➤ KRÖNIKA Närmare sex tusen svenskar har hittills mist livet i corona-epidemin. Många av dem äldre, människor som slitit hårt och byggt Sverige till ett välståndsland men som på ålderns höst lönats illa för sin insats i en äldreomsorg satt under sådant sparbeting att de, när systemet nu testats i farsotens tid, dött som på gamla tiders fattigstugor. Det är ovärdigt.

Det hade inte behövt vara så. “Sverige är ett rikt land” är ett mantra som ofta upprepas. Den rikedomen har dock slösats på andra än de som skapat den. Politiker har tagit deras pengar – tio- eller hundratals miljarder kronor varje år – och spenderat dem på att pråla som koketta kungligheter över vad de kallar “en humanitär stormakt” men som bak den nyspråkliga kulissen är det kanske största svek en nations herrar begått mot sina undersåtar sedan det feodala tyranniet avskaffades och demokrati infördes.

De borde skämmas för vad de gjort men saknar förstånd och moral därtill. De borde falla på knä och be det svenska folket om ursäkt. I stället avkrävs det svenska folket av en vilsegången vänster att falla på knä för en kriminell missbrukare på andra sidan havet som inte bidragit med så mycket som ett spadtag till samhällsbygget utan tvärtom tärt på det och sina medmänniskor genom sin skörlevnad.

För honom förväntas vi under knäböjandet ropa “I can’t breathe” när ropen i stället borde gälla alla strävsamma svenskar som dött desperat kippande efter andan i skräckfylld lufthunger orsakad av covid-19, många av dem helt i onödan därför att de av våra beslutsfattare inte ansetts prioriterade att satsa på, att ha vårdberedskap för.

Jag har själv fått en glimt av hur dessa svenskar kan ha känt det. Strax innan coronaepidemin bröt ut låg jag i sju veckor på sjukhus i en annan allvarlig lunginfektion med andnöd, dräneringsslangar i lungorna och när det var som jobbigast syrgas. Jag överlevde och ingen skugga ska falla över de läkare och sköterskor som tog hand om mig – de är välfärdens verkliga hjältar.

Men detta var alltså innan pandemin slog till, då vårdresurserna visserligen var knappa men ändå på en sådan nivå att anständig vård kunde erbjudas de flesta. Jag kom också snabbt till sjukhus, något våra gamla på äldreboendena många gånger nekats.

I min karantäntillvaro som numera tillhörande en riskgrupp – jag har också genomgått strålbehandling för cancer – har jag skickat fler än en tanke till dem som inte längre finns i bland oss och mitt i eländet ändå känt mig privilegierad.

Som tacksam över att ännu kunna räkna mig till de levandes skara och som något av en musikant har jag samtidigt slagits av den perspektivlöshet som kännetecknar många artister, där de i stället för att glädjas över att fortfarande leva och andas har ägnat sig åt att på tidningarnas kultursidor kverulera över att miljonintäkterna uteblivit när restriktioner för allmänna sammankomster införts – fansens liv och hälsa är, förefaller det, inte lika intressant som deras pengar.

Carl Michael Bellmans epistel nr 81, “Märk hur vår skugga”, handlar om att ta farväl av någon som dött. Jag tillägnar min tolkning av den kända visan de tusentals svenskar vars liv spillts i farsoten covid-19 och deras sörjande nära och kära. Medverkar på inspelningen gör endast jag i corona-isolering – på sång, akustisk och elektrisk gitarr, kontrabas och trumma samt som ljud- och videotekniker.

Det slog mig under arbetets gång att alla välkända versioner har spelats in av vänsterradikaler – Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Joakim Thåström osv. Inget ont om dem som artister, tvärtom, men kulturvänstern behöver utmanas – den politiska slagsidan här är till och med värre än inom mediaetablissemanget. Kan jag i någon blygsam utsträckning bidra till att bryta normen och ingjuta mod i en eller annan kultuarbetare att våga komma ut som socialkonservativ sverigevän och/eller klimatrealist är jag nöjd.

Håll till godo och tipsa gärna andra att titta och lyssna: