LEDARE. I valrörelsen har Sveriges statsminister tillika Socialdemokraternas partiledare talat mycket om att “vända på alla stenar”. För många väljare hade det varit mer övertygande om hon i stället lovat vända på alla stenkastare – i riktning ut från Sverige.

I det rättsliga efterspelet till påskhelgens muslimska korankravaller med 200 stenade poliser och ett 20-tal uppeldade polisfordon dömdes flera av de migranter som på detta sätt grovt brutit mot sina asylkontrakt med Sverige till utvisning.

Här på Samnytt rubriksatte vi nyheten med ”Hejdå, Ali och Hussain“. Vi glömde då två saker: de visa talesätten att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken och inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten samt att vi lever i ett land där vänsterliberal kriminalpolitik varit förhärskande i ett halvsekel.

Naturligtvis borde vi insett att risken var överhängande att utvisningarna skulle upphävas i högre instans. Och mycket riktigt. De syriska bröderna får efter överklagande till hovrätten stanna. Och även om beslutet från tingsrätten hade stått sig är det mer regel än undantag att utvisningar av brottslingar inte verkställs.

Argumentet är då inte sällan att mördaren, våldtäktsmannen eller som i det här fallet personer som försökt stena poliser till döds riskerar att råka illa ut om de tvingas återvända till hemlandet. Den som inte fått sin förmåga att tänka klart fördärvad av vänsterliberal indoktrinering inser dock att detta inte borde vara vårt problem.

Migranten har brutit kontraktet enligt tydliga skrivningar till och med i de flyktingkonventioner som invandringsförespråkarna annars så gärna åberopar. Och bara genom att avhålla sig från att mörda, våldta eller stena poliser hade de enkelt kunna undvika att försätta sig i den situation de hamnat. En hörnsten i samhället är att vuxna människor förväntas ta ansvar för sina handlingar och de konsekvenser dessa får. Enligt principen om alla lika värde bör detta rimligtvis också gälla migranter.

Att åtta av tio andra migranter som fått asyl som flyktingar i Sverige i skytteltrafik sedan reser på familjesemester till samma land som grovt kriminella inte kan utvisas till, den paradoxen har de svagbegåvade vänsterliberala politiker som beslutar om svensk migrationspolitik och verkställighetshinder för utvisning inte den intellektuella förmågan att greppa. Många, inklusive undertecknad, har försökt men polletten vill inte trilla ned.

Man kan också konstatera att den flygskam som så plågar samvetet hos massinvandringens grönröstande förespråkare på Södermalm i Stockholms innerstad inte har spritt sig till deras skyddslingar, migranterna från tredje världen ute på Järvafältet. Hur socioekonomiskt utsatta de än påstås vara har de uppenbarligen åtminstone råd att resa på långcharter oftare än den genomsnittliga svenska familjen.

Verkligheten överträffar dikten, lyder ett annat talesätt. Detta gäller beträffande svensk migrationspolitik så till den grad att det inte ens längre går att göra satir på vansinnigheterna. Vilken stand up-komiker skulle exempelvis komma på den absurda biten att personer som försökt stena poliser till döds i protest mot demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter och för införandet av shariastyrd teokrati bör få stanna i Sverige därför att de ”är väl etablerade i det svenska samhället”? Det krävs en svensk hovrätt för att komma på något sådant.

Opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet – åtta av tio – vill att kriminella migranter utvisas. Men oerhört få döms i Sverige till utvisning och ännu färre utvisningar verkställs. Det urholkar förtroendet för rättsväsendet att gå så i otakt med det allmänna rättsmedvetandet. Det är också förkastligt ur demokratisk synpunkt eftersom land ska med lag byggas och lagarna återspegla folkviljan.

Det är dessutom märkligt att de som vurmar för att Sverige ska ha stora invandringsvolymer inte samtidigt är de som har den hårdaste utvisningspolitiken för kriminella. Det finns knappast något som gett invandrare och invandring så dåligt rykte som att de vänsterliberala partierna valt att släppa in och sedan behålla så många kriminella invandrare. Den gruppen är utan tvekan Sverigedemokraternas mest övertygande valarbetare. Men inte heller den polletten har trillat ned hos SD:s politiska motståndare.

I stället för att lova vända på de stenar som kriminella och extremistiska migranter kastar mot polisen borde Magdalena Andersson ha lovat vända på stenkastarna – så att de har ryggen mot Sverige och ansiktet mot de hemländer de skyndsamt bör skickas tillbaka till. Då hade Socialdemokraterna inte behövt vara så desperat rädda för att förlora regeringsmakten att de måst passera alla de retoriska lågvattenmärken vi sett dem sjunka nedanför i den här valrörelsen. Då hade de sluppit riskera förlora också den sista gnutta respekt de efter åtta års vanstyre ännu har kvar hos de svenska väljarna.