Peter Wolodarski är idag en viktig makthavare i det mediala etablissemanget. Han har gjort en snabb och framgångsrik karriär – från ung journalistisk talang till chefredaktör på DN, Sveriges största morgontidning där hans åsikter ofta kan  följas på ledarsidan, länge den kanske mest betydelsefulla.

Även om dess inflytandet verkar ha minskat på senare år, möjligen på grund av en självgod och mästrande hållning i kombination med rätt grava felbedömningar.

Hur har då en så framstående och inflytelserik skribent kunnat hamna så fel i många frågor tillsammans med sin ledarsida:

• det aggressiva stödet för en naiv invandringspolitik, vars skadeverkningar vi nog hittills bara sett början på

• det oförstående och självbelåtna misstänkliggörandet av invandringens kritiker

• ensidigheten i klimatdebatten

• den partiska och svartvita rapporteringen kring Trump, som nu ifrågasatts bland annat i en välskriven artikel av Joel Halldorf i Expressen och där en försiktig ton av självrannsakan faktiskt har letat sig in på DN:s ledarsida

• övergången från neutral nyhetsrapportering till agendasättande journalistik

• och nu senast, tillsammans med ett uppbåd på DN-redaktionen, angreppet på SVT:s försök till opartisk rapportering från USA:s presidentval.

Allt detta har lett till att DN:s ställning under senare år eroderat. Ledarsidan uppfattas inte längre som relevant, dess argument tycks ofta starkt förenklade och stundtals demagogiska, medkänslan selektiv och blindheten för det som gått fel i samhällsutvecklingen påtaglig.

Det är alltid svårt att förstå andras bevekelsegrunder, men här är en tänkbar förklaring till Wolodarskis låsta position och begränsade förståelse för vad som händer  i Sverige idag:

1. Det kan hävdas att Wolodarski utkämpar 1920-talets ideologiska strid, inte 2020-talets – det är nazister och fascister som utgör hotet mot yttrandefriheten, inte radikala Big Tech-miljardärer.

2. Det är också nazister och fascister som utgör det primära antisemitiska hotet, inte Israel-hatet i arabvärlden.

3. Det är den onde och fascistoide Trumps lögner, inte globaliseringens ekonomiska följder – med ökade ekonomiska klyftor, nedlagda industrier, etablissemangets förakt för ”deplorables” liksom känslan av maktlöshet – som förklarar att 47% av de amerikanska väljarna röstade på Trump.

För Wolodarski verkar det politiska skeendet i Tyskland och Italien på 1920- och 1930-talet betyda mer än vårt eget 2020-tals globaliserings- och migrations- konsekvenser för stora delar av befolkningen, problemen kring etablissemangets nedlåtande hållning och de allt rikare oligarkernas inflytande.

Visst, Wolodarskis insatser hade varit beundransvärda och insiktsfulla – på 1920-talet. Idag, 100 år senare, är de mindre så. Idag leder de vilse, då de bygger på en bristande insikt om helt nya problem, och hans inflytande i förening med ett förgrovat svart-vitt narrativ har skadat samhällsdebatten under lång tid. Detta har bland annat försenat de åtgärder som borde ha vidtagits tidigare i vårt land, varför den framtida domen över Peter Wolodarskis insats riskerar att bli hård.

Carl Åhlström