LEDARE De så kallade goda demokratiska krafterna i Sverige har länge svajat betänkligt när det gäller att stå upp för de grundlagar och bakomliggande värderingar som skiljer ett sekulärt och frihetsligt samhälle som det svenska från en sharia-diktatur som den iranska eller afghanska. Det har på senare tid blivit allt svårare att skilja svenska politiker från ayatollor och talibaner.

Det så kallade skuggkalifatet där Sverige bedriver informell självcensur av allt som kan tänkas reta upp muslimer till våldshandlingar blir allt mindre skugglikt, materialiserar sig med allt fastare konturer och blir alltmer formellt. Detta är i sin tur endast en del av islamiseringen – anpassningen, eller snarare degraderingen, av det svenska samhället till islams medeltida värderingar och sedvänjor.

Undfallenheten bottnar självfallet till stor del i rädslan för det ständigt hotande muslimska våldet och terrorn men också i vänsterdoktrinen att muslimer utgör en utsatt minoritet och att kritisera islam är att slå nedåt och underblåsa främlingsfientliga krafter.

Det tål då att upprepas att vi här pratar om en av de största världsreligionerna med uppemot 2 miljarder utövare och den som växer snabbast i Sverige och sannolikt redan har gått om den kräftgående kristendomen räknat i verkligt bekännande utövare.

Vi pratar också om en religion som inte reformerats sedan 600-talet med en lång rad djupt problematiska ingredienser beträffande synen på våld, kvinnor, icke-muslimer i allmänhet och judar i synnerhet, demokrati, yttrandefrihet med mera.

I beaktande av hur diametralt islam krockar med våra egna västerländska värderingar och hur många devota anhängare denna problematiska religionsideologi har, borde det vara en självklarhet för alla goda demokratiska krafter att granska, kritisera och begränsa islams utbredning i Sverige och vår del av världen.

Islam måste hanteras som kristendomen under Upplysningen

Så gjorde man under Upplysningstiden med kristendomen och så måste vi göra igen nu 300 år senare om islam ska kunna reformeras så att den kan ha en plats bland andra åskådningar i västvärlden.

Dessvärre gör vi precis tvärtom i aningslös villfarelse dels om att medeltida islam kan jämföras med reformerad kristendom, dels att demokrati och upplysning är hårdkodade i själva marken där vi lever när dessa ting i själva verket sitter i huvudet på människorna som trampar denna mark. Den dagen en majoritet av de som bor i Sverige har andra idéer i sina huvuden om hur vårt samhälle ska styras och se ut är den dagen vi också får ett sådant samhälle.

Det borde inte vara svårare att begripa än att 2+2=4, ändå vill inte polletten trilla ned hos många. Andra låtsas bara inte förstå. För vänstern, som tappat stora delar av arbetarklassen till först de allmänborgerliga och på senare tid till Sverigedemokraterna, är de utomvästliga invandrarna livsviktiga som röstboskap och måste därför framställas som en utsatt och svag grupp som behöver socialismens beskydd, inte som den islamistiska maktfaktor den egentligen är.

Paludan – ett obekvämt lackmuspapper

Demokrati- och yttrandefrihetsaktivister som Rasmus Paludan utgör för vänsterliberalismen obekväma lackmuspapper som visar hur allvarlig inkompatibiliteten mellan Sverige och islam redan är och vad vi kan befara i framtiden när denna grupp mångdubblats ytterligare på svensk mark.

Man gör från det vänsterliberala etablissemangets sida därför allt för att blanda bort korten och med nyspråk framställa Paludan som högerextremist eller med förklenande epitet som ”stolle” och ”idiot” när det han i verkligheten gör är att pröva om svensk grundlag fortfarande gäller i det ”mångkulturella” Sverige eller bara är skådebröd och till intet förpliktande tjusiga fraser.

Den senaste tiden har ytterligare en faktor tillkommit till varför man inte vill se några islamkritiska och grundlagstestande manifestationer i Sverige. Vi måste alla sitta still i båten för att inte förarga Turkiets halvdiktator Recep Tayyip Erdogan som har makten att avgöra om Sverige ska bli medlem i militäralliansen Nato eller inte. Paludan har nu också blivit ett lackmuspapper för hur politiskt och värderingsmässigt motsägelsefullt det är för Sverige att vara med i samma klubb som Turkiet.

Man får gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen

Man har fått gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att försäkra sig om att man uppfattat det rätt när till och med regeringen i servilt fjäsk för Erdogan ifrågasatt svensk demokratis grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter. Att skattefinansierade SVT för vilken gång i ordningen bryter mot sin demokratiparagraf genom att på bästa sändningstid ställa frågan till justitieministern om grundlagen verkligen är viktigare än att hålla Erdogan på gott humör är en journalistik därifrån som man numera är så luttrad med att man inte längre blir förvånad.

Längst går förstås den islamkramande vänstern. Anders Lindberg, chefsideolog på propagandaorganet Aftonbladet ägnar flera ledartexter åt att kalla de som värnar Sveriges grundlagar för ”knäppgökar” och skäms inte för att öppet erkänna att han anser att polisen bör vägra tillstånd för de aktörer som enligt honom har ”fel” åsikter i sak och på ”fel” sätt använder sina grundlagsskyddade rättigheter att uttrycka dem. Lindberg ansluter sig därmed till hur polisen arbetar i totalitära samhällen och hur oppositionella röster hanteras i halvdiktaturer som Turkiet och Ryssland.

Lindberg vore inte Lindberg om han inte också tog chansen att lansera en konspirationsteori om att det egentligen är Sverigedemokraterna som ligger bakom koranbränningarna med motivet att gå Putins ärenden att sabotera Sveriges Natoansökan. I Lindbergs värld är det inte mycket som inte är SD:s fel.

Lite svårare har Aftonbladets chefsideolog att få till en indiciekedja om att SD även skulle ligga bakom de kurdiska manifestationer som retat Erdogan och äventyrat Sveriges Natomedlemskap minst lika mycket som Paludans. Kurderna är dessutom en grupp som vänstern vurmar för och därför inte vill stämpla som knäppgökar och extremister. Men det problemet kringgår Lindberg genom att helt enkelt inte annat än i en bisats nämna den hängda dockan.

Men även bland regeringsunderlagets partier uttalas märkligheter. Statsminister Ulf Kristersson (M) har kallat det för ”avskyvärt” och ”djupt respektlöst” om praktisk tillämpning av Sveriges grundlagar och utryckte sympati och förståelse för Erdogans upprördhet och krav att våra lagar måste ändras och anpassas till muslimska värderingar.

Justitieminister Tobias Billström (M) valde adjektiven ”skamlöst” och ”bedrövligt” för att uttrycka samma avståndstagande till svensk yttrande-, åsikts- och mötesfrihet och menade sig ”inte nog kunna understryka allvaret” i att någon ”missbrukar” dessa rättigheter på ett sätt som gör den turkiske presidenten på dåligt humör.

L-profilen Fredrik Malm kräver av riksdagspartierna i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet att de bojkottar medier som inte sluter upp bakom fjäskandet för Erdogan. Det är oklart om Malm förstår de demokratiska och pressfrihetliga implikationerna av sin uppmaning.

En svensk beskickning i utlandet sätter upp anslag i fönstret där man kallar en förkämpe för de medborgerliga fri- och rättigheterna för ”idiot”. Listan kan göra längre.

Inkonsekvens och bakvändhet

Hotet från de antidemokratiska ulvarna i demokratiska fårakläder tillhörande den alltmer auktoritära vänsterliberalismen är förstås det verkligt allvarliga i detta. Men man kan också reflektera över inkonsekvensen och bakvändheten i dessa krafters retorik och agerande.

Paludan bryter inte mot några lagar när han med demonstrationstillstånd bränner sitt eget medhavda exemplar av Koranen på offentlig plats. Det är mer än man kan säga om Greta Thunberg som nyligen vid flera tillfällen fick släpas bort av polis i samband med olagliga klimatalarmistiska manifestationer. Hennes vänner i Extinction Rebellion och Återställ Våtmarker begår regelmässigt än allvarligare brott vid sina aktioner. Men de pejorativa epiteten om Greta lyser helt med sin frånvaro liksom kraven på att stoppa henne.

Att man inte ska bränna Koranen motiveras med att det är en bok som är helig för många. Men Bibeln är lika helig för ännu fler. För vänstern har Karl Marx Kapitalet och Kommunistiska Manifestet en liknande betydelse. För några miljarder barn är det Astrid Lindgrens eller J.K Rowlings böcker, och så vidare.

Även om somliga blir lite ledsna om deras favoritbok eldas så tar de det i allmänhet med jämnmod. Jag tror inte att ens att nynazister skulle reagera med våldshandlingar om någon eldade upp ett exemplar av deras vördade Adolf Hitlers Mein Kampf på ett torg nånstans. Det är bara muslimer som sticker Sverige och världen i brand när de känner sig kränkta. Det illustrerar med all önskvärd tydlighet att islam inte är en livsåskådning som andra och att det inte är en religionsideologi som vi i västvärlden bör gå till mötes utan tvärtom markera en skarp gräns emot.

Det är i stunder som nu när våra grundläggande demokratiska värden ställs mot dagsaktuella politiska intressen som ett Natomedlemskap som vår ryggrad prövas. Ibland kommer försvaret av demokratin med ett pris. Smakar det så kostar det, som talesättet säger.