➤ KRÖNIKA Den här krönikan borde egentligen ha skrivits till pressfrihetens dag – ifall några fortfarande lever i villfarelsen om att Sverige har fria och oberoende medier. En stor del av de problem som Sverige står inför kan härledas till att gammelmedierna har förlorat sin granskande roll. Det är ingen större överraskning i sig: en korporativistisk stat behöver korporativistiska, hårt kontrollerade medier. De historier som borde ha publicerats och väcka debatt ser aldrig dagens ljus. De blir istället nedtystade och begravda inne på redaktionerna, någonstans i den långa kedjan av redaktörer och mellanchefer som finns mellan en journalist och hans publiceringsplattform.
För att kasta lite ljus på den delikata processen – som vanligtvis är skyddad från insyn – vill jag dela av med mig en kort episod från min karriär som frilansjournalist.
Det var sommaren 2015 som jag hade en stor story med koppling till Ryssland som jag börjat erbjuda till redaktionerna. På den tiden var jag inte redo än att förkasta den självförhärligande journalistmyten om en fri press som vill avslöja korrupta makthavare och göra världen till en bättre plats.
Historien var ganska pikant och berörde en av Sveriges största oligarkfamiljer – klanen Stenbeck och deras älsklingsbarn företaget Kinnevik. Genom Kinnevik och dess dotterbolag kontrollerade familjen flera tv-kanaler i Ryssland – som enda utländska ägare. Kontrollen som gav en bra utdelning pengamässigt fick de dela med Jurij Kovaltjuk – en person som beskrivs som Putins plånbok och som återfinns på USA:s sanktionslista. För att kunna kvittera ut saftiga belopp från den ryska mediemarknaden var familjen beroende av bra relationer med den ryska politiska eliten.
Christina Stenbeck var därför en flitig gäst på ryska statliga tillställningar som handlade om att marknadsföra hur bra det är att göra affärer i Ryssland. Här poserar hon tillsammans med Putin:
Med inte nog med det. Efter Alliansregeringens fall 2014 blev före detta finansministern Anders Borg viceordförande i Kinneviks styrelse. Med andra ord stod hans bonusar i direkt beroende till hur bra Kinnevik presterar i Ryssland – genom att styra över det ryska medielandskapet tillsammans med Putins man. Snacka om en säkerhetsrisk – en verklig sådan, när en insider som var med i svenska regeringen har till uppgift att tillfredsställa den ryska politiska eliten.
Jag trodde att storyn var högintressant. Det trodde flera redaktioner med. Det bästa erbjudandet fick jag från SvD Näringsliv – som brukar räknas som en högkvalitativ prestigetidning i journalistkretsar. Att bli publicerad där för en frilansjournalist kan liknas vid att få Pulitzer. Njä, inte riktigt, men nästan. Det var den främsta anledningen till varför jag inte ifrågasatte de märkligheter som började ganska direkt. Och de var många.
När jag kontaktade Kinneviks presstjänst för en kommentar frågade de direkt vilken tidning jag skriver för. Det var nämligen ett villkor för att överhuvudtaget få några svar på frågor.
”Det är i linje med vår vanliga policy att veta vilka media vi adresserar när vi svarar på frågor.” skrev företagets presschef Torun Litzen i ett mejl till mig.
Efter detta blev plötsligt Anders Borgs roll i det hela inte så intressant. Min ursprungliga text lästes ”av flera” som kom fram till att Kinnevik ”ska behöva kommentera ytterligare”. Den typ av kommentarer som avsågs såg vanligtvis så här ut: ”det ingår inte i företagets policy att censurera journalister” efter i princip varje bevis i texten som pekade på motsatsen.
”Detta förändrar din text en del”.
Det var dock inte ”detta” utan Hugo själv som skrivit om min text helt under denna förevändning: istället för en artikel som handlade om hur ett storföretag gör miljarder på att kväsa oppositionella tv-kanaler i Ryssland blev det en artikel om att ett stolt svenskt företag har tröttnat på Ryssland, ”vars marknader kantas av korruptionsproblem”. Notera hur hela innehållet förvrängs – det är inte Kinnevik som är en del av korruptionen, nej, gud bevare, de lämnar ju på grund av korruptionen! Rubriken som sattes har jag inte ens sett i förväg – ”Dags att lämna den ryska krutdurken”.
Och det var bara rubriken som de allra flesta läsarna fick se: resten av artikeln sattes bakom en betalvägg. Alltså inte bakom en falsk sådan som det går att passera genom en ”skriv-ut”-meny och som Schibsted använder för att mjölka skattebetalarna på presstöd utan att tappa i trafik, utan en riktig – som kräver ett betalt abonnemang.
Trots att artikeln skrevs om helt och trots att alla omnämningar av Anders Borg rensades bort från texten bedömde någon på SvD Näringsliv att detta inte var tillräckligt. Det säkraste var att begrava texten helt bakom en betalvägg. Finns inte en text på internet i dagsläget så existerar den inte. Ingenting av detta diskuterades med mig. När jag ställde frågan om betalväggen till Hugo fick jag ett falskt och lismande svar:
”Jo alla våra stora fina reportage och Insikter är bakom inlogg och exklusiva för prenumeranter. Det lockar till läsning och får också nya att teckna nya prenumerationer.”
Beskrivningen ovan ger en inblick i hur många som får styra och censurera innehållet i det vi slutligen får läsa i gammelmedia. Det är kanske anledningen till varför allt färre svenskar kan känna igen sig i och relatera till historier som de lyfter upp. Gammelmedierna har förvandlats till fullfjädrade propagandaorgan vars främsta roll är att påverka istället för att informera. Det var kanske också därför jag var den enda journalist som kom till rättegången mot tandhygienisten Bernt Herlitz igår.
LÄS ÄVEN: Tandhygienisten Bernt Herlitz inför rätta: ”De har ingen medkänsla”
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.