➤ KRÖNIKA Att Schengen läcker som ett såll har knappast varit någon hemlighet för någon sedan 2015 när miljoner migranter marscherade in i unionen utan id-handlingar – för att inte tala om några inresetillstånd. Det som hamnade i skuggan av den omfattande illegala invandringen är en minst lika omfattande handel med lagliga inresetillstånd som bedrivs av ambassadpersonal i unionens utlandsbeskickningar.

Den skandal som nu rullas ut i Bryssel handlar om att vänsterregeringen på Malta sålt 88 tusen Schengenvisum i kollapsande Libyen under 2013-2014 utan några kontroller på de sökande. Skandalen kan kopplas till mordet på en grävande frilansjournalist på ön förra året – som börjat att nysta upp härvan. Det är första gången konkreta siffror figurerar, men företeelsen i sig är långt ifrån ny.

LÄS MER: EU-parlamentariker – Malta sålde 88 000 Schengenvisum i Libyen

När jag arbetade på Migrationsverket 2012-2013 brukade vi rutinmässigt få syriska ärenden med sökanden som rest in i Sverige helt lagligt – på Schengenvisum som stämplats in i deras syriska pass av italienska och grekiska konsulat i Beirut, Libanon. Detta trots att det rådde ett generellt förbud att bevilja visum till syrier i hela unionen vid den tiden – inte minst för att dämpa flyktingsströmmen. I sina intervjuer berättade migranterna att det kostade skapliga 800 till 1000 euro att fixa ett Schengenvisum utan några frågor.

Som asylhandläggare slog vi larm till Migrationsverkets så kallade viseringsfunktion, men intresset för  att lösa problemet var minst sagt svalt – vi fick inte svar från ”viseringsfunktionen” en enda gång. Och så fortsatte det.

Det vore dock naivt att tro att problemet är begränsat endast till länderna i södra Europa. I början av 2014 reste jag till Ukraina för att bevaka Majdanrevolutionen för flera svenska och ryska medier. När jag bläddrade i en annonstidning stötte jag på en annons som helt sonika erbjöd Schengenvisum ”utan intervju med 100% garanti”. På den tiden var en personlig intervju på en ambassad ett krav för Schengenvisum för ukrainska medborgare – därför blev jag nyfiken, ringde telefonnumret i annonsen och utgav mig för att vara en affärsman inom IT-sektorn som behövde fixa visum för en större grupp av sina anställda.

Vi träffades med personen bakom annonsen som visade sig vara en anställd vid den polska ambassaden i Kiev med diplomatisk rang. För att övertyga mig att man kunde lita på honom förklarade han hela schemat: ett Schengenvisum kostar bara 500 euro och då stämplas det in ”automatiskt”, alltså utan några kontroller. Han fyller i alla nödvändiga papper och får 100 euro per person som betalning för hans tid. Resten av pengarna går till andra på ambassaden – upp till ambassadören själv. Mannen visade stolt upp bilder på ett semesterhus i Spanien som han köpt för pengarna från visumhandeln. ”Dit ska jag flytta när jag är färdig här”, sa han. Innan dess arbetade han på polska ambassaden i Israel och sysslade med samma sak där – ”men där var det svårare på grund av israeliska polisen”, tillade han.

Och ja, det går visst att fixa ett visum till en person som finns på Schengens svarta listor, men ”det kan kosta mer.” Rent journalistiskt var historien högintressant, men mitt fokus låg just då på att bevaka Majdan vilket tog nästan all tid i anspråk. Dessutom hade historien en tydlig polsk anknytning – därför mejlade jag till alla polska redaktioner som jag kunde googla fram information om med ett erbjudande om samarbete.

Nu, fyra år år senare är det inte svårt att gissa hur många svar jag fick – noll.

Att länder med – vad ska man kalla det? – en myndighetskultur som skiljer sig avsevärt från den svenska har rätt att besluta om inresetillstånd till Sverige är uppseendeväckande i sig. Frågan är dock mer komplicerad än så.

I en tid med globala och omfattande migrationsströmmar kan man inte låta oreformerbara arkaiska strukturer som italienska eller grekiska UD ta hand om viseringsrutiner. Fördelarna med Schengen och rörelsefriheten är många – men för att rädda den lilla trovärdighet som finns kvar till Schengensystemet måste det reformeras, och det snabbt. Låt oss hoppas på att skandalen med handeln med visum på Malta blir tillräckligt stor för att påbörja den processen.