LEDARE I den offentliga debatten om vårdens och omsorgens finansiering blossar med jämna mellanrum upp en diskussion om att vissa kategorier patienter vars åkommor kan anses vara självförvållade helt eller delvis borde tvingas bekosta sin vård och omsorg själva. Som exempel anförs personer som supit och knarkat sig till sitt vårdbehov, rökt sig till en lungcancer eller ätit sig till vällevnadssjukdomar. Gängkriminella migranter nämns däremot sällan i sammanhanget.

Häromdagen sköts 27-årige irakiske migranten Medhi Sachit alias Abdulmahdi Baker Hedi alias ”Dumle” ned i Rinkeby i nordvästra Storstockholm. Detta i en av de väpnade gänguppgörelser som i massinvandringens spår numera utgör en del av vardagen i de miljonprogramsområden med sovjetisk förlaga som under ett decennium på 1960- och 70-talen på socialdemokratiskt initiativ smälldes upp i landet. Det var redan då ett forcerat och feltänkt sätt att lösa dåtidens bostadsbrist som gick än mer snett i takt med att de förvandlades till social housing och avstjälpningsplatser för en flermiljonhövdad skara medellösa utomvästliga migranter.

Det här är en politik som idag kostar de svenska skattebetalarna i runda slängar ett par hundra miljarder kronor om året. Man behöver inte vara nationalekonom, grundskolematematik på lågstadienivå räcker, för att förstå att det innebär lika många kronor mindre till andra offentligfinansierade kärnverksamheter, däribland vård och omsorg.

Migranter en vårdkrävande grupp

De migranter som kostar oss andra dessa enorma summor att försörja har generellt också ett större behov av vård och omsorg jämfört med den genomsnittlige svensken. Det är lika illa beställt med folkhälsan, vården och omsorgen i de lågutvecklade ursprungsländerna som med det mesta annat. Det sänker den redan låga folkhälsoprofilen på migrantströmmen hit ytterligare genom att personer med den sämsta hälsostatusen blir särskilt benägna att ta sig till Sverige.

En kultur där inavel genom led efter led av kusinäktenskap är mer regel än undantag sänker gruppens generella såväl fysiologiska som intellektuella status ytterligare. Gängkriminella har inte sällan någon form av ”bokstavsdiagnos” relaterad till avsaknad av genetisk diversifiering. Andra offer för den här incestuösa sedvänjan uppvisar så svåra utvecklingsstörningar att de inte kan påräkna en framtid bortom den som ett för svenska folket kostsamt vårdpaket.

Gängkriminell gräddfil i vården

Vård- och omsorg är sällan det mest framträdande inslaget i den offentliga debatt om den invandrade gängkriminaliteten som nu i elfte timmen tagit fart i Sverige. Varje misshandel, knivskärning, skjutning, sprängning och annan gängkriminell våldsamhet med personskador tar emellertid omfattande vårdresurser i anspråk. Då den svenska vården är både överansträngd och underfinansierad – inte minst som ett resultat av omallokering av skattemedel till invandringens kostnader och invandrarnas höga ianspråktagande av vård- och omsorgstjänster – medför vård av gängkriminella en undanträngning av vård för andra grupper. Elementär lågstadiematematik igen.

Vård av gängkriminella utgör också stora risker för såväl vårdpersonal som andra patienter. De bakomliggande konflikterna fortsätter ofta in på sjukhusen och läkare har vittnat om att de sett vapen föras in av anhöriga. Sjukhus är idag utrustade med avancerade skalskydd, väktarbevakning, kameraövervakning samtidigt som personalen utbildas i självförsvar. Åtgärderna har i allt väsentligt föranletts av den eskalerande invandrarkriminaliteten.

Medicinetiska principer för så kallad triage, där den med allvarligast tillstånd och mest akut vårdbehov får vård först, leder dessutom till att gängkriminella får en gräddfil i den svenska vården. De får ambulans före alla andra och går direkt förbi kön på akuten där vi andra inte sällan kan få sitta ett halvt dygn och vänta på att få träffa en läkare. Överlever den skjutne eller knivskurne migranten vidtar efter de akuta vårdinsatserna ett omfattande batteri av eftervård, konvalescens och rehabilitering som kan pågå i månader, år eller resten av livet.

Döda gängkriminella minsta problemet

”Dumle” överlevde inte. Han blev nr 62 i raden att skjutas ihjäl i Sverige i år i en invandringsrelaterad gängkriminell uppgörelse. Det tidigare årsrekordet låg på 47 och sattes 2020. De S-ledda regeringarnas mantra de föregående två mandatperioderna om att man är på väg att ”knäcka gängen” framstår mot bakgrund av siffrorna som en kombination av dåligt skämt, exempellöst vanstyre och skamlöst lögnaktigt väljarförakt. Att Socialdemokraterna nu ökar i opinionen gör att man måste ifrågasätta stora delar av valmanskårens politiska omdömesförmåga.

Den höga dödssiffran har stått i fokus för diskussionen om det gängkriminella våldet och det kanske är begripligt ur en snäv humanistisk betraktelsevinkel. I ett bredare samhällsperspektiv är de som dör emellertid det minsta problemet. De kan inte ställa till med mer ofog, de kommer inte att vidare belasta kriminalvården eller övriga rättsvårdande myndigheter och de upphör också att ianspråkta den svenska vård- och omsorgsapparatens pengar och resurser.

”Dumle” hade om han överlevt sannolikt fått framleva resten av sitt liv som en dreglande grönsak i rullstol till mångmiljonkostnader för de svenska skattebetalarna. Han har sannolikt inte bidragit med en hederligt arbetad timme eller inbetald skattekrona och statistiken talar för att inte heller hans föräldrar gjort det. Tvärtom har familjen med största sannolikhet kostat stat, region och kommun stora summor. ”Dumle” har dessutom i sin livsstilskriminella skörlevnadsgärning åsamkat såväl det svenska samhället som helhet som enskilda svenskar stor skada, svårt lidande och höga kostnader.

Få som sörjer “Dumles” frånfälle

Överallt där ”Dumles” onda bråda död nu kan kommenteras av medborgarna lyser de empatiska och kondolerande kommentarerna med sin frånvaro. I stället är den breda folkmeningen att det är bra att Sverige blivit permanent befriad från denna hårt brottsbelastade gängkriminelle ledargestalt. ”Dumle” själv skulle inte fälla några tårar över sitt förtida våldsamma frånfälle: ”Det är så här vi lever och så här vi dör” konstaterade han krasst och osentimentalt i en intervju med Expressen för en tid sedan i samband med en annan uppmärksammad gängskjutning med dödlig utgång.

Utöver de närmast anhöriga är det bara en och annan vänsterbliven åsiktsjournalist som snyftar över ”Dumles” död. Detta i kombination med att de flyttar skulden från mördaren till oss förment rasistiska och kapitalistiska svenskar för att vi inte vänt ännu mer ut och in på oss själva i att curla, gräddfila och rulla ut röda mattor för migranterna från tredje världen. Den relevanta frågan är dock inte om vi borde göra mer utan om det tvärtom är läge att göra väsentligt mindre i den vägen.

Varför ska vi överhuvudtaget skicka en ambulans när en person som ”Dumle” skjuts ned? Varför ska vi alls ge honom tillträde till akuten? Han har för länge sedan å det grövsta brutit samhällskontraktet och förverkat varje rätt att kräva något som helst av svenskarna och det svenska samhället. De gängkriminella ser inte på sig själva som en del av Sverige, varför ska vi göra det? Att vi daltar med de här människorna är något de själva ser som obegripligt, som de skrattar åt och som spär på deras förakt för oss ”svennar” ytterligare.

Indragen vård bra ställe att dra en gräns

Kanske är det dags att skicka tydligare och mer konkreta signaler om att det i Sverige finns en gräns där man straffar ut sig från varje samhällelig rättighet. Och indragen rätt till vård för skador uppkomna som en direkt följd av att man valt det gängkriminella livet kan vara en bra plats att börja.

Dels har vi haft en diskussion av det här slaget för andra vårdkrävande grupper, så dörren står redan på glänt, argumenten är inte principiellt obekanta. Dels är vård en sådan bristvara i Sverige att patientsäkerheten är allvarligt hotad – inte minst covid-pandemin väckte liv i debatten om de etiska principerna för triage.

Dels pratar vi här om en grupp som utöver att vara särskilt medvållande till sina skador också har bidragit exceptionellt lite om överhuvudtaget till att finansiera den svenska vården. Vi har sedan år tillbaka en diskussion där flera partier som nu ingår i regeringsunderlaget föreslagit att även hederliga migranter i förstone bör ges endast begränsad tillgång till offentligfinansierad välfärd och därefter behöva kvalificera sig för en mer fullständig dito. Att gå ett steg längre för grovt gängkriminella migranter bör inte kännas som en särskilt avlägsen tanke.

Dödsskjutningarna bara toppen av ett isberg

De 62 ambulansutryckningarna – fler än en i veckan – till årets dödsskjutningar där ”Dumle” är den senaste i statistiken är ehuru många ändå endast toppen av ett isberg av vad vården för den invandrade gängkriminaliteten kostar i pengar och resurser och hur det drabbar andra patientgrupper. Oavsett man är deontolog eller teleolog, vare sig man bekänner sig till den plikt- eller konsekvensetiska läran kan man hitta goda argument för indragen vård för gängkriminella och att se det som bara ytterligare ett i raden av redan befintliga undantag i de mänskliga rättigheterna för den här kategorin människor.

Det är ett understatement att det vittnar om systemfel i såväl migrations- som kriminalpolitiken när samtliga migranter som behandlas för skottskador i Sverige har sårats i strid här, inte i de hemländer från vilka de säger sig ha flytt krigets fasor. Efter decennier av resultatlös flathet, saft och bulle-politik och tomma ord är det hög tid att tänka utanför boxen, att ställa en fråga liknande den Jim Malone ställer till Elliot Ness i De omutbara: ”You wanna know how to get Capone? They pull a knife, you pull a gun. He sends one of yours to the hospital, you send one of his to the morgue. Are you ready to do that?”.

Indragen vård är, ehuru kontroversiellt i ett land som Sverige marinerat i vänsterliberalism, en skäligen mild och passiv åtgärd i ett skede så långt framskridet att det egentligen kriminalpolitiskt skulle tarva en Duterte eller Bolsonaro vid rodret.