LEDARE. Riksdagsvalet blev precis så jämnt som de flesta förutspått, förutsatt att man betraktar det ur den skakiga blocksynpunkt som egentligen bara existerar i fantasin. Efter några timmars ”mandatpingis” stabiliserade sig rösträkningen och ser ut att stanna vid något mandats övertag för det blågula laget mot det rödgröna, vilket tolkas som synonymt med ett regeringsskifte. Men mycket kan hända på vägen dit.

Värt att notera är också att det är SD ensamt som gjort ett regimskifte möjligt. De övriga tre partierna i konstellationen, M, KD och L, har genom att göra sämre ifrån sig än i förra valet tvärtom så när schabblat bort chansen. Ulf, Ebba och Johan bör av det skälet och i beaktande av att SD nu är det största partiet i kvartetten vara väldigt ödmjuka i förhandlingarna om en blågul regeringsbildning. Dessvärre tyder mycket på motsatsen och en fortsatt arrogans.

Det är alltid lite Bagdad Bob-känsla att lyssna på en valnatts partiledartal. Årets var inget undantag. Bara två partiledare har anledning att vara nöjda, Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson. Men de sex förlorarna och underpresterarna höll lika fullt relativt verklighet och sinnevärld surrealistiskt klingande segertal.

Det rödgröna laget

Egentligen har Magdalena inte heller så mycket att vara stolt över. Hennes parti har bedrivit den smutsigaste valrörelse vi sett från ett svenskt parti i modern tid med det ena grövre och mer osmakliga retoriska övertrampet än det andra. Att man efter åtta år av monumentalt vanstyre ökar något och samlar ihop 30 procent av rösterna är på ett sätt en bragd men samtidigt inte.

Först covid-pandemin och sedan kriget i Ukraina och energikrisen har spelat det gamla statsbärande partiet i händerna. Väljarna tyr sig gärna till S och sittande regering i kristider. Det kan i det här fallet framstå som märkligt i beaktande av att S gjort mer för att förvärra kriserna än att mildra dem och kan i flera fall till och med sägas ha huvudansvaret för att ha orsakat dem, men även en hund som får stryk tyr sig till husse när omvärlden känns ännu otryggare.

Partiledar- och statsministerbytet från den trötte mumlande Löfven till den mer klämkäcka Magdalena har också gjort sitt. Hon har haft smekmånad med väljarna och har bedrägligt kunnat framställa sitt partis politik som något nytt i stället för samma gamla. Utan detta skifte i toppen hade S sannolikt stått still eller backat.

Ännu större betydelse har de drygt 300 000 medborgarskap till migranter som Socialdemokraterna har delat ut med flingpaketen under den gångna mandatperioden. Av dessa har Magdalenas parti i runda slängar kammat hem 250 000 och de övriga partierna fått dela på resten. Utan invandrarrösterna från tredje världen skulle Socialdemokraterna idag vara ett 15-procentsparti i stället för som nu ett 30-procents.

Som statsvetarförståsigpåarna och de politiska kommentatorerna i SVT:s valvaka konstaterade är detta med etnisk profil på röstboskapen inget man vill tala högt om. Inte heller vill man ha en obekväm debatt om att den här gruppen attraheras av helt andra ting än de värderingar Socialdemokraterna kommunicerar sig stå för.

Som migrant röstar man på S av primärt två orsaker: partiet är garanten för fortsatta generösa ekonomiska bidrag och gratis tillgång till vår offentligfinansierade välfärd samt för en frikostig utdelning av uppehållstillstånd och medborgarskap som säkerställer att man får vara kvar och ta del av det förstnämnda. Värderingsmässigt står denna grupp närmare nystartade islamistpartiet Nyans som firat stora triumfer i landets etniskt segregerade parallellsamhällen.

Den officiella förkortningen för Magdalenas parti är SAP, vilket står för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Idag är det dock fler arbetare som röstar på Sverigedemokraterna. Likadant ser det ut bland medlemmarna i partiets fackliga systerorganisation LO. Vid sidan av asylrelaterade migranter utan egen försörjning är det numera i huvudsak medelklass i storstad med i eget tycke fina solidariska och progressiva värderingar som har socialdemokratisk partibok.

Arbetarna har S och LO jagat bort genom att stämpla dem som rasister om de uttrycker oro för att förlora sina jobb på grund av lönedumpning från utländsk arbetskraft. Det var inte snyggt på den tiden Byggnads skickade ut sitt folk för att skrika ”Go home” till lettiska gästarbetare. Men i sak stod man ändå för en bättre arbetsmarknadspolitik, en där det var självklart att politiker och fackförbund i Sverige skulle sätta svenskarnas jobb främst. Det är det numera bara SD som gör.

Slutligen kan man konstatera att Socialdemokraterna trots sin massrekrytering av migranter tappat så många svenska väljare att man kraftigt fått sänka sina förväntningar på valresultat. I år hamnar man på 30,5 procent, vilket visserligen är en uppgång med strax över 2 procentenheter jämfört med valet 2018 men samtidigt ett sämre valresultat än det 2010 som dåvarande S-ledaren Mona Sahlin sågade som ett riktigt skitresultat.

Sammantaget har S inte stor anledning att skryta men gör det skamlöst och ogenerat ändå. I kraft av sin historia som statsbärande parti, sin sammanväxt med många av det svenska samhällets strukturer och ett ohederligt sätt att i valrörelsen framställa sitt vanstyre som andras fel och sig själva som den trygga lotsen av landet genom det stormande havets grund och grynnor, har man ändå gjort ett bättre val än man förtjänat.

Om vi håller oss kvar på den rödgröna sidan går även Miljöpartiet marginellt framåt. Eftersom partiet var mer eller mindre uträknat så sent som för några månader sedan, framställer språkrören Per och Märta sitt partis valresultat som en stor framgång. Det är det förstås inte.

Trots att MP på papperet äger den fråga som beskrivs som det stora existentiella hotet för hela mänsklighetens överlevnad – klimathotet – och har haft hela det svenska och internationella mediaetablissemanget, FN:s klimatpanel, skolstrejkaren Greta Thunberg och ett oräkneligt antal andra aktörer som valarbetare, klarar man sig med nöd och näppe kvar i riksdagen.

Man gör det dessutom inte av egen kraft utan med hjälp av taktik- och stödröster från V, S och C. Det har varit en nödvändighet att lyfta upp MP över 4-procentspärren för att lag Magdalena överhuvudtaget ska ha en chans att regera kommande mandatperiod. MP ligger bakom många av de vansinnesbeslut som försatt Sverige i ett tillstånd av svår kris, även om det är S som sett till att de blivit verklighet.

Miljöpartiet har sammantaget ingenting att yvas över. Det har inte heller de övriga två partierna i det rödgröna laget. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet backar och har alltså inte gjort ett skvatt för sitt lag.

Det blågula laget

I det andra teoretiska blocket är det bara Sverigedemokraterna som har anledning att fira, och det rejält. Partiet är det som ökar mest av alla, man spräcker den magiska 20-procentgränsen och, inte minst, man går förbi Moderaterna och är nu det med marginal största partiet i den här konstellationen och det näst största i Sverige.

Samtliga övriga partier i team blågult backar jämfört med valet 2018. M, KD och L har alltså inte gjort ett dyft för att åstadkomma något regeringsskifte. Tvärtom har man försämrat chanserna att få till stånd ett annat styre i Rosenbad. De tre partierna har också som en del av den Reinfeldt-ledda Allians regeringen en historisk belastning av vanstyre som i flera avseenden inte står de rödgröna partierna efter. Inget av allt detta hindrade dock Ulf, Ebba och Johan från att hålla oblyga segertal och sno åt sig äran för att den preliminära mandatfördelningen är i det blågula lagets favör.

Det blir nu Åkessons uppgift att ta ur den här partiledartrion sina högfärdsfasoner och divalater och få dem att förstå att de faktiskt inte har levererat. I det här valet är det färre som röstat allmänborgerligt och fler som röstat rödgrönt än i förra valet. Sett i det perspektivet finns inga demokratiska argument för något regimskifte. Tvärtom faktiskt. Det är först när man plockar in Sverigedemokraterna i ekvationen som det skapas ett demokratiskt imperativ för Magdalena & Co att flytta ut ur Sagerska huset.

Ulf är sedd i isolering en av valets förlorare. Bland det han har spelat bort återfinns optionen att bli statsminister vid ett regeringsskifte. Den ligger objektivt nu hos Åkesson. SVT med flera valvakande medier borde efter ”den magiska kvarten” ha bytt ut sin grafik och sina lagbeteckningar från Magdalena och Ulf till Magdalena och Jimmie.

Att man inte gjorde det ursäktade bland annat statstelevisionens politiska kommentator Elisabeth Marmorstein med att ”Åkesson kommer ändå inte att släppas fram som statsminister av de andra partierna”. Det är knappast ett beteende som opartisk public service bör legitimera. Tvärtom borde man, givet sin särskilda demokratiklausul, ha markerat att det största partiet i en regeringsbildande koalition självfallet har rätt att göra anspråk på statsministerposten, även om partiet heter SD.

Nu kan det finnas anledning för Åkesson att offra sin rättmätiga statsministerpost för ett högre syfte. Men för att få mesta möjliga i utbyte måste han först väcka Ulf ur villfarelsen om att fortfarande ha någon rätt till kronan.

För Sverigedemokraterna måste det allt annat överskuggande målet vara att när kommande mandatperiod är till ända kunna uppvisa att man genomfört ett verkligt paradigmskifte i migrationspolitiken och den relaterade kriminalpolitiken och att detta lett till genomgripande förändringar och resultat.

Det räcker inte med att ha fått ned den asylrelaterade invandringens volymer från 100 000 om året till 50 000 och kostnaderna för invandringen från 130 miljarder om året till 65 miljarder. Siffrorna måste i båda fallen ned till nära noll.

Detsamma gäller de årliga dödskjutningarna. Det duger inte att ha fått ned dem med några procent. De måste helt ha upphört och de kriminella invandrargängen vara knäckta på riktigt. Den grova invandringsrelaterade brottsligheten måste när vi skriver september 2026 vara ett minne blott, om det så krävs att hela det militära försvaret mobiliseras. Varenda gängbrottsling ska när svenskarna går till valurnorna nästa gång ha fängslats och dömts till deportering – svenskt medborgarskap eller inte, säkra förhållanden i hemlandet eller inte.

Blågul regeringsbildning

För att uppnå detta måste Åkesson säkerställa full migrations- och kriminalpolitisk autonomi för sitt parti i en kommande blågul regeringskonstellation. Och för detta krävs statsrådsposterna som migrationsminister och justitieminister.

SD har länge åtnjutit det största förtroendet av alla partier på det migrationspolitiska området. Nu har man samtidigt som man gick förbi Ulfs parti i storlek snuvat honom också på det största rättspolitiska förtroendet.

Dessa omständigheter tillsammans med Ulfs, Ebbas och Johans tidigare migrationsliberala försyndelser gör att Åkeson inte ens borde behöva argumentera för självbestämmande över dessa två politikområden, i synnerhet inte om han samtidigt ger upp statsministerposten. Man kan också krydda med att inte göra anspråk på den prestigefyllda talmansposten i riksdagen. Endast kvardröjande mentala låsningar kan hindra Ulf, Ebba och Johan att se det uppenbart rimliga i en sådan deal.

Om Åkesson inte får igenom dessa krav ograverade är det bättre att han inte inlåter sig på något regeringssamarbete överhuvudtaget. Att i nästa valrörelse stå som medansvarig för ytterligare fyra förlorade migrations- och kriminalpolitiska år med endast obetydliga framgångar i marginalen kan rendera Åkesson ett strängt straff från väljarna.

Realistiskt bör det också relativt enkelt gå att få med sig Ulf och Ebba på detta. I båda dessa partier vill enligt opinionsundersökningar en tydlig majoritet av väljarna se ett regelrätt regeringssamarbete med SD. M och KD går i otakt med sina väljare, vilket aldrig är bra.

Värre är det med Johan. Halva hans liberala parti består av lärjungar till Erik Ullenhag, Cecilia Wikström och Cecilia Malmström för er som minns dem, minst lika SD-fientliga och massinvandringsvänliga som Annie Lööf och hennes entourage.

Här blir det utan tvekan svårframkomligt för SD, men det gäller oavsett man förhandlar internt eller externt. Det är förstås det politiska sakinnehållet som blir stötestenen, inte huruvida detta läggs på förhandlingsbordet av en minister eller ledaren för ett stödparti. L lär inte låta sig övertalas lättare om nollinvandring bara för att Åkesson ger upp kravet på ministerposter.

Sverigedemokraterna har tidigare klargjort att man inte räds nyval. Nu är inte tillfället att fega ur. Det rödgröna laget kommer att få minst lika svårt att få ihop sitt regeringsalternativ, även om L skulle skrämmas av SD:s krav och få för sig att göra gemensam sak med C om att stödja Socialdemokraterna som man gjorde 2018.

Rödgrön regeringsbildning

Det tänkta rödgröna laget har enligt preliminära siffror inte tillräckligt många mandat för att bilda regering. Det finns i mitten av veckan när samtliga röster har räknats en liten möjlighet att det svänger över till rödgrön favör. Men det innebär ingalunda att saken är biff för Magdalena Andersson.

Hon har på ömse sidor varsin trilskande syster som inte kan hålla sams med varandra. Nooshi har kompromisslöst klargjort att Vänsterpartiet ska ha ministerposter för att stödja en Magdalena-ledd regering. Annie har omvänt och lika kompromisslöst deklarerat att hon inte på några villkors vis kommer att stödja en Magdalena-regering där V får statsrådsposter.

Det är svårt att se att någon av dem skulle vika ned sig. Annie har förvisso gjort det tidigare. Hon skulle som bekant hellre äta upp sina skor än agera stödhjul åt Socialdemokraterna. Nooshis parti har en lång tradition av att vara dörrmatta åt S. Osvuret är förstås bäst men för båda damerna vore det en b betydande prestigeförlust att nu backa från vad man sa ända fram till valdagen.

Magdalenas pussel blir inte mer lättlagt för att Johan kommer över och hjälper till. Det lär inte göra Annie mer benägen att ge Nooshi statsrådsposter eller Nooshi mer benägen att avstå sådana. L är också för litet för att kunna ersätta V i Magdalenas lag och lösa knuten på så vis.

Annie fortsätter att prata om blocköverskridande samarbeten i ”den breda mitten” och tänker sig då en samlingsregering med alla partier utom V och SD. Även om Ulf skulle bli så förnärmad av att få en reality check av Åkesson om partiernas inbördes storlek och vad som därav följer så inser han att det knappast väntar någon statsministerpost för honom på den sidan heller och att det skulle vara förödande för hans parti om Sverigedemokraterna blev det enda verkliga oppositionspartiet.

Långbänkar och avtal med månadsnamn

Efter valet 2018 tog det 130 dagar att få en regering på plats. Såvida inte Åkesson direkt lägger sig på rygg för Ulf i det blågula laget eller Annie eller Nooshi gör det för Magdalena i det rödgröna laget, kan det ta lika lång tid den här gången. Skillnaden jämfört med 2018 är att två partier nu lite styvmoderligt kan tänka sig att samtala med SD men Åkesson ska vara bra servil i de samtalen för att en regering på den sidan snabbt ska kunna sys ihop.

Samtliga partier vet också att väljarna, visa av erfarenheten från de senaste mandatperioderna, som ett otyg ser skakiga minoritetsregeringar baserade på överenskommelser med månadsnamn med stödpartier vid sidan om. Uppgörelser som man sedan ska kivas om tolkningarna av, där man inte får igenom sin budget och med ständiga hot om misstroendeförklaringar hängande över sig. Dessa rödgröna sätt att styra landet är något som man på den blågula sidan bör akta sig för att kopiera.

Helt nödvändigt och fullt rimligt

Om nuvarande siffror står sig framstår ultimativa krav från Sverigedemokraterna på migrations- och justitieministerportföljerna samt enväldighet över migrationspolitiken och delar av rättspolitiken som både helt nödvändigt och fullt rimligt.

Allt annat vore att sälja sig för billigt, att luckra upp en gällande demokratisk praxis, att legitimera de andra partiernas fortsatta degradering av SD till ett andra klassens parti, att svika de väljare som röstat fram partiet till detta guldläge och deras förväntningar och riskera gå samma öde till mötes som drabbat de nationsvänliga partierna i våra nordiska grannländer.

Det vore väldigt illa för Sverige som är i ett betydligt sämre skick än Finland, Norge och Danmark och därför i ett väsentligt större behov av att få i gång ett nationsvänligt politiskt reparationsarbete i motsats till de halvmesyrer man som bäst kan förvänta sig från M, KD och L.

P.S.

När jag skriver detta nås jag av informationen att Sverigedemokraterna i Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg ökar med 10 procentenheter från redan höga 30 procent till smått fantastiska 40 procent. Detta under en mandatperiod då kommunen styrts av SD under ledning av Åkesons tidigare Partner Louise Erixon. Liknande siffror får partiet i andra SD-styrda kommuner som Hörby och Bjuv.

Uppenbarligen älskas kommunstyret lika mycket av sölvesborgarna som det hatas av det vänsterliberala etablissemanget som inte försuttit en chans att sabla ned allt vad Louise och hennes kollegor företagit sig.

Det slår mig att det verkliga skälet bakom de tillkämpade ihåliga officiella motiveringarna att vägra Sverigedemokraterna ministerposter och att förståsigpåarna i media fortfarande pratar om lag Kristersson i stället för lag Åkesson högst sannolikt är en rädsla för den ytterligare rejäla skjuts i popularitet hos folket som partiet då skulle få.

Vänsterliberalerna har oerhörda psykiska problem att hantera redan söndagens valresultat för Sverigedemokraterna och tanken på att partiet kan få inflytande över rikspolitiken som stödparti. Föreställ er den fullt utvecklade psykos dessa människor skulle kliva in i om SD i nästa val får siffror för hela riket som man hittills erövrat lokalt när man fått möjlighet att visa framfötterna och styra.