Hur stor inflytande har tidningsägarna över det offentliga samtalet i Sverige? Och om detta är stort, är det i så fall ett demokratiskt problem att några få aktörer äger en så stor andel av landets tidningar? Det är frågor som signaturen Carl Åhlström resonerar kring mot bakgrund av Bonniers och Schibsteds dominerande ställning på den svenska mediemarknaden och hur invandringsdebatten i Sverige skiljt sig från den i grannländerna.

När Bonnier 2019 köpte tidningsgruppen Mittmedia hävdade några debattörer att det 80-procentiga ägandet i dessa riskerade att minska mångfalden i svensk press. Aftonbladets Åsa Linderborg liknade händelsen vid att en stor aktör sväljer ”ett stim magra fiskar”. Svenska Dagbladets Malin Ekman uttryckte en liknande oro, men framhöll också att affären räddade flera tidningar i Mellansverige.

Var den känsligare frågan om pressens mångfald därmed löst?  När Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Bonnierägda Sydsvenska Dagbladet, i ett mejl till Håkan Karlberg skriver att ”den dag våra ägare vill att tidningen byter politisk färg från oberoende liberal till något annat så ändras åsiktsbildningen” så öppnade hon för en av de mest intressanta diskussioner som hittills inte har förts.

Nämligen den om tidningsägarnas inflytande på det offentliga samtalet.

Diskussionen skulle nog kunna gälla alla större tidningsägare och kanske skulle rubriken ha skrivits så, men hennes yttrande rör bara Bonniers. Samma Bonniergrupp som med DN, Expressen, GT och Sydsvenskan idag har en dominerande ägarroll bland svenska dagstidningar.

Vad gäller Schibsted är dess ägarbas ännu Norge, där det med Aftenposten och Verdens Gang plus ett knippe mindre pressorgan dominerar mediemarknaden, om än med fackföreningsägda Amedia som god tvåa. Amedia äger över 50 lokaltidningar. Då Schibsted äger de två tongivande pressorganen Svenska Dagbladet och Aftonbladet får de ändå sägas ha en betydande röst i Sveriges mediavärld. Särskilt som A-pressen efter en lång tids nedgång som bekant gick i konkurs 1992.

Så långt beträffande tidningsägandet. Hur ser det mot den bakgrunden då ut med åsiktsbildningens bredd i Sverige?

De tunga problem som idag präglar Sverige kopplas av allt fler till den massinvandring vi inte klarat av. En del av skulden för denna läggs på den svenska invandringsdebatten som har skiljt sig från den i Danmark, Norge och Finland.  Invandringskritiker har här inte fått komma till tals i våra etablerade media och någon öppen debatt har inte kunnat föras. Varför blev det så?

När framtida historiker ska försöka förstå varför det gick så fel i Sverige, lär den svenska pressen utpekas som en väsentlig del av förklaringen. De stora tidningarnas samstämmiga och extremt invandringsvänliga hållning, misstänkliggörandet av invandringskritiker och motståndet mot en öppen debatt kommer att framhävas. Att inte debatten i samma mån har hållits tillbaka i det övriga Norden, alltså inte heller i Finland och Danmark – kan det möjligen ha med våra grannländers större mångfald i medieägandet att göra?

Visst kan man hävda att problemet inte är själva ägarfrågan, utan den tydliga åsiktslikriktning som nu har utbrett sig i Sverige och som kan sägas ha dragit pressen med sig. Fast Schibsted-medierna Aftonbladet och Svenska Dagbladet bildar sin egen grupp så har de i stort sett följt samma åsiktsmönster beträffande invandringsfrågan.

Att Bonnierpressen i Sverige har spelat en framträdande roll – från DN:s agendasättande journalistik, med sin vinklade och mörkande rapportering, till Expressens hån och uthängningar av dem som varnat för utvecklingen är svårt att förneka. Den negativa synen på invandringskritik och -kritiker har helt dominerat. Klart är samtidigt att även övriga mediegrupper – Schibsted och SR/SVT – har drivit motsvarande linje i immigrationsfrågan.

Vem bär då ansvaret för tidningarnas hållning?

I första linjen är det nog tidningarnas redaktioner ledda av deras chefredaktörer. Men det är inte hela sanningen. Heidi Avellan, Peter Wolodarski och Per Svensson har säkert uttryckt sina egna åsikter, men som Heidi Avellan förklarar, så avgörs tidningens politiska hållning ytterst av vad ”våra ägare vill”.

Även om man är kritisk mot att en öppen invandringsdebatt inte kunnat föras, att problemen förtigits och att de oliktänkande mobbats i DN, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen och SvD, så bär chefredaktörerna inte skulden ensamma. För den politiska linjen hade inte kunnat drivas utan ägarnas goda minne. Det är de som bär det yttersta ansvaret.  Ändå har de hittills inte ställts till svars för detta.

Man behöver inte ha något emot att ägarna bestämmer över en tidnings politiska linje, men om det är så inom Bonnierkoncernen och Schibsted, med dess dominerande ställning inom svensk media, så bör ägarnas inflytande över tidningarnas agerande i varje fall klargöras. Det kan till exempel i grunden ha påverkat – och bör därmed tillskrivas ett stort ansvar för – hur svensk invandringspolitik kommit att utformas. Ett seriöst utbyte om ägande och yttrandefrihet har ännu inte ägt rum i vårt land.

Man kan hävda att en sorts teknokratisering av pressen har bidragit till att tona ned den politiska roll som tidningarna spelar. Tidningarnas ägare är eller vill uppfatta sig som neutrala ”tidningsmakare” och många kan vittna om deras ointresse för ledar- och debattsidor. Man ikläder sig lätt rollen som ”papperstidningarnas” tappra försvarare i en tid då såväl nyheter som debatter alltmer tagits över av nätet. Ändå framstår dessa ”gammelmedia” som tunga i de åsikter som förs fram, och verkan stärks genom en uppenbar symbios med tv-media och styrande politiker.

Kvar står att frågan om ägarnas roll i traditionell media sällan eller aldrig berörs i debatten.  Och i den mån tidningarna inom dessa få stora medieföretag inte vill driva eller tillåta en sådan diskussion i frågan, samtidigt som gängse medier utanför dessa koncerner är för ängsliga för att starta den, så borde det ansvaret i ökad grad tas av alternativmedia.

Carl Åhlström