LEDARE Sverige utklassade Azerbajdzjan i EM-kvalet med 5-0. När förbundskapten Janne Andersson kliver in i Viaplay-studion för att prata om matchen med streamingtjänstens sportjournalister förväntar han sig hyllningar och beröm. Istället blir han attackerad och kritiserad med frågor varför inte en viss spelare fått mer matchtid.

Till saken hör att Andersson i relativ närtid vid en rad tillfällen utsatts för ett bombardemang av kritik i samma Viaplay-studio efter att Sverige förlorat ett antal matcher, varav några där det kanske funnits rimliga förväntningar på vinst. Som delaktig i det bombardemanget är Bojan förstås inte okunnig om att det förvarit och som sportjournalist ska han förstå vad balanserad bevakning är och att tittarna nu förväntar sig lite blågul vinstyra i rummet.

I stället tvingas Andersson tillrättavisa honom och påtala dessa ting. Men inte ens då ger sig Bojan, trots att han ser Anderssons irritation och måste förstå att han hamnat snett i intervjun med förbundskaptenen. Men i stället för att byta spår fortsätter Bojan att attackera Andersson som fullt befogat blir alltmer irriterad.

Relevant fråga vem Bojan representerar

När det allt tydligare framgår att Bojan inte vill eller kan glädjas med de blågulas vinst utan bara är intresserad av att trycka till Andersson, i med- såväl som i motgång, ledsnar förbundskaptenen till slut och ställer samma fråga som många tittare redan gjort:

Vem representerar Bojan? Inte är det de glada landslagsspelarna och inte heller landets många segerfirande fotbollssupportrar, varav många betalat för Viaplay. Den här fullt legitima frågan använder Bojan sedan för att misstänkliggöra Andersson för att vara rasist. Och märk väl; det var Bojan själv, inte Andersson, som förde in samtalet på representation och även han själv som drog upp sitt serbiska ursprung.

Varför ska Bojan få stå i betal-TV och förstöra stämningen för oss andra bara därför att han själv har något oförlöst identitetsrelaterat i sig som gnager, något som gör att han inte kan dela den nationella svenska glädjen? Varför skulle den frågan inte få ställas?

Det behöver inte ens vara en anklagelse om att Bojan borde heja på Sverige efter 30 år i landet. Om hans nations- och fotbollshjärta klappar mer för Serbien så är det helt okej. Men om han i en stund som denna inte kan höja sig över det och vara professionell så är han inte rätt person att bevaka och kommentera landslagsmatcher och internationella mästerskap där Sverige deltar.

Och om Bojan vill att vi ska betrakta det som självklart att hans från början serbiska hjärta klappar lika starkt för Sverige och det svenska fotbollslandslaget som de som klappar i oss infödda svenskar, då kan man med fog fråga sig varför han efter tre decennier i Sverige väljer att prata en manerad Rinkeby-svenska. Det är en dialekt som de flesta av oss associerar till negativa och problematiska företeelser, däribland en fientlig och avståndstagande inställning till det svenska majoritetssamhället som man inte vill se sig som en del av.

Till slut ledsnar Andersson, fullt förståeligt, på Bojans beteende, tar av sig mikrofonen och lämnar studion. Även om man kan anmärka på detaljer i Anderssons sätt att föra sig i diskussionen och det hade varit bättre om han serverat sin rättmätiga kritik med bibehållet filbunkslugn, så var det en bra och viktig markering, både att först säga ifrån och att sedan gå därifrån när han ändå inte blir respektfullt bemött.

Bojans rasistanklagelse grövsta övertrampet

Allt annat i detta munhuggeri måste rimligen överskuggas av det grova övertrampet att framställa Andersson som rasist. Det är en oerhörd kränkning. Men Bojan vet att i det av vänsterliberal identitetspolitik uppochnedvända Sverige råder här omvänd bevisbörda. Den som utslungar den sortens anklagelser behöver inte ha torrt på fötterna.

Det är i stället den som får anklagelsen kastad i ansiktet som inte bara förutsätts ta spottloskan utan att bli arg. Han eller hon förväntas också servilt sätta i gång att rentvå sig, skrapa med foten med mössan i hand och ursäkta sig för att kanske ha sagt något som fått motparten att uppleva det så. Det spelar ingen roll hur långsökt den känslan än är.

Bojan vet att han framgångsrikt kan spela rasistkortet för att få ett övertag. Som en person med invandrarbakgrund har han i decennier itutats från vänsterhåll att han tillhör en utsatt grupp och är ett offer för såväl strukturell rasism som vardagsrasism.

Han har absolut ingenting att vara tacksam gentemot svenskarna för när de öppnade sitt land, sina hjärtan och sina plånböcker för Bojans familj när den flydde sammanbrottet för det socialistiska multietniska samhällsbygge som Jugoslavien var och som mången politiker i Sverige trots avskräckande facit ägnat stor möda åt att försöka upprepa här.

Som en del av journalistskrået i Sverige vet Bojan att han får full uppställning därifrån, hur befängd rasistanklagelsen än är och hur illa offerkoftan än sitter. Han vet också att stora delar av svenska folket är skrämt till tystnad och, i rädsla för något ännu värre och DDR-liknande, väljer att i förnedring tiga och ta emot när de grundlösa beskyllningarna haglar.

SVT och SR bör anmälas

Påtalas bör i sammanhanget att SVT och SR sin vana trogen inte bekymrar sig om sitt public service-ansvar och det krav på motprestation att rapportera opartiskt som följer med särrättigheten att kunna tvinga hela svenska folket att finansiera verksamheten via skattsedeln.

De artiklar och inslag där profilerade Daniel Nannskog och Hanna Marklund på SVT:s sportredaktion och Johan Elmander på SR Radiosporten går ut och tar ställning mot Andersson bör anmälas till Granskningsnämnden och samtliga tre borde också kallas upp till sina respektive chefer för samtal och disciplinära åtgärder.

Det här bråket hade inte fått samma mediala uppmärksamhet om inte Bojan missbrukat sin etniska bakgrund för att ta poäng. Och fler hade då också öppet vågat ta ställning för Andersson, inte bara hemma i köket, i TV-soffan eller omklädningsrummet på jobbet.

Även Janne Andersson hade då sannolikt tordats stå på sig. Men nu vet han att det är bäst att pudla och spela ångerköpt om han inte vill bli utkastad i kylan. Snabbt efter händelsen höjdes röster inifrån mediaetablissemanget om att Andersson måste avgå om han inte kryper i stoftet för Bojan. Detta trots att den som rimligen kvalificerat sig för att fråntas sitt uppdrag är den sistnämnde.

Inte första gången Andersson pressas till avbön

Vi har hört de här avbönerna inför inkvisitionen många gånger förr och det är heller inte första gången Andersson tvingas till dem. För några år sedan var han i ett lika bisarrt blåsväder för att i sitt sommarprat i statsradion ha intagit den rimliga ståndpunkten att alla som blir uttagna att spela i landslaget ska sjunga med i nationalsången och inte ägna sig åt nationsfientlig aktivism genom att stå tysta.

Det skulle han inte ha sagt. Det utlöste ett fasligt kvackande i den vänsterliberalt identitetspolitiska ankdammen. En av de mer vokala var Astrit Ajdarevic som strax innan varit lagkapten för den svenska OS-truppen i fotboll. Och Andersson fick lägga sig på rygg och blotta strupen.

”I mitt landslag är det viktigt att sjunga. Att vi sjunger tillsammans. Så lyssna nu om du står på gräsmattan inför avspark. Lär dig texten, för denna sången sjunger vi tillsammans med fansen” i SR P1 förvandlades snabbt till ”Jag har självklart den allra största respekt för spelare, eller andra människor också för den delen, som av olika anledningar inte vill sjunga nationalsången i samband med våra matcher”.

Astrit har i likhet med Bojan sin bakgrund i det forna Jugoslavien. De förefaller också dela – med varandra och många andra nysvenskar – ett ursprungsrelaterat underlägsenhetskomplex som mentalt blockerar dem från att gå upp i den öppna svenskheten och som manifesterar sig på lika trista som svenskfientliga sätt.

Astrits nationalsångsvägran och Bojans missunnsamhet mot blågul gemenskap och stolthet är bara två av ett otal exempel på den motbjudande vänsterpolitiska kontaminering av sport och idrott vi numera tvingas utstå. På samma sätt är Anderssons pudlande då och nu endast exempel i mängden på hur den auktoritära vänsterliberalismen med sina många sätt att utöva repression gjort medborgarna i Sverige nästan lika rädda för att tycka ”fel” som de i Kina, Nordkorea, Iran eller Ryssland. Och det vi bevittnar på och i anslutning till idrottsarenorna (som vi här begränsar oss till) är bara en liten del av ett mycket större demokratiproblem.

Black supremacy idag en del av idrottsrörelsen

1968 förstörde Tommie Smith och John Carlos sina fortsatta idrottskarriärer genom att på prispallen under OS i München tillkännage sina sympatier med den paramilitära black supremacy-terrororganisationen Black Panthers. Idag 50 år senare är det tvärtom den som INTE deltar i manifestationer för våldsbejakande svarta rasiströrelser som spolierar sina karriärer.

Ve den lagsportare som vägrar böja knä för en livsstilskriminell drogmissbrukare och fängelsekund som på grund av knarkintag och skröplig hälsa orsakad av lång och ihärdig skörlevnad avled i samband med att han greps av polis när han var i färd med att begå nya brott.

Ve den idrottare som oavsett hur försynt dristar sig invända att hallå, det är väl inte bara Black Lives som Matter utan liv av alla färger. Inget inkluderande och ingen mångfald här inte från den identitetsvänster som annars sällan försitter en chans att klämma in just de orden i sin retorik.

Transaktivism på idrottsarenorna

Och som om det inte räckte har vi även transaktivisternas infiltration av idrotten. Män som klär ut sig till kvinnor håller i en lång rad såväl individuella grenar som lagsporter på att sabotera damidrotten. Många av dem är dessutom inte några könsdysforiker utan bara mediokra utövare på herrsidan som exploaterar att transrörelsen gett dem denna möjlighet att glänsa i lånta fjädrar.

Man tycker synd om de äkta kvinnliga idrottsutövarna och känner även sympati för den del av feministrörelsen där man vaknat till insikt om att det transaktivisterna håller på med är en backlash för kvinnor. Den känslan grumlas samtidigt av att det inom damidrotten finns ett inte oansenligt antal kvinnor som ”spelar för det andra laget” och som på grund av sin läggning sviker sina lagkamrater genom att göra gemensam sak med transrörelsen.

Nyligen valdes den kontroversielle tidigare M-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt till ny ordförande för Svenska Fotbollförbundet. Valet har kritiserats med hänvisning till att Reinfeldt helt saknar erfarenhet av den här sortens arbete. Oron bland alla som är innerligt trötta på hur idrotten missbrukas som politiskt slagträ blev inte mindre när Reinfeldt viftade bort sin obefintliga kompetens och deklarerade att han brinner för och vill fokusera på idrottsrörelsens ”antirasistiska arbete”.

Hycklande om “armlängds avstånd”

Det talas idag mycket om att politiken bör hålla ”armlängds avstånd” från det ena och det andra. Men på den vänsterkant där det skriks högst om detta har man oftare än i något annat läger hela handen långt ned i syltburken. Och den liberala borgerligheten har på det här området i allt väsentligt anslutit sig till vänsterdoktrinen.

Att idrott och politik inte hör ihop är en sliten fras. Få med politiska ambitioner har kunnat avhålla sig från att exploatera sportens arenor för sina syften. Att dagens auktoritära vänsterliberaler tävlar med 30-talets tyska nazister och påföljande decenniers kommunister om att var bäst (värst) i detta värv borde stämma till eftertanke men verkar inte göra det.

Den dåliga stämningen mellan Bojan och Andersson i Viaplay-studion häromdagen kan ytligt sett framstå som en struntsak. Men bakom ytan är den ett lackmuspapper på ett allvarligt demokratiproblem som på intet sätt är begränsat till idrottens domäner utan genomsyrar hela det svenska samhället.

LÄS ÄVEN: Förbundskapten Janne Andersson anklagas för rasism: ”Ett inneboende strukturellt problem”