➤ DEBATT Alternativ för Sverige, Afs, är ett nybildat politiskt parti som ska ställa upp i riksdagsvalet 2018. Partiledaren, Gustav Kasselstrand, presenterade det nya partiet på en presskonferens den 5 mars 2018. Afs är kommet ur SDU som var Sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Efter diverse motsättningar, delvis politiska, uteslöt SD hela sitt ungdomsförbund i september 2015. SDU hade då omkring 4500 medlemmar.

Av en del mindre seriösa debattörer har Afs pekats ut som antiisraeliskt och rasistiskt.

Denna artikel är en lång redogörelse för en del partiers sorgliga historia med en förhoppning att Afs markerar en tydlig distans.

Innan jag fortsätter kan det vara bra för läsarna att känna till min ståndpunkt. Jag försvarar det judiska folkets rätt till sitt eget land och det judiska folkets rätt att själva forma sin framtid. Jag är emot en tvåstatslösning för Israel.

Minsta tvekan från Afs på den punkten gör att jag bedömer att partiet för alltid kommer att vara dömt att stå utanför riksdagen.

Kasselstrands och Hahnes debattartikel om PLO

En av de politiska motsättningarna mellan SD och SDU var förhållandet till Israel och därmed till Palestine Liberation Organisation, PLO.

Gustav Kasselstrand och William Hahne, som då var ordförande, respektive vice ordförande, i SDU skrev en debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011. De var då 24 respektive 19 år.

Artikeln hade rubriken: ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. Det är tidningarna och inte artikelförfattare som sätter rubriken.

Debattörerna Kasselstrand/Hahne framförde sina åsikter återhållsamt och balanserat i debattartikeln, vilket inger respekt. Men i politik är vissa frågor och principer mycket viktiga och måste klargöras.

Afs har nu 50 kandidater på sin riksdagslista och det är inte alldeles nödvändigt att vad två personer ansåg för 7 år sedan är det nya partiets hållning.

Tre ideologiska profiler i SD

När Sverigedemokraterna bildades 1988 kom några av partiets förgrundspersoner ur nazistiska miljöer. De påverkade aldrig politiken som gradvis gick i en motsatt, antirasistisk riktning, men kursändringen gick långsamt.

Det var först när Mikael Jansson blev partiledare 1995 som SD fick en klar antirasistisk hållning. Han lyckades balansera partiets nationella karaktär med antirasism. Mikael Jansson hade tidigare varit medlem i Centerpartiet och hade haft en del mindre lokala förtroendeuppdrag. Han står nu högt upp på Afs riksdagslista.

Jimmie Åkesson tog över partiledarskapet 2005 och fortsatte att förtydliga att SD:s nationella hållning inte innebär diskriminering eller nedvärdering av andra folk.

En tredje mycket viktig person för att tydliggöra SD:s politik är Kent Ekeroth. Han är av judisk börd på mödernet. Han har varit den inom SD som främst har drivit fram en positiv hållning till staten Israel och det judiska folkets rätt till sitt land och historia.

Givetvis förstod en del partistrateger det geniala i att SD intar en Israel-vänlig hållning för att slippa alla angrepp att partiet skulle vara antisemitiskt. Dumma vore de annars. Men det fanns ytterligare ett skäl och det är att en Israel-vänlig hållning rimmar bättre med en nationalistisk hållning.

SD är i dag det mest pro-israeliska och pro-judiska partiet av alla riksdagspartier.

Det är en av förklaringarna till brytningen mellan SD och SDU 2015, men bara en delförklaring. Andra åsiktsskillnader går att utläsa vid en jämförelse mellan SD:s och Afs olika partiprogram.

Nationalism kontra Chauvinism

Det är skillnad på nationalism och chauvinism. Det senare innebär att framhäva, till och med förhärliga, den egna nationens företräden och framhålla det egna folkets karaktärsegenskaper och kvaliteter gentemot andra folk och etniciteter.

För att förtydliga: Hitler var inte nationalist. Han var en utpräglad chauvinist. Han bedrev anfallskrig mot andra länder, vilket inte är nationalistiskt.

1800-talets imperialism hade sin efterföljare i 1900-talets fascistiska och nazistiska chauvinism.

Tyvärr har många människor inte förstått skillnaden mellan den nationalistiska känslan att tycka om sitt land mot chauvinismens känsla att framhäva sitt land som bättre än andra nationer.

En sann nationalist trivs bäst och vårdar sin täppa, sin hembygd och sitt land.

Antisemitismen i Sverige

Det enda parti i Sveriges riksdag som någonsin har haft antisemitism i sitt partiprogram är Centerpartiet.

År 1933 höll Bondeförbundet sitt riksting i Okome i Halland. Prins Carl förärade rikstinget med sin närvaro och höll ett tal inför 20 000 åhörare.

Ett nytt partiprogram antogs.

Punkt IV:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar.

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”

Ingen tvekan om att nazismen fanns som en stark del i partiets tänkande, men formuleringarna måste förstås utifrån tidsandan.

Professorn i statistik, Nils Wohlin, var öppen nazist och Bondeförbundare. Det antas att det var han som skrev det nazistinfluerade stycket ovan, men jag har en gång under 1970-talet i ett politiskt sammanhang fått personen (som var centerpartist) utpekad som en gång skrev raderna. Han var en gammal man med käpp när jag såg honom.

Bredvid honom satt en yngling som var hans protegé. Författaren till partiprogrammet hade upptäckt ynglingens begåvning. Han stod som en slags politisk fadder till ynglingen. Utan tvivel var ynglingen mycket begåvad och gjorde senare en fantastisk politisk tjänstemannakarriär.

Långt senare såg jag, när han hade nått samhällets toppositioner, att han tillsammans med en del högst respektabla svenskar hade krävt bojkott av israeliska varor. Uppropet hade också undertecknats av en hel del suspekta muslimska och palestinska organisationer. Jag skulle vilja hävda att de gick antisemitiska strömningars ärenden. Jag hade definitivt vägrat att låta mitt namn figurera i ett sådant sammanhang och med en sådan politisk inriktning.

Även Socialdemokratin har sina nazistiska rötter.

Trots politiska övertramp, felbedömningar och en ideologisk oskärpa under åren från 1930 till Andra världskrigets slut vill jag inte fördöma tidigare generationers misstag. Det var en annan tidsanda, och då visste människor inte hela omfattningen av Hitlertysklands brott mot mänskligheten.

Men i dag har vi möjlighet att kunna bedöma bättre.

Den femtioåriga tvagningen

Efter Andra Världskrigets slut var Socialdemokratin noga med att hålla rent och partiet hjälpte också Centerpartiet att tvätta sin fasad. Socialdemokratiska regeringar använde utnämningsmakten till olika ämbeten för att ge Centerpartiet framträdande positioner som kan förknippas med invandrarvänlighet.

Invandrarverkets två första generaldirektörer var två framstående socialdemokratiska portalgestalter, Kjell Öberg och Thord Palmlund. År 1988 efterträddes de av den centerpartistiska riksdagsledamoten Christina Rogestam, som blev generaldirektör nummer tre. Hon efterföljdes av ytterligare en socialdemokrat.

Integrationsverket bildades 1998. Dess förste generaldirektör var socialdemokraten Lars Stjernkvist och den andre och siste var centerpartisten Andreas Carlgren.

Statens Invandrarverk blev Migrationsverket år 2000 och utnämningspolitiken fortsatte åtskilliga år in på 2000-talet.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) inrättades 1986. Sveriges förste DO var centerpartisten Peter Nobel.

För att utplåna alla misstankar om ens ett uns av främlingsfientlighet har Socialdemokraterna tvättat sin byk och Centerpartiets byk ordentligt och offentligt.

De två mest anfrätta partierna såg till att inta de samhällspositioner som tvättade dem rena från alla misstankar.

De högsta invandrarvänliga ämbetsmannapositionerna innehades uteslutande av Socialdemokrater och Centerpartister under de första femtio åren efter Andra Världskriget.

Regeringens erkännande av PLO

Den 30 oktober 2014 erkände Sverige Palestina. Regeringen angav att Palestina omfattar Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Regeringen angav också att Israels fred och säkerhet gäller utifrån 1967 års gränser.

Att erkänna andra nationer beslutas av regeringen. En minoritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stod bakom beslutet.

Regeringsbeslutet var vidrigt. Det är högmod och river upp gamla antisemitiska tongångar.

Centerpartiet, som under 1930-talet var ett uttalat nazistiskt parti, hade före regeringens beslut uttalat sig för en tvåstatslösning genom sin utrikespolitiske talesperson Kerstin Lundgren, men när regeringen erkände Palestina ändrade sig Centern med motiveringen att tidpunkten inte var lämplig. I en debattartikel i DN den 15 januari 2012 hade Kerstin Lundgren krävt att regeringen skulle erkänna Palestina. Centerpartiets invändning den 30 oktober 2014 gällde inte själva erkännandet utan enbart tidpunkten. Någon högre princip följde inte Centerpartiet.

Erkännandet av Palestina den 30 oktober 2014 är ett återfall i antisemitiska stämningar inom såväl Socialdemokratiska partiet som Centerpartiet.

Låt oss titta vad PLO vill.

PLO bildades den 2 juni 1964. Grunddokumentet är ”PLO Charter 1964”.

I artikel 2 anges att Palestina har de gränser som ingick i det brittiska mandatet, vilket innebär de gränser som fanns innan staten Israel existerade.

I artikel 7 fastslås att judar ska benämnas palestinier.

I artikel 24 anges att i Palestina ska inte Västbanken och Gaza ingå.

År 1968, 1-17 juli, antogs en resolution av the Palestine National council som innebar en del tillägg.

I artikel 9 fastslås att väpnad kamp är enda sättet att befria Palestina.

I artikel 19 deklarerades att staten Israel är illegal.

Enligt Oslo-avtalet den 20 augusti 1993 mellan Yasser Arafat för PLO och Yitzhak Rabin för Israel beslöts om ett ramverk för relationer mellan Israel och en framtida palestinsk stat där alla gränsdragningar, Jerusalems status, och palestiniernas rättigheter skulle lösas senare.

PLO avsade sig då alla former av våld.

Den palestinska myndigheten

Efter Osloavtalet bildades the Palestinian National Authority. PNA, den Palestinska myndigheten.

Under tiden som fortsatta förhandlingar skulle pågå började PNA sitt administrativa arbete. PNA utvecklades snabbt till världens mest korrumperade administration.

På Västbanken, i Gaza och i östra Jerusalem hölls allmänna val till det palestinska parlamentet den 20 januari 1996. Yasser Arafats parti Fatah fick 88 % av rösterna. Yasser Arafat avled 2004 och hans efterträdare som ledare för PLO blev Mahmoud Abbas. Den 9 januari 2005 hölls presidentval på Västbanken och Gaza. Mahmoud Abbas fick 62 % av rösterna. Därefter hölls det andra valet till parlamentet den 25 januari 2006. Hamas fick 44 % av rösterna och Fatah 41 %.

Sedan ställdes alla fortsatta val in.

Alltså de två senaste valen i det som kallas Palestina hölls 2005 och 2006.

Hamas som har tagit över styret i Gazaområdet är klassad som en terroristorganisation och har som mål att driva ut varenda jude ur Israel.

Hamas har dessutom nära kopplingar till Muslimska brödraskapet. Så ser situationen ut.

Principer för erkännande av stater

Grundprincipen är att varje stat själv avgör vilka andra stater man ska erkänna. Tre huvudkriterier brukar användas vid bedömningen.

  1. Staten ska ha ett avgränsat territorium
  2. En klart angiven befolkning
  3. Staten ska ha kontroll över området inom definierade gränser

Ingen av kriterierna kan den Palestinska staten uppfylla. Det är inte ett land och regeringen som har inställt alla val har inte kontroll över landområdena.

Hur tänker Afs

Det finns ett antal stater som har erkänt Palestina, dels ett antal muslimska stater, dels ett antal tidigare kommunistiska stater. Därutöver erkände en del Västeuropeiska stater Palestina i samband med Osloavtalet 1993 för att underlätta fredsprocessen, som ganska snart kom av sig.

Det svenska erkännandet av Palestina avviker från alla demokratiska staters tillvägagångssätt. Demokratiska nationer anser att det inte går att erkänna en stat som inte existerar och som företräds av terrororganisationer som har ställt in allmänna val.

Min fråga i all välmening är: vilken ståndpunkt har Alternativ för Sverige?

Ett oklart eller ofullständigt svar betraktar jag som att Afs intar en Israelfientlig hållning och därmed är beredd att dra med sig den nationella rörelsen ut i nazismens ödsliga tassemarker.

Afs kan då räkna med att motståndet mot partiet blir kompakt.

Att två unga människor skriver en provokativ tidningsartikel 2011 betraktar jag som ett försök att pröva pennan och inget mer. Att däremot aspirera på att företräda svenska folket och den nationella rörelsen i riksdagshuset gör att granskningen blir ytterst grundlig.

  • Vill Afs erkänna Palestina som stat?
  • Vad skulle ett sådant erkännande innebära?
  • eller…
  • tänker Afs tillämpa den gängse utrikespolitiska principen att enbart erkänna nationer där staten kan ange ett avgränsat territorium, har en klart angiven befolkning, med en stat som har kontroll över området inom angivna gränser?

Stefan Torssell