LEDARE. En färsk studie över sysselsättningsgraden bland asylrelaterade migranter – eller ”flyktingar” som de här felaktigt benämns – visar (återigen) att en skrämmande låg andel försörjer sig själva medan en lika skrämmande hög andel låter sig försörjas av de arbetande svenskarna.

Efter tio år i Sverige har på många håll uppemot hälften inte kommit upp i en inkomst som ens motsvarar 75 procent av en heltidstjänst i ett lågavlönat okvalificerat arbete. De är därmed tillsammans med den bidragstagande andra halvan ett fortsatt nationalekonomiskt minus avseende vad man bidrar med i produktion och betalar in i skatt till samhället i förhållande till vad man konsumerar i offentligfinansierade tjänster.

Forskarna kan inte hitta arbetsmarknadsmässiga orsaker som mer än delvis förklarar att det förhåller sig på det här sättet. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärderings (IFAU) utredare säger sig vara ”förbryllad” över detta. I en intervju med Dagens Media “tillåter sig” forskarna bakom rapporten att “spekulera” kring varför det ändå ser ut så här. Men förhindrad som man är av rådande politiskt korrekta doktrin att tillämpa Ockhams rakkniv vågar ingen kalla en spade för en spade och säga det för oss andra lika enkla som uppenbara: många vill helt enkelt inte jobba.

Och varför skulle du som migrant från tredje världen vilja arbeta i Sverige när alla incitament och signaler drar dig i motsatt riktning?

Som nyanländ i Sverige får du med automatik två års mer eller mindre villkorslös bidragsförsörjning, så kallad etableringsersättning. Formellt ska du stå till arbetsmarknadens förfogande och delta i SFI för att lära dig svenska, men gör du inget av detta får det inga konsekvenser.

När dessa två år har gått är det nästan ingen som kommit i arbete, inte ens i något av det batteri av skattefinansierade/-subventionerade arbetsmarknadsåtgärder som är ägnade att dölja att sysselsättningsgraden bland migranter i verkligheten är ännu mycket lägre än vad de redan alarmerande officiella siffrorna indikerar.

Medan hela Sveriges arbetande skattebetalare solidariskt fått axla försörjningsbördan för migranterna de första två åren blir det nu invånarna i den kommun där migranten placerats som får ta över hela det ekonomiska ansvaret när etableringsersättning övergår i socialbidrag, eller försörjningsstöd som det numera heter.

Att tacka nej går numera inte heller sedan rikspolitikerna införde den så kallade Bosättningslagen som sätter det kommunala självbestämmandet ur spel och tvingar kommunerna att ta emot fler migranter än man har råd med och har bostäder, skolplatser och så vidare för. För att inte tala om vad den här sortens ofta brutala demografiska förändring på kort tid medför i form av ökad antisocialitet, kriminalitet och otrygghet i samhället.

Återigen ska migranten formellt stå till arbetsmarknadens förfogande för att få kvittera ut sin kommunala bidragsförsörjning, men kraven på efterlevnad är lika lågt ställda här som för det statliga etableringsstödet. Socialbidragsutbetalningarna fortsätter år ut och år in, I hälften av fallen pratar vi om decennier och i många av dessa fram tills man i stället går i pension, också den finansierad av arbetande skatteinbetalande svenskar och i motsats till dessa utan koppling till vad man personligen betalat in till pensionssystemet.

Den här curlingen och hospitaliseringen av invandrarna utgår från den felaktiga föreställningen att dessa utgör en så kallad utsatt grupp. I själva verket tillhör man en extremt privilegierad grupp.

En majoritet av migranternas landsmän har inte dragit den vinstlott det innebär att få komma till Sveriges uppdukade smörgåsbord av gratis bostad, gratis vård och välfärdstjänster, gratis skola, arbetsfri försörjning och så vidare. En majoritet bor kvar i sina lågutvecklade hemländer med en avsevärt lägre levnadsstandard.

Ytterst få, om ens någon, av de migranter som kommer till Sverige är dessutom verkliga flyktingar. En majoritet har lämnat sina hemländer av väsentligt mer prosaiska skäl – man vill, för att citera en frispråkig amerikansk president, inte bo kvar i det ”shithole country” man är född och hugga i för att förbättra det. I stället vill man åka snålskjuts på vad de mer strävsamma folken i vår del av världen i sina anletens svett byggt upp under generationer.

Och hade man något som liknar genuina flyktingskäl när man gav sig av, så upphörde dessa långt innan man nådde till Sverige eller ens Europa. Säkra länder där man kunde och borde ha stannat finns redan i konflikthärdarnas närområden. Det är också där de flesta som valt eller tvingats rycka upp sina bopålar hamnar, alla de som inte har råd att betala flyktingsmugglare motsvarande hundratusen kronor för en resa till det nordiska migrantparadiset – en summa utom räckhåll för de verkligt nödställda som endast mer välbeställda och/eller kriminella kan betala.

Vid sidan av hur mottagandesystemen i sig själva genom att grunda sig i en bakvänd syn på migranterna som utsatta bidrar till att passivisera dem, har vi också haft en politisk debatt med tung vänsterliberal slagsida kring den asylrelaterade invandringen som förvärrat situationen ytterligare.

Att ställa krav på migranter har framställts som närmast rasistiskt. Det gäller inte bara sådant som är relaterat till att ta ansvar för sin försörjning i Sverige. Utöver att slippa arbeta ska man också ges fribrev från att respektera grundläggande västerländska värderingar kring sådant som demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen, tolerans gentemot sexuella minoriteter med mera.

Inte ens om man som invandrare begår grova brott i Sverige anses man i de flesta fall ha förbrutit sig mot samhällskontraktet och skickas hem. I stället ursäktas man med diverse vänsterpolitiska klyschor om att det är samhällets fel, den svenska rasismens fel, socioekonomiska omständigheters fel – allt utom ens eget fel och att man har ansvar för sina egna handlingar. Och för den som mot förmodan döms att lämna landet blir de allra flesta ändå kvar på grund av en uppsjö kryphål, så kallade verkställighetshinder, i en uppochnedvänd lagstiftning där gärningspersoner mer betraktas som offer.

Ett från kritiskt håll sammanfattande begrepp för den här inställningen gentemot invandrare är ”de låga förväntningarnas rasism”. Det får nog sägas vara den i särklass mest utbredda formen av rasism i Sverige och den återfinns alltså en smula paradoxalt i den grupp som mest högröstat pekar finger mot oss andra för att vara rasister.

Det är också i dessa godhetssignalerande kretsar som man hittar pejorativa uttryck som ”husblatte” och ”onkel tom” om den migrant som inte köpt offeridentiteten, inte accepterar rollen som den identitetspolitiska nyvänsterns skyddsling och slagträ.

Alltför många migranter tar dock tacksamt emot och internaliserar den här självbilden av att vara utsatta och underprivilegierade med hela dess batteri av ursäkter till varför det är alla andras fel att man misslyckats med att försörja sig, leva laglydigt, lära sig svenska, klara skolan, låta blir att knarka och så vidare.

Det här är förstås direkt kontraproduktivt om man har någon som helst ambition beträffande en fungerande integration. En motsägelsefull omständighet är att ju högre invandring någon förespråkar att Sverige ska ha, desto mer av åsikter som omöjliggör en sådan förfäktar vederbörande.

I Sverige skattefinansierar vi till och med som ”public service” radio, TV och prisgalor som hjälper till att lyfta fram musik, så kallad gangsterrap, där det allra grövsta gängkriminella våldet romantiseras, glorifieras och legitimeras. Detta pågår samtidigt som man säger att det är viktigt att satsa på det förebyggande för att inte de unga med invandrarbakgrund ska vandra samma breda väg som de äldre.

Samma vänster som lånar ut sina plattformar till att förmedla ett gängkriminellt liv med vapen i hand som det tuffaste en ung invandrarkille kan aspirera till, pratar i andra sammanhang om svenska mäns ”toxiska maskulinitet”. Går det att sila mer mygg och svälja större kameler? Kan man slå mer logisk knut på sig själv än så?

Författaren och advokaten Jens Lapidus ställer i en nyligen publicerad debattartikel i Dagens Nyheter frågan varför den grova gängkriminaliteten är så mycket mer utbredd bland invandrarna i Sverige jämfört med andra jämförbara länder i Europa. Efter viktning för högre asylrelaterad invandring per capita, färre poliser per capita och mindre avskräckande straff jämfört med omvärlden, har Lapidus några intressanta attitydrelaterade förklaringshypoteser som dock i huvudsak hänför sig till de gängkriminella unga männens självuppfattning.

Lapidus menar exempelvis att det råder en större lättkränkthet bland gängkriminella i Sverige jämfört med andra länder och att pistolen därför oftare åker fram här än där. Han kopplar det till att det relativt sett är svårare i ett land med vårt av radikalfeminismen pådyvlade mjukismansideal att få utlopp för det större behov av manbarhet som finns i de kulturer som invandrarna kommer ifrån och att de därför dras till den enda miljö där detta fortfarande är möjligt – den gängkriminella.

Även om sånt här kan bidra som delförklaringar och det finns mer allmänna skäl att kritisera det svenska genusvansinnet, bör man nog i sammanhanget snarare rikta strålkastarljuset mot de attityder Sverige har till invandrarna och vår uppfattning om dem än deras egen till sig själva. Då syftar jag inte på vanligt folk som skiter i var du kommer ifrån så länge du jobbar, sköter dig och är som folk är mest, utan på den förhärskande inom det för multikulturalismen vurmande etablissemanget som redogjorts för ovan, som har den diametralt motsatta inställningen – att migranter vare sig behöver arbeta, följa lagen eller anpassa sig till det svenska samhället.

För den som inte är forskare på statliga IFAU och inte riskerar sina fortsatta forskningsuppdrag och -anslag om man yttrar sig utanför åsiktskorridoren är det inte det minsta ”förbryllande” att asylrelaterade invandrare arbetar avsevärt mindre än vad som kan förklaras med konkreta arbetsmarknadsrelaterade faktorer.

När man viktat för sådant som lägre utbildningsnivå och bristfälliga språkkunskaper återstår ändå ett stort oförklarat glapp i sysselsättningsgrad för den asylinvandringrelaterade gruppen upp till den hos svenskar och för den delen även invandrare från Norden, Västeuropa, USA och Ostasien. Det är en upptäckt analog med den som den kriminologiska forskningen gjort avseende samma gruppers höga överrepresentation som gärningspersoner till grova brott. Inte ens när man viktar för socioekonomiska faktorer försvinner skillnaderna.

Den förklaring som vänstern erbjuder till att det arbetas så mycket färre timmar i de här invandrargrupperna är att svenska arbetsgivare och företagare är så strukturellt rasistiska att de sätter vit hudfärg före kompetens och hellre äventyrar sitt företags konkurrenskraft och existens än anställer några bruna och svarta människor. Det är en skrivbordsprodukt från Södertörns (vänster)högskola som inte bara krockar med allt vad rationellt företagsekonomiskt tänkande heter utan dessutom saknar stöd i samstämmiga internationella undersökningar där svenskar placerar sig som det minst rasistiska folket i världen.

Den andra och väsentligt närmare till hands liggande förklaringen är att invandrare från tredje världen inte är särskilt vana vid, intresserade av eller motiverade att arbeta.

Det behöver man bara titta på deras hemländers BNP för att inse. Många i vuxen ålder har aldrig haft ett riktigt åtta till fem-jobb innan de kom till Sverige. Många av kvinnorna säger rent ut att de aldrig behövt arbeta i hemlandet och inte har för avsikt att göra det i Sverige heller. Staten, som i hemlandet oftast är en korrupt förtryckarapparat, är inte något man har en naturlig lojalitets- och vi-känsla för, vilket sänker den moraliska tröskeln för att utnyttja även den svenska – om man överhuvudtaget gör kopplingen mellan bidragsutbetalningarna till sig själv och svenskarnas skatteinbetalningar.

Och till denna medhavda arbetsskygghet adderar det svenska samhället alltså en kollektion av ekonomiska incitament och politiska signaler som säger att du som stackars utsatt invandrare varken behöver eller förväntas arbeta i Sverige för din försörjning. Till de yngre i första och andra generationen är budskapet att de inte behöver klara skolan och att det inte bara är okej om de slutar i livslångt bidragsberoende som sina föräldrar utan också ursäktligt om de väljer att slå in på brottets bana. Och gör du det och dessutom kan grötrimma lite till ljudet från en trummaskin hägrar i varje fall ett fint galapris från Sveriges Radio.

Alla dessa faktorer sammantagna vore det mer förbryllande om de asylrelaterade invandrarna skulle visat sig jobba i högre utsträckning än de gör och det är mer förbryllande att de inte jobbar ännu mindre. Den nya blågula regeringen har aviserat ”ett paradigmskifte” i migrationspolitiken och den relaterade kriminalpolitiken. Alla i regeringsunderlaget ingående partier är dock inte lika entusiastiska till uppgiften och några av ministrarna verkar rentav ha en egen och motsatt agenda.

Med detta och hela det samlade vänsterlutande svenska och unionseuropeiska etablissemangets strukturella obstruktion mot varje ansträngning att ”göra Sverige bra igen” i beaktande ska man nog inte ställa förväntningarna på den här mandatperioden alltför högt, men en strimma hopp kan ändå skönjas och det är i sig en lisa för en sargad Sverigevänlig själ.

LÄS ÄVEN: Rapport: Var tredje asylinvandrare saknar jobb efter 10 år