Ett antal medier utanför det vänsterliberala mediaetablissemanget har det senaste året sökt och beviljats mediestöd från Myndigheten för Press, Radio och TV (MPRT). Det här sticker i ögonen på dinosaurierna i branschen som i frustration gradvis fått se sitt enfaldsmonopol på nyhets- och åsiktsförmedling till medborgarna ersättas av en mångfald av medieröster. Nu föreslår MPRT efter påtryckningar bakom kulisserna att mediestöd i framtiden ska villkoras med att den som får det lovar att hålla sin publicistik inom åsiktskorridoren.

För att få mediestöd krävs redan idag att man accepterar att följa de pressetiska reglerna som tagits fram av krafter inom det vänsterliberala mediaetablissemanget och följaktligen har en märkbar ideologisk slagsida i sin bokstav och en än mer påtaglig sådan i hur de fortlöpande uttolkas. Redan dessa utgör en delvis politiserad inskränkning av den i grundlagen stadfästa tryckfriheten, men eftersom de konservativa utmanarna fortsätter att vinna stöd hos medborgarna behövs ytterligare begränsningar.

Nu klingar ju ”totalitär censur” – som det i realiteten här handlar om – lite illa, så det gäller att hitta något nyspråkligt begrepp att sälja in konceptet med. Efter lite brainstorming har man kommit fram till det bedrägligt positivt klingande ”ansvarstagande journalistik”.

Koordinerad påverkanskampanj

Koordinerat med att MPRT föreslår åsiktskonformitet som ett krav för att få mediestöd har myndigheten varit i kontakt med statstelevisionen och Dagens Nyheter för eldunderstöd. I en artikel på SVT Kulturnyheterna framställs de nya medieaktörerna som suspekta och med en agenda att vilja ”skrämma människor till tystnad”. När vi på sedvanligt journalistiskt vis kontaktar makthavarna på MPRT för att ställa frågor beskrivs det som att vi ”hänger ut” dem. Myndighetens generaldirektör Charlotte Ingvar-Nilsson citeras som ”oroad över utvecklingen”.

Ingvar-Nilsson nekar till att hon skulle diskriminera de så kallade alternativa medierna. De dubbla måttstockarna beträffande hur granskande journalistik beskrivs beroende på vem som gör den skvallrar om motsatsen. MPRT:s generaldirektör hävdar i samma andetag att hon ”välkomnar en saklig granskning av myndigheten” men hon kan inte i sak anföra något som skulle vara osakligt i Samnytts journalistik eller avvika från hur andra granskande journalister arbetar.

SVT – som erhåller hisnande åtta miljarder kronor om året i mediestöd – kallar i sin tur in vänsterradikala propagandaorganet Expo som “experter” som svepande och utan motröst tillåts beskriva alternativa medier som hemmahörande inom ”ytterkantshögern” som vore det en objektiv sanning. Den beskrivningen är svår att känna igen sig i för undertecknad som kommer från en socialdemokratisk bakgrund och aldrig ens röstat allmänborgerligt höger. Men Expo – som för övrigt också får statligt stöd – vet förstås bäst. Kanske blir deras roll i framtiden den som rådgivare även åt MPRT om vad som ska gälla för sant och falskt.

Orwells Sanningsministerium på riktigt

Tittar man på vad det konkret är som MPRT vill villkora stödet med bakom sin nyspråkliga formulering så är det att man som medieaktör ”inte bidrar till att sprida felaktig eller manipulerad information” och ”avstår från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap”. Vem som ska ha monopol på att avgöra vad som är sant framgår inte, men mycket tyder på att det är staten via myndigheten MPRT.

Det finns ett namn för samhällen där staten på det sättet dikterar vad media får och inte får skriva och vidtar sanktioner mot de medier som inte lyder. I det gamla Sovjetunionen hette sådan statskontrollerad media Pravda, vilket just betyder ”sanning” på ryska. I George Orwells 1984 kallas en myndighet med det uppdrag som MPRT nu önskar sig för Sanningsministeriet.

Bara en åsikt om klimat och corona

Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattsson, som profilerat sig som uttalad motståndare till ökad mediemångfald och som förespråkare för en ytterligare konsolidering av mediemakten till den sorts media han själv gjort karriär hos, konkretiserar vad de allmänt hållna formuleringarna kan tänkas innebära i praktiken.

”Klimatskepticism” bör exempelvis inte vara tillåtet, anser Mattsson. Då ska mediestödet dras in. Medier som inte anpassar sin rapportering efter vad den minderåriga skolstrejkaren Greta Thunberg och hennes våldsbejakande och antidemokratiska vänner i Extinction Rebellion tycker eller vad Miljöpartiet, som är på väg att åka ur riksdagen, påstår som sant om klimatförändringar göre sig alltså inte besvär att söka mediestöd.

Att kritisera dåligt fungerande och/eller biverkningsframkallande vaccin mot covid-19 och annat relaterat till coronapandemin bör enligt den före detta chefredaktören också straffa sig ekonomiskt. Det är alltså två av de områden som jämte migrationen har de mest framskjutna platserna i den offentliga debatten som man vill likrikta medierapporteringen kring. Man behöver inte vara särskilt konspiratorisk för att ana en agenda bakom detta.

Taktiskt valt tillfälle att attackera

Det är ingen slump att MPRT och det svenska medieetablissemanget sätter in en stöt just nu, även om den samtidigt syns sprungen ur panik över att de alternativa medierna ”normaliseras”, har utgivningsbevis och ansvarig utgivare, ansluter sig till det medieetiska systemet och logiskt gör anspråk på att också få samma ekonomiska stöd som andra medier.

Tillfället är, precis som de senaste veckornas attacker mot Sverigedemokraterna, valt mot bakgrund av händelserna i USA där en av vänsterliberal ”fake news” största kritiker, Donald Trump, detroniserats genom att ha förlorat presidentvalet och fått sitt Twitter-konto raderat. Man upplever sig från vänsterliberalt håll alltså ha viss medvind just nu efter fyra år av frustrerande motgångar och vill få ut mesta möjliga av denna.

Syftet stoppa maktskifte

Att stoppa SD:s framfart i opinionen, tvinga de sociala mediejättarna att utöva en hårdare censur och sätta munkavle på de nya medierna är sidor av samma mynt. Syftet är att förhindra ett maktskifte och en kursändring av Sveriges och omvärldens politik i mer konservativ riktning.

Jag skrev nyligen en dedikerad text om hur de medborgerliga fri- och rättigheterna i grundlagarna successivt kringskärs så att de alltmer antar skepnaden av en demokratisk kuliss. Det här förslaget är bara ytterligare ett exempel på detta fenomen. Det tycks i sin utformning ha inspirerats av hur Fidel Castro på sin tid löste problemet med obekvämt regimkritiska medier på Kuba – formellt gavs de frihet att skriva vad de ville men de fick inte köpa något tidningspapper.

Alla medier bör känna oro

Historiskt har vänstern stretat emot när förslag på villkor av det här slaget för mediestöd har varit på tapeten. Man har befarat att demokratibestämmelser och liknande skulle kunna slå hårt mot vänstermedier som varit klart överrepresenterade som stödmottagare. Frågan är om man på den kanten nu tror sig ha hittat en lösning som selektivt slår mot konservativa och där man själv är fredad.

Jag är inte så säker på det och det borde finnas anledning för många medieaktörer, oavsett åsiktsriktning, att dra öronen åt sig när staten gör anspråk på att sitta inne med den objektiva sanningen och kräver att media ska anpassa sig till denna. I en inte alltför avlägsen framtid kan riksdagen, regeringen och därmed också myndigheter som tillåts frångå principen om oväldighet präglas av helt andra värderingar. Då kan det i stället vara andra medier som missgynnas jämfört med idag.

Många “sanningar” har ett bäst före-datum

Det finns åtskilliga exempel på sådant som beskrivits som etablerade sanningar men som senare reviderats kraftigt. Frågor som rör invandring är ett uppenbart exempel i relativ närtid. Mer klassiskt är förbudet att ifrågasätta “sanningen” om ett geocentriskt solsystem. Den klimatalarmism som idag dominerar miljöfrågorna kan mycket väl komma att bli nästa område där en rejäl omprövning sker – under förutsättning förstås att en sådan mediegranskning tillåts ske och inte tystas.

Om det är någon i sammanhanget som skrämmer någon till tystnad, som görs gällande i SVT Kulturnyheternas artikel, så är det i så fall MPRT. Förslaget går – hur mycket “ansvarstagande journalistik” det än förkläs till – ut på att skrämma medieaktörer till tystnad under hot om att annars få sin ekonomi strypt med risk för att tvingas i konkurs.