LEDARE. Det har funnits många perioder och platser i världen där oskyldiga råkat riktigt illa ut bara för att de blivit utpekade av “rätt” person eller grupp. Tyvärr verkar det fenomenet leva kvar i dagens Sverige. Denna gång under täckmanteln av “feminism”, “kvinnors rättigheter” eller något närstående vänsteridentitärt perspektiv.

I Sverige hade vi fenomenet med de stora häxprocesserna som på allvar satte igång 1668 och varade till 1676. Över 300 kvinnor blev under den här tiden avrättade för häxeri. I Europa hade det pågått längre och häxhysterin nådde sin höjdpunkt där omkring 1450-1750. Fler än 30 000 kvinnor avrättades under perioden. 

I Sverige var det ofta barn som pekade ut främst vuxna kvinnor, men det fanns även en och annan pojke och man, som sedan lättvindigt och givetvis utan bevis (svårt att bevisa en saga såklart) avrättades under grymma former främst på häxbålet, ibland med tortyr före. Det största bålet skedde den 1 juni 1675 då 72 ”häxor” brändes samtidigt, bland dem fanns två män och fyra småpojkar. I det här fallet hade “häxorna” pekats ut av två pojkar.

Häxprocesserna i Sverige hade ofta mönstret att barnen, så kallade visgossar (de kunde “visa” vilka kvinnor som var häxor), anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades, anklagades och mördades.

Andra processer i andra länder kunde resultera i liknande grymma påföljder, till exempel i Sovjetunionen, främst men inte uteslutande under Stalin, där stora utrensningar skedde när någon pekades ut. Bevis eller annat var inte så viktigt.

McCarthyism, benämningen på den tidsperiod i amerikansk historia då den amerikanske senatorn Joseph McCarthy från Wisconsin genomförde en rad undersökningar och utfrågningar under 1950-talet i ett försök att avslöja förmodad kommunistisk infiltration av olika delar av den amerikanska regeringen. Termen har sedan dess blivit ett synonemt för förtal av karaktär eller rykte genom vitt spridda urskillningslösa anklagelser, särskilt på grundval av ogrundade anklagelser.

Exemplen kan genom historien göras många.

Skyttedal-fallet

Vår tids häxprocesser är troligen “me too”-rörelsen som häromdagen fick nytt liv i Sverige efter att KD-politikern Sara Skyttedal, numera Sara Skyttedal Dihang, anklagade sitt partis partisekreterare Johan Ingerö för “sexuellt ofredande”. Visst, påföljder vid dessa anklagelser är inte lika drastiska som under 1600-talet men tillräckligt långtgående för att vi måste diskutera detta närmare.

I just detta fall är det många underligheter i anklagelserna. Det första givetvis att det påstådda övergreppet skedde för hela nio år sedan. Men var det tillräckligt grovt kanske man har förståelse för att hon inte släppt “brottet”, även om man då snarare hade tänkt att om det var så grovt hade hon ju anmält där och då.

Men när vi sedan fick reda på mer vad övergreppet faktiskt handlade om blev anklagelserna ännu mer underliga. Enligt Skyttedal själv ska Ingerö ha “smekt” eller “lagt handen på” hennes lår. Visst, inga händer ska läggas på några lår om hon inte vill det, men är det en oförrätt hon går och grubblar på i nio år? Så här beskrev om hon det på Facebook:

Jag har tyvärr förringat händelsen för mig själv. Tänkt att ”jag kom ju typ undan.” Men jag har någonstans alltid vetat att jag förr eller senare måste agera. För min egen självrespekt. För att få upprättelse – även om jag inte kommer glömma så har jag en förhoppning om att på andra sidan kunna lämna denna upplevelse bakom mig. Under alla dessa år har jag inte heller kunnat släppa tanken på att jag kanske inte är ensam om att ha blivit utsatt av personen i fråga.

Det låter som om någon dött, eller nära därpå. Det låter som att hon blåser upp en händelse hon inte brytt sig om i nio år. Ett brott som dessutom om det hänt preskriberades för fyra år sedan. Det vet Skyttedal, utbildad jurist, också. Varför anmäler hon ett brott som hon vet inte ens kommer att utredas av rättsväsendet? Ingerö kan inte ens frikännas från det, eftersom det inte kommer utredas. Kvar står bara hennes anklagelse.

Vi kanske förstår situationen bättre när vi läser Ingerös tweet:

I slutet av januari hade jag och den här partikamraten en omfattande yrkesrelaterad konflikt.

Denna bild delas av Skyttedal som också skrev:

För några veckor sedan rann bägaren till slut över då mannen på nytt gick över en gräns. En professionell gräns. Inte ens i närheten av den för åtta år sen. Men något brast. Han, av alla människor, hade inte rätt att behandla mig illa igen.

Hör ni hur det låter?: De bråkar på jobbet idag och då anmäler hon honom för något som påstås ha hänt för nio år sedan som hon under nio år inte gett ett spår av att lida av. Enligt rykten för att Ingerö motsätter sig att hon ska få ytterligare fem år i EU-parlamentet.

Denna text handlar inte egentligen om detta specifika fall, men jag var tvungen att gå igenom det för de reaktioner vi nu ser från vänster mot de som ifrågasätter anklagelserna är talande för vår tid.

Vår tids häxprocesser

Vad som nu sker är som vanligt utkristalliseringen av två grupper: i ena lägret har vi vänstertanterna, sprinklat med lite vänstergubbar som tycker det är “modigt” av Skyttedal att “komma ut” med övergreppet. I deras värld är Ingerö redan skyldig och alla som kritiskt och rimligt ifrågasätter omständigheterna är “hatiska mot kvinnor”, “misogyna” eller “gillar när kvinnor utsätts för brott”.

I andra lägret är de som kritiskt ifrågasätter själva anklagelserna mot Ingerö men även anklagelserna mot dem själva som kritiskt granskar anklagelserna. Och det är här det intressanta med hela denna händelse egentligen ligger.

Allas vår Annika Strandhäll twittrade:

Anders Lindberg menar att det är en “dypöl” mot Skyttedal:

Socialdemokraten Alva Dahn, ordförande för S-kvinnor i Stockholms län och tidigare på regeringskansliet, skriver liknande:

Den röda tråden bland alla dessa, och det finns många fler, är att alla anklagelser mot en man är sanna. Det är därför “alltid är modigt” att anmäla. Den kritiska granskningen som anklagelserna utsätts för är “maktövergrepp” från män mot kvinnor. Alltså: Granska inte anklagelserna! Kvinnan har alltid rätt! Mannen är alltid skyldig!

Precis på samma sätt som häxprocesserna på 1600-talet där kvinnorna i princip automatiskt var skyldiga.

Maktmedel

Det är av samma anledning jag hört alltför många gånger hur kvinnor förfäras över att “så få fälls för sexualbrott”. Jag brukar då fråga: “Men om de var oskyldiga då?”. Jag tror många kvinnor i dagens västvärld inte ens har tänkt längre. De ser bara en låg grad av fällningar som en oförrätt. Struntsamma om det inte kunde bevisas eller om det rentav vad falska anklagelser. Troligen menar vänsterpannorna att det inte finns falska eller felaktiga anklagelser.

Vet jag vad som hände eller inte hände den natten för nio år sedan? Såklart inte. Det vet ingen annan heller förutom Ingerö och Skyttedal. Det är inte heller poängen.

Poängen är att vänstern med hjälp av det feminiserade samhället vill att anklagelserna mot män ska behandlas på samma sätt som anklagelser mot häxor gjordes på 1600-talet, alltså som sanningar. Om samhället accepterar en anklagelse från en kvinna mot en man som en automatisk sanning blir det det ultimata maktmedlet mot de där “misogyna, maktgalna, förtryckande männen”. För många av de riktigt indoktrinerade feministerna fungerar det även som ett verktyg för någon form av arvshämnd för vad de anser är århundraden av manligt förtryck.

Samma personer som försöker brösta upp sig i försvarandet av rättsstaten, allas likhet inför lagen och rättvisa är de som nu, när det passar, fullkomligt struntar i de principerna.

Jag kan inte KD:s interna liv, jag vet inte vad som hände den natten. Det jag vet är att en person anklagar en annan för en till synes väldigt ringa händelse för snart ett decennium sedan, som aldrig kommer att utredas av polis, dessutom omgärdat av vad som verkar vara ett internt maktspel för politiska positioner.

Om Johan Ingerö avgick på grund av sådana anklagelser är det enda offret i denna härva Ingerö själv – och som alltid Sverige.