➤ KRÖNIKA Trots ett allmänt rätt svalt fotbollsintresse såg jag förstås Sveriges VM-match mot Tyskland. Och precis som de flesta andra tycker jag den fick ett snöpligt slut. Vad jag däremot inte såg var alla de tusentals rasistiska hatinlägg i sociala medier som påstods ha riktats mot Jimmy Durmaz efter matchen.

Min initiala tanke när jag läste om dem var att vänsterliberala medier och politiker på sedvanligt manér gjort en höna av en fjäder och med en agenda blåst upp ett fåtal korkade kommentarer till något mycket större. Det är ju trots allt valår och desperationen över att SD kan komma att bli Sveriges största parti sänker de redan låga pressetiska trösklarna ytterligare.

Min andra tanke var att det är trist att några rötägg i den Sverigevänliga folkrörelsens yttersta marginaler inte fattar vilken björntjänst de gör denna rörelse och Sverige som nation genom att skriva sådana dumheter.

Min tredje tanke var att en del av även detta fåtal olämpliga kommentarer sannolikt varit av false flag-karaktär, dessvärre ett inte alltför ovanligt fenomen på den ”antirasistiska” vänsterkanten – i brist på verkliga rasister ikläder man sig själv rasistrollen, sprider lite dynga via fejkade konton på nätet och vips så har man legitimerat sin aktivism för ytterligare en tid framåt.

Så här några dagar senare förefaller saken vara lite mer komplicerad. Det verkar i stor utsträckning vara fråga om en regelrätt tidningsanka och påverkansoperation iscensatt av botar i sociala medier och med andrahandsuppgifter som utan att länka hänvisar till vad som ska ha skrivits.

Denna sekundärinformation har den svenskfientliga Twitter-vänstern okritiskt vidarebefordrat, vilket är förväntat – de finns på nätet enkom för att svartmåla Sverigevänner som grova rasister och gör det inte sällan genom att bete sig ännu sämre och mer hatiskt än dem man kritiserar.

Den mobben vore i sin nyttiga idioti inget stort bekymmer, vore det inte för att de har etablerade mediers öra. Sverige har i 50 år nu haft en journalistkår som tvättat radikalvänstern vit i stället för att hjälpa till med att förpassa denna ideologi till samma historiska sophög som nazismen där den rätteligen hör hemma.

Förr var det ”ta från de rika och ge åt de fattiga” som skulle skänka vänstern en godhetens gloria och få oss att glömma den diktatur, det förtryck och de massmord som varit facit överallt där dess idéer implementerats. Idag är det ”antirasismen” som ska fylla samma funktion

Historien om det rasistiska hatet mot Jimmy Durmaz var valåret 2018 för vår vänsterliberala (eller värre) journalistkår alldeles för bra för att den skulle låta sig stoppas av sådana petitesser som faktakoll och källkritik. Det är #metoo all over again, man har inte lärt sig något trots förödande kritik mot hur man låtit vänsterradikal ideologi legitimera dagtingande med journalistisk professionalism, yrkesheder och pressetik.

Från den ljusa sidan verkar ett resultat av #metoo-haveriet vara att de vakande krafterna blivit snabbare på att reagera. Granskningen av Durmazgate kom igång efter bara någon dag medan #metoo-dreven fick pågå en hel höst, tills man lyckats driva en människa till självmord.

Höjda medieröster som Staffan Sonning, Maria Gustafsson och Brit Stakson bidrar nu snabbt till att kritiken inte kan avfärdas som att det bara är rasisterna själva som slår ifrån sig. Om sedan PO, PON och YEN också vaknar lite snabbare än efter #metoo är det ytterligare ett sådant plus.

Min fjärde tanke är då att den skada för den Sverigevänliga saken som en och annan korttänkt person med bristande impulskontroll i denna rörelses periferi kan ha ställt till med genom att låta sin besvikelse över matchförlusten ta sig primitiva uttryck på nätet mer än väl uppvägs av avslöjandet av den ”antirasistiska” vänsterns och dess medielakejers bluff.

Efter snart tio år som medarbetare och ansvarig för mediesajter har jag en viss insikt i hur kommentarer från verkliga rasister och dumskallar med rasistiska tendenser ser ut. Jag känner igen deras språkbruk. Det gör rimligtvis också de vänsterjournalister som nu tar till storsläggan om rasistiska kommentarer mot Durmaz. Dessa mediers kommentarsfält – när de hade sådana – innehöll minst lika mycket rasistiska kommentarer som de alternativa mediernas. Men de låtsas medvetet inte om det eftersom det inte gynnar deras narrativ.

Bland de kommentarer som den profilerade pressfrihetsmotståndaren Jack Werner räknar upp i en genomgång finns påtagligt mycket av “fucking fitta horunge”. Så skriver inte svenska rasister, vare sig de intellektuella eller de korkade. Däremot är det en jargong som är vanlig i andra kretsar.

Jag håller dock inte riktigt med statsminister Löfven som i ett uttalande avfärdade all kritik mot Durmaz som ”ynklig”. Det måste förstås vara tillåtet att kritisera inte bara ett helt lag utan också enskilda spelare för misstag efter en matchförlust. Ynkligt blir det först när kritiken börjar handla om annat än spelarens insats på plan.

Min lekmannamässiga analys är emellertid att sådana här frisparkssituationer alltid uppstår när ett lag är hårt pressat och man tvingas tangera det otillåtna för att hålla undan framför mål. Nu råkade det bli Durmaz som orsakade den följt av att Kroos skruvade in en objektivt sett fantastisk frispark i mål.

Ska man kritisera känns det därför mer relevant att fråga sig varför Sverige inte lyckades hålla bollen och få igång något passningsspel i matchens slutskede trots att man var en man mer på plan. Hade man klarat det så hade inga desperata undanhållningstacklingar behövts. Kritisk kan man också vara till att Sverige inte fick den straff vi borde fått.

Den skarpaste kritiken bör dock vara den mot den sociala medievänsterns och den vänsterliberala journalistkårens magsura exploaterande av fotbolls-VM för sina politiska syften. Först var det den i sportsammanhang opåkallade bashingen mot Ryssland därför att VM spelas i Sotji. Sedan detta med Durmaz.

Även om uttrycket ”sport och politik hör inte ihop” inte alltid stämmer så finns det ändå gränser för hur mycket man bör få sabotera en sportslig folkfest med att göra politik av den, och det tror jag också ligger vänstern i fatet här. De flesta svenskar kommer att få mer än nog av politik detta valår och vill kunna njuta av fotbolls-VM som sport och underhållning, inget annat. Låt oss vänligen göra det – låt fotbolls-VM få vara fotbolls-VM.