➤ KRÖNIKA Den nationalsocialistiska nättidningen Nordfronts ansvarige utgivare Emanuel Lärkestål åtalas för inte mindre än 103 fall av hets mot folkgrupp. Det sägs i antal åtalspunkter vara det mest omfattande HMF-målet någonsin. Det är ett rättsfall som aktualiserar en rad demokratirelaterade frågor. Att det är en ansvarig utgivare som massanmäls och åtalas är oroväckande givet HMF-lagens luddighet och slagsida. Att det just nu bara handlar om en extremistsajt betyder inte att det kommer att vara så imorgon.

I en kommentar till åtalet påtalar Lärkestål genom sin pressansvarige den karaktär av ”gummiparagraf” som han anser att lagen om hets mot folkgrupp antagit. Han menar också att den används på ett ensidigt politiserat sätt för att ”kväsa opposition”. Man behöver alls inte vara nazist och inte heller särskilt konspiratoriskt sinnad för att se den problematiken och att detta drabbar betydligt bredare åsiktsriktningar än den Lärkestål företräder.

HMF-lagen används så gott som uteslutande mot aktörer som uttryckt sig kritiskt om invandrare, mörkhyade, muslimer, romer, sexuella minoriteter och kvinnor. Hets mot svenskar, vita, kristna, heterosexuella och män tillåts pågå utan åtgärd. Ledande medier, politiker och andra tongivande opinionsbildare inte bara legitimerar sådan hets utan deltar ofta själva i den medan de rättsvårdande myndigheterna sitter med armarna i kors och tittar på.

Hets mot judar intar ett mellanläge. Om hetsaren är en svensk nationalsocialist som Lärkestål blir det oftast åtal. Om den som hetsar är invandrare och muslim – vilket idag är betydligt vanligare – prövas antisemitismen sällan juridiskt.

Bakom anmälan mot Nordfronts ansvarige utgivare står aktivistgruppen Juridikfronten. Det är symtomatiskt. Det finns idag en rad grupper som sysselsätter sig med att tråla igenom Internet efter potentiella HMF-brottslingar, med maskor i trålen som släpper igenom den politiskt korrekta hetsen men fångar upp den politiskt inkorrekta.

Dessa trålredskap fångar dessutom in en stor mängd digitala utsagor som inte utgör hets mot folkgrupp. Av de hundratals massanmälningar som dessa grupper belastar de redan hårt tyngda polis- och åklagarmyndigheterna med har endast en bråkdel vid prövning ansetts befinna sig utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

Att dessa grupper – som i ovanstående och andra fall har jurister och poliser knutna till sig som borde veta vad som är framkomligt att uppnå fällande domar för – ändå massanmäler på detta odifferentierade sätt beror inte på okunnighet. Anledningen är att det främsta syftet med den här sortens aktivism inte är att få riktiga brottslingar fällda, utan att etablera en bred och djup rädsla hos det svenska folket för att uttrycka sina åsikter på nätet.

Den absoluta majoriteten av de som anmäls för hets mot folkgrupp och i den klick som i slutänden fälls för HMF-brott är inte hårdföra nationalsocialister som Emmanuel Lärkestål som medvetet utmanar lagstiftningen och gärna sitter av en månad eller två i fängelse för att kunna framställa sig som politiska fångar i en skendemokrati.

Den person som Juridikfronten och liknande organisationer typiskt ger sig på är i stället en svensk pensionär, ofta kvinna, som upprörts över något grovt brott begånget av invandrare och som i känslomässig affekt uttryckt sin avsky över brottet på ett sätt som kan uppfattas som generaliserande för hela den aktuella invandrargruppen.

Det är personer utan större skrivarvana som inte lärt sig formulera sig så att de undviker att trilla i HMF-fällan. Det är också personer som aldrig tidigare i sitt liv varit i klammeri med rättvisan och för vilka bara en polisanmälan är en traumatisk upplevelse.

Här finns en folkbildningsuppgift för Sverigedemokraterna och oss i de nya medierna. Inte sällan tar vi oroligt vår hand ifrån dessa snedtrampande väljare och sympatisörer i stället för att ge dem en snabbkurs i hur man ger sin samhällskritik en mer välartikulerad språklig klädedräkt.

Ett motiv för Juridikfrontens rekordanmälan mot Nordfronts ansvarige utgivare kan vara att man vill parera den kritik man fått för att mest ägna sig åt att jaga 73-åriga Vera i Plingemåla. Med stort medialt fokus på infångandet av denna haj hoppas man sedan kunna återgå till att tråla småfisk och skapa DDR-rädsla i det svenska folkhemmet. Ett annat tänkbart motiv kommer jag till lite senare i denna text.

Det finns också andra problem med åtalet mot Nordfront och Lärkestål. Man gör den här lilla gruppens medlemmar till politiska martyrer, ger dem argument för att ifrågasätta om yttrande- och åsiktsfrihet verkligen råder i Sverige och ger dem omotiverat stor medial uppmärksamhet och gratisreklam.

Ingen övertygad nationalsocialist lär heller komma på andra tankar av att dömas för HMF. Snarare bidrar åtalen till att stärka den politiska övertygelsen hos dessa personer och kretsen omkring dem och blir en bekräftelse på att man har rätt.

Att kriminalisera människors kontroversiella åsikter är kontraproduktivt. Lärkestål kommer sannolikt heller inte att behöva genomgå något program om han sätts bakom lås och bom. Utsikterna för att han ska komma ut rehabiliterad och omvänd som Derek Vinyard i Hollywood-filmen American History X är liten.

Givet de tyska nationalsocialisternas omfattande folkrättsliga brott före och under andra världskriget är det begripligt om många tar anstöt av hakkors och bilder på Adolf Hitler där denne framställs som en historisk hjälte. Men här tillämpas samma dubbla måttstockar som annars i bedömningen av vad som ska betraktas som HMF-brott.

Symboler som hammaren och skäran och glorifierade porträtt av Josef Stalin tycks vara helt i sin ordning, trots att kommunismen och Stalin utrotat fler människor än Hitler och nationalsocialisterna. Den hyllade skådespelaren Sven Wollter, vars parti har Stalin på väggen på kansliet som politisk ledstjärna, har på sin höjd fått lite nyfikna frågor från journalisterna om sin politiska idol. Något hinder i karriären har hyllandet av en av historiens värsta massmördare inte varit och några åtal för HMF-brott har aldrig väckts mot Wollter.

Att hotell- och restaurangfackets ordförande och ETC-skribenten Jenny Bengtsson hyllat den blodbesudlade diktatorn Fidel Castro och har än mer blodbesudlade kommunistiska symboler intatuerade i skinnet, förefaller LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och chefredaktör Johan Ehrenberg helt obekymrade om. Många fler exempel på kommunister i finrummet fullt jämförbara med Emanuel Lärkestål finns.

Om vi överhuvudtaget ska ha en lag om hets mot folkgrupp som inskränker yttrande- och åsiktsfriheten så är det av yttersta vikt att den tillämpas konsekvent. Lika viktigt är att den är tydligt skriven och inte kan bli föremål för godtyckliga politiska tolkningar eller genom luddighet användas som skrämselvapen för att tysta samhällskritik. Svenskarna har rätt att veta var gränsen för det tillåtna och förbjudna går. Det är ett grundkrav i en rättsstat och demokrati.

Det kravet på rättssäkerhet har förstås också ansvariga utgivare rätt att ställa. Vi ska inte behöva oroa oss att bli svenska motsvarigheter till Dawit Isaak och kastas i fängelse för vår publicistiska gärning och kritik mot makten. Att det just nu handlar om extremistiska nationalsocialistiska Nordfront är inget skäl till att trivialisera saken.

Risken för att här finns en agenda där detta HMF-mål är det första steget mot att tysta medier som inte går maktens ärenden är något som behöver uppmärksammas. Händelsen kommer inte ensam. De nya medierna är just nu hårt ansatta och deras fortsatta existens äventyrad. Det har tidigare gjorts försök från Aftonbladet att få undertecknad kastad i fängelse.

Men frågan är om en hetslag överhuvudtaget alls behövs eller är förenlig med demokratiska fri- och rättigheter. Att uttrycka något i tal och skrift som inte utgör ett brott mot andra lagar, exempelvis olaga hot, uppvigling till brott osv, kanske är något vi måste leva med i ett demokratiskt samhälle. Det är idag populärt, för att inte säga populistiskt, att åberopa rättigheten att slippa bli kränkt av andras åsikter, men det innebär inte att en sådan rättighet faktiskt ryms inom ramen för demokratin.

Kanske stärker det också rentav demokratin att nationalsocialister får sina argument prövade och vederlagda i den offentliga debatten. Kanske är det ett bättre sätt att vaccinera kommande generationer mot nazism än att göra martyrer av nazisterna, ge dem stor medial uppmärksamhet på nyhetsplats men utan att deras åsikter och politik bemöts.

Detta förstås under förutsättning att demokratins väktare inte uppvisar samma slapphet som man gjort med kommunisterna och i viss utsträckning på senare tid också med islamisterna. Vi behöver ju inte ytterligare en rumsren massmördarideologi i de fina salongerna.

Att inte våga släppa fram en nationalsocialist i den offentliga debatten, inte låta honom husera på en egen webbplats och i stället kasta honom i fängelse, signalerar en i grunden odemokratisk hållning. Det är ett underkännande av medborgarnas förmåga till åsiktsbildning och informerade val. Det är att säga att medborgarna måste skyddas mot dessa åsikter, annars blir de nazister hela bunten.

Det är att undandra sig sitt folkbildande och demokratiskt fostrande ansvar. Det är ett erkännande från det politiska och mediala etablissemanget om att man tror sig ha misslyckats med att skapa en demokrati med upplysta väljare och därför måste leda väljarna i koppel. Det är en farlig genväg och ett sluttande plan till något som liknar demokrati på ytan men som under den är något annat.

Sverige och många andra länder med en stolt yttrande- och åsiktsfrihetstradition håller i oroande snabb takt på att distansera sig allt längre från den Voltaire (felaktigt) tillskrivna vägledande maximen “Jag avskyr dina åsikter men är beredd att ge mitt liv för din rätt att uttrycka dem”. Och de krafter som ivrigast driver på denna utveckling är de som vi tidigare tagit för givet skulle vara de som starkast värnade demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det är i sanning illavarslande.