LEDARE. Sedan SD efter valet tagit allt fler platser runt om i de parlamentariska församlingarna har de i naturlig ordning även fått ökad makt att påverka. Detta har resulterat i att SD:are på flera platser stoppat kulturradikala yttringar vilket givetvis fått vänstern att slå bakut. Mantrat om att politiken ska “hålla armlängds avstånd” till kulturen ropas högt. Problemet är bara att politiken, allt som oftast styrd av vänstern, aldrig någonsin hållit en armlängds avstånd till kulturen.

Det är rätt underhållande att lyssna på vänsterns företrädare som nu gapskriker när SD:are “lägger sig i kulturen”. Ett av de mer uppmärksammade exemplen är när SD i Gävleborg stoppade ett politiskt korrekt luciatåg med en manlig lucia. När SD försökte stoppa dragqueens för småbarn i Kalmar och Trelleborg är ett annat färskt exempel.

Detta har satt igång en kör av vänsterfolk som indignerat försöker utmåla sig som kulturens och frihetens försvarare när de med falsk moralisk överhöghet låtsas mena att högern, specifikt SD, begår övertramp när man lägger sig i hur skattepengar används eller när barn utsätts. Men faktum är att vänstern endast har dessa moraliska betänkligheter när deras motståndare gör det. Själva har de nämligen sysslat med att lägga sig i kulturen i decennier, vilket bidrag, kulturplaner, bibliotek och i princip allt annat vittnar om.

Låt mig ta ett exempel från Region Dalarna, där jag nu verkar i egenskap av oppositionsråd. I förra veckan behandlade vi regionens kulturplan, vilket vi i SD, som enda parti, hade åsikter om. När vi då presenterade ändringsförslaget gick vissa upp och tjatade om “armlängds avstånd”. Men tittade man på kulturplanen var det rätt tydligt att de själva inte hade en “armlängds avstånd”. De hade nämligen bakat in krav på “HBTQI+-perspektiv” för att få bidrag och annat. Är det en armlängds avstånd eller snarare tvärtom?

Ni kan se mitt anförande här och det om “armländs avstånd” kommer vid 4.29:

Självfallet är “hen-lucia”, dragqueens för barn, “HBTQI+-perspektiv” som grund för bidrag klockrena exempel på hur vänstern aktivt och öppet inte har någon armlängds avstånd till kulturen alls. Faktum är att när vi vill ta bort sådana skrivningar så skulle det gjort kulturen mer fri. Men de dubbla måttstockarna är vänsterns paradgren: när de styr kulturen vänsterut med järnhand är kulturen fri. När högern försöker återställa den är det helt plötsligt en attack mot det öppna samhället, “stöveltramp” med mera.

Försöker sätta på undantag

Förutom vänsterns uppenbara hyckleri finns det en annan aspekt som vänstern bekvämt glömmer när de försöker försvara sina positioner inom kulturpolitiken. Nämligen det mycket enkla faktum att politiker i en representativ demokrati har ett ansvar av väljarna, deras uppdragsgivare, att förvalta deras skattepengar i enlighet med den inriktning väljarna har.

Alltså icke-socialistiska politiker, oavsett om de är i majoritet eller opposition, har en plikt att förändra hur kulturpolitiken bedrivs, inklusive hur skattepengarna används. Vad annars får väljarna för sina röster? Vänsterns taktik är sedan länge att försöka sätta så stora delar av politiken som möjligt på undantag, så att de kan hävda att politiker inte ska röra den.

Invandringen var ett sådant exempel. Där hänvisade ofta vänstern, och sedermera även liberalerna, till FN, internationella konventioner och “mänskliga rättigheter” när någon pratade om att minska volymerna. Samma argument används mot gränskontroller.

När det var diskussioner om finansieringen av SVT hände något liknande. Socialdemokratiska regeringen presenterade den 24 maj 2018 propositionen om att finansiera “public service” genom en avgift istället och lägga dess finansiering utanför det normala budgetarbetet. Det sattes alltså undantag och sedan dog den diskussionen mer eller mindre.

Gör motståndarna passiva

Kulturpolitiken är såklart inget undantag. Efter att i decennier i detalj och på mikronivå styrt den, anställt “sina” personer på alla möjliga positioner och institutioner, vill vänstern såklart freda även detta område från välbehövlig förändring. Därför kom de på att hela deras indoktrineringsapparat, alltifrån TV, tidningar och givetvis alla deras olika kulturinstitutioner, skulle basunera ut tanken om “armlängds avstånd”. Detta är ett sätt att få “högern” (om man ens kan kalla dem för det) att förbli passiva. Att inte lägga sig i. Att hålla sig borta. Och det har fungerat.

Borgerligheten, M, KD och L, kallas ibland höger i Sverige men de är egentligen sosse-light. Också det ett resultat av framgångsrik hjärntvätt av vänstern. I debatten i Region Dalarna upprepade representanter för KD just tanken om “armlängds avstånd” som duktiga undersåtar. Faktum är att det enda parti som vågar eller haft vett nog att börja utmana denna tanke är såklart, och som alltid, SD.

Det krävs folk med nytänkande, mod och intelligens för att utmana och inte kunde man hoppats på de partier som redan är kuvade.

Inga heliga kor

Nästa gång ni hör vänstern yla om “armlängds avstånd” kom då ihåg att det är en fälla, en tanketrick ämnad att få deras motståndare att förbli passiva och veka. Det finns nämligen inga “heliga kor”. Allt kan ifrågasättas, allt kan förändras och mycket är i stort behov av detta.

Vänstern är helt medvetna om det men hoppas att de kan upprepa deras manipulation, denna gång med den sverigedemokratiska rörelsen. Men vad vi sett bara de senaste veckorna vittnar om en utbrett och djupgående förståelse för att ta upp kampen mot vänstern inte bara rörande invandring, kriminalpolitik utan även allt mer om det tredje benet; kulturen.

Trots den förväntade massiva kritiken från vänsteretablissemanget har alla inom SD-sfären, från lokala politiker till företrädare för rikspolitiken, backat upp de som tagit strid mot dessa vänsterradikala strömningar. Det är ett gott tecken.

Enda sättet att vinna är att våga.