LEDARE En nioårig svensk flicka i Skellefteå har legat nedsövd på sjukhus svårt skadad efter att brutalt ha våldtagits och misshandlats, troligen med avsikt att döda, av en nyanländ och av allt att döma ålders- och identitetsfuskande migrantyngling. Flickan kommer sannolikt att få både fysiska och psykiska men för resten av livet.

Den folkliga vreden har på sina håll varit berättigat stark över hur detta kunnat få inträffa. Men det är känslor som det vänsterliberala åsiktsetablissemanget anser att vi inte ska få känna och än mindre ge verbalt utlopp för. Nu senast manifesterad i ett utspel från den kvinnliga läraren Elin Wiklund i Skellefteå som kallar oss som är arga för rasister och manar oss att ”sluta hata” och inte ställa de migrationspolitiska frågorna trots att de stirrar oss i ansiktet. Hon får naturligtvis draghjälp av vänsterlutande statsmedia med att förmana svenskarna till detta medan ingen representant för den utbredda folkliga vreden får försvara sina känslor över det inträffade.

I stället vill Elin och hennes meningsfränder av fintyckande vänsterliberaler att vi ska gå runt som lobotomerade imbeciller, fånigt leende görande handhjärtan åt varandra till ackompanjemang av lika fånigt lallande tillrop om att ”nu kärleksbombar jag dig”. Detta samtidigt som migranter som fått förmånen att komma till vårt land från tredje världen fortsätter att löna oss genom att våldta och mörda oss.

Den 9-åriga flickan i Skellefteå är ju ingalunda vare sig det första eller sista offret för denna typ av brott. Det är heller inte första gången som det vänsterliberala etablissemanget försöker lägga en våt filt av missriktad kladdig kärlek över svenskarnas ilska när något sånt här inträffar. De värsta skräckexemplen på detta såg vi efter det muslimska terrordådet i Stockholm 2017, vid vilket också ett barn, 10-åriga Ebba, blev ett av offren som massakrerades till döds av den illegale migranten Rakhmat Akilov.

Beteendet vi manas till påminner om hur vi i naturprogram sett en flock betesdjur på savannen fortsätta beta, till synes oberörda av att ett lejon minuten innan dödade en av deras medlemmar. I motsats till dem har vi människor förmågan att skydda oss mot predatorer, vi behöver inte agera som en skock får när vargen kommer. Men enligt vänsterliberal doktrin är passiv acceptans det påbjudna och goda sättet att möta rovdjursattackerna mot oss.

Vi ska skämmas om vi känner hat mot gärningsmännen och mot de indirekt ansvariga högt upp i samhället som genom sin ansvarslösa migrationspolitik och vänsterflummiga kriminalpolitik skapat ett samhälle där tryggheten har ryckts undan och våldsbrott med utomvästliga invandrare som gärningspersoner blivit en del av vardagen. Allt oftare är det barn som är brottsoffren och de närmast sociopatiska förnedringsrånen vittnar om att allvarliga fel i huvudet numera är ett utbrett tillstånd inom de invandrade ungdomsgängen och inte något unikt för gärningsmannen i Skellefteå.

Om brotten begångna av personer i de här invandrargrupperna till sin andel och allvarlighetsgrad var proportionella till gruppernas demografiska andel av befolkningen skulle redan det vara anmärkningsvärt – man kan förvänta sig att människor som får den socioekonomiska högvinst det innebär att komma till Sverige från ett dysfunktionellt u-land ska känna sådan tacksamhet att det inte finns på kartan att löna sina svenska välgörare med att begå brott, och att man inskärper samma inställning hos sina barn.

Men inte bara är man i de här grupperna lika brottsaktiva som svenskar, utan mångfalt mer så. Man begår både fler och grövre brott än svenskarna och i synnerhet våldsbrotten är ett område där man sticker ut. Det här är naturligtvis symptom på grundläggande systemfel som borde ha åtgärdats för längesedan genom införandet av nolltolerans mot brott hos migranter och direktutvisning. Men för detta krävs lite jävlar anamma, ett patos av hat både mot de som begår brotten och de som tillåter att de begås. Att lägga huvudet på sned och sjunga ”I natt jag drömde” får inte jobbet gjort.

Att få komma till Sverige från tredje världen är inte en rättighet utan ett privilegium och man kan egentligen begära mycket mer som motprestation än avhållsamhet från brott. Men i varje fall där borde alla kunna enas om att gränsen går för när man ska anses ha förverkat sin rätt att stanna och ska ut med huvudet före och med obligatorisk internering vid verkställighetshinder.

Flickan i Skellefteå är som sagt inte den första svensk som faller offer för det grova invandrarvåldet. Och adderar vi dessutom alla tillgreppsbrott, åldringsbrott, bedrägerier och annat som svenskar under de senaste 50 årens massinvandringsepok har utsatts för med migranter som förövare blir listan närmast oändlig.

Vissa brott kan man hävda skulle ha begåtts även om dessa existenser inte släppts in i landet, exempelvis finns en efterfrågan på narkotika som skulle ha tillgodosetts av andra grupper om den marknaden inte som idag kontrollerades av invandrargängen. Men det finns också många brott som aldrig skulle ha begåtts om våra politiker inte vanstyrt Sverige med sin ultraliberala migrationspolitik som ingen integrationspolitik i världen kan kompensera för.

Pladdret om socioekonomiska faktorer som drivkraft bakom och ursäkt för dessa brott är inget annat än just pladder, syftande till att försöka dölja det grundläggande feltänket i den vänsterliberala ideologin. Om invandrarbrottsligheten till sin karaktär dominerades av desperata mödrar som stal bröd till sina svältande barn vore det en annan sak. Men i bidragsparadiset Sverige går ingen invandrare hungrig och ingen i denna grupp kan ursäkta våldtäkt och mordförsök på en 9-årig flicka eller något av alla de andra liknande brott som man begår med att man har det lite knapert ekonomiskt.

Läraren Elin Wiklund skriver i sitt Facebookinlägg att hatet hon ser i spåren av händelsen i Skellefteå är ”paralyserande”. I verkligheten är det precis tvärtom man bör betrakta reaktionen. Detta hat inger en strimma av hopp om att vi svenskar inte är helt passiviserat neddrogade av vänsterliberalismens propagandistiska psykofarmaka, en signal om att det ännu finns lite glöd, handlingskraft och vilja till förändring ute i de svenska stugorna.

Så i bjärt konstrast till Elin Wiklund säger jag ”Sluta inte hata”. Ditt hat och mer därtill behövs för att vända den nedåtgående spiral Sverige befinner sig i. Ett glödande hat mot denna utveckling och de som är skyldiga till den bör vägleda dig vid valurnan i september.