DEBATT Det har blivit alltmer uppenbart att Sverige är på väg mot ett medlemskap i NATO. Detta vore ett av de största politiska misstagen på en generation.

Sverige har alltid haft ett schizofrent förhållande till NATO. Det borde det vid det här laget stå klart för alla som överhuvudtaget försökt sätta sig in i saken att Sverige i praktiken hade ett nära samarbete med NATO under hela efterkrigstiden. Under hela den tiden förekom kontakter mellan militärledningen och deras motsvarigheter utomlands. Försvaret av Sverige var i allra högsta grad samordnat med våra grannländers, eftersom det inte var realistiskt med några andra krigsfall än det där östblocket var angriparen. Detta förhållande förefaller ha fortsatt i stort sett ända fram till murens fall och efter det har kontakterna blivit alltmer öppna.

Numera framhålls det allt oftare i försvarsdebatten att vi borde ta steget fullt ut och gå med i NATO som en fullvärdig medlem. I dag har vi ju istället ett ”låggradigt medlemskap” i form av Partnerskap För Fred (PFF) och flera andra bilaterala avtal som innebär att vi samarbetar med NATO utan att vara med. Framför allt, brukar alliansvännerna framhålla, så innebär det att det inte finns någon skyldighet för alliansen att försvara oss i händelse av ofred. Vidare hävdar alliansvännerna att Sveriges försvar i dagsläget är i stort sett helt nedmonterat och det enda sättet att klara sig på är därför att gå med i alliansen och därmed få de säkerhetsgarantier som vi annars inte skulle kunna räkna med.

Försvara Sverige primärt vårt eget ansvar

Jag instämmer dock inte i slutsatsen. Till att börja med så är det grundläggande att Sveriges försvar ytterst vilar på oss själva. Alldeles oavsett vilka fördrag vi sluter med andra länder och vilka överenskommelser och deklarationer vi ingår så kommer vi att vara tvungna att ta hand om lejonparten av försvaret själva – budget, materiel och manskap. I synnerhet gäller detta för markpersonal. Även om vi skulle ingå i en allians så är det just markpersonal (dvs. arméförband) som tar längst tid att tillföra Sverige.

Ett fullvärdigt medlemskap skulle göra att vi formellt fick tillgång till de ömsesidiga försvarsgarantier som tillkommer paktmedlemmarna (man talar ofta om den så kallade artikel 5-garantin, det vill säga den del av fördraget där man lovar att försvara varandra), men viktigare än det formella är att utröna vad detta betyder i praktiken, vilka reella möjligheter vi har att få hjälp i händelse av krig eller ofärd. Dessa säkerhetsgarantier är enligt min uppfattning inte så säkra som man kanske kan tro. Det är Förenta Staterna som står för ungefär 3/4 av de samlade militärutgifterna inom pakten och amerikanerna har många åtaganden runt om i världen. Även om viljan att försvara Sverige skulle finnas så är det inte säkert att de tillgängliga resurserna skulle vara nog för att ge relevant bistånd i händelse av krig.

Vi binder oss till USA:s politik

Ett medlemskap i NATO innebär i praktiken att vi binder oss till alliansens politiska linje (i realiteten Förenta Staternas linje) i så gott som alla viktiga konflikter under överskådlig tid. Det blir svårare för oss att hålla en egen linje internationellt som del av pakten. Starkt förenklat: NATO är ett stormaktsblock. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är det klart att amerikanernas ord väger mycket tungt i organisationen; det är de som har huvuddelen av kärnvapnen och i stort sett alla strategiska resurser. Europa har åkt snålskjuts på den amerikanska militärmakten i årtionden. Det är enbart det amerikanska deltagandet som gör NATO till en seriös motvikt till ryssar och kineser på global nivå. Förenta Staterna är själva poängen med NATO, vilket också framhålls explicit och implicit av atlanticister i Sverige. Det är inte den ärorika portugisiska armén som väntas dyka upp när det blir skarpt läge.

Vill man bevara Sveriges handlingsfrihet och suveränitet så borde man inte vilja vara med i en organisation som domineras av en stormakts intressen, oavsett hur välvilliga dessa är eller inte är för ögonblicket. Det är inte så det funkar. De facto, om än inte de jure, finns ett starkt tryck att rätta in sig i ledet och sluta upp kring den amerikanska linjen. Jag har i dagarna läst om några texter av general Sverre Diesen (f.d. norsk ÖB) och det blir tydligt att det är så det fungerar, vilket Diesen säger ganska öppet trots att han själv är anhängare av Norges medlemskap.

Alltså försvinner i realiteten handlingsfriheten när man skriver under för pakten – man får helt enkelt lov att rätta in sig i ledet oavsett om man har invändningar eller ej.

Deras konflikter blir våra

Medlemskap i NATO innebär också att vi blir en part i de konflikter som denna allians är inblandad i – konflikter som vi annars hade kunnat slippa. Det är redan så att Sverige, tack vare våra omfattande samarbeten med NATO-länderna, skulle få svårt att hålla sig utanför ett konlikt i vårt närområde, men det betyder faktiskt inte att man måste göra det ännu svårare. Ur min synvinkel är det önskvärt att Sverige har valfrihet i en situation där kris eller krig utbryter i vår omvärld, men med ett medlemskp försvinner denna i praktiken.

Det är tydligt att många är chockade av det som sker i Ukraina och inte kunde föreställa sig att det skulle kunna hända. För de av oss som har intresserat sig för försvars- och säkerhetspolitik är den ryska viljan och förmågan till anfallskrig något som vi har varnat för sedan länge. Rysslands agerande mot Ukraina är brutalt, hänsynslöst och i avsaknad av respekt för människoliv och andra länders vilja till frihet; men detta är något som man kan säga om snart sagt vilket ryskt politikområde som helst sedan Ivan den Förskräcklige. Ryssland är inte och kommer helt enkelt aldrig att bli som Belgien.

Hotet mot Sverige mindre just nu

Men just nu är ryssarna upptagna. De närmste fem-tio åren kommer vi att ha ett fönster där ryssarna inte utgör ett lika stort potentiellt hot mot någon annan eftersom Ukraina tar alla deras resurser. Även om Ryssland vinner kriget mot Ukraina (ett stort om) så är min bedömning att de helt enkelt kommer att vara alltför upptagna med att hålla ukrainarna nere, bygga upp en alternativ stat i landet, återuppbygga de skadade delarna av sin egen krigsmakt och hantera sin fallerande ekonomi för att ge sig in på några nya utrikespolitiska äventyr.

Ärligt talat var Sveriges, Finlands och Baltikums läge farligare innan invasionen av Ukraina än vad det är nu. Jag säger alltså att vi möjligen har ett nytt läge för Sverige, men inte på det sätt som många i Sverige för närvarande föreställer sig.

Sverige kan rusta upp

Jag är nämligen mer optimistisk än många andra när det gäller Sveriges förmåga att rusta upp sitt eget försvar. Ett land i fred har alla chanser att bygga upp ett starkt försvar. Landets ekonomi sätter förstås gränser och naturligtvis kan man göra felsatsningar och leva på gamla investeringar, men i princip så har ett rikt land självklart bättre potential att bygga upp en stark krigsmakt än ett fattigt. Pengar spelar roll. Så låt oss göra ett tankeexperiment: hur ser förutsättningarna ut?

Enligt SIPRI (som just släppte sin årliga rapport) lade Ryssland ca 63,5 miljarder $ på sin krigsmakt 2021, motsvarande ca 4,1% av BNP. Som jämförelse lade Sverige 7,2 miljarder $, eller 1,3% av BNP. Nu kommer första delen av tankeexperimentet: om vi skulle lägga lika mycket som Ryssland på försvaret; vad skulle det innebära? 63,5 miljarder $ skulle motsvara ca 11,5% av BNP, en astronomisk summa. Intressant nog har vi faktiskt haft fösvarsutgifter på den nivån tidigare. Under andra världskriget (1941-44) låg försvarsutgifterna mellan 10-12% av BNP enligt FOI. Det är förstås en extrem nivå och det pågår inte ett världskrig. Det behövs nog inte heller. Det finns en gammal tumregel om att en anfallare behöver ha ett övertag på tre mot ett för att vara säker på att vinna.

Behöver lägga 2,5 procent av BNP

Så, låt säga att vi tycker att det räcker med att ha en tredjedel så starkt försvar som Ryssland. Det innebär ca 3,8% av BNP eller så. Om jag läser SIPRI rätt var vi på den nivån omkring 1964. Men det kanske vi inte behöver heller. Anta nu att vi lyckas skapa ett försvarsförbund med Finland så att vi kan axla den här bördan gemensamt. 2021 lade Sverige och Finland tillsammans ca 12,7 miljarder $ på sina respektive krigsmakter. För att nå den där nivån på en tredjedel av Rysslands försvarsbudget skulle det behövas ca 21,2 miljarder $, dvs ungefär 60% mer än nu.

Uttryckt på ett annat sätt för Sveriges del av detta: omkring 2,5% av BNP. Där var vi senast 1990. Jag minns inte att Sverige var ett genommilitariserat fattighus 1990.

Självklart är det mer komplicerat än så här. Ryssland har bättre köpkraft, det kostar mer initialt att bygga försvar, det finns inte just nu ett förbund med Finland, teknikutvecklingen är inte densamma som 1942, 1963 eller 1993 osv. Det här är bara ett tankeexperiment, det vill jag understryka. Min poäng är att förutsättningarna att bygga försvar kanske inte är riktigt så hopplösa som man kan befara. Gör man rätt, satsar hårt och håller nivån så går det att göra mycket. Vi är ett rikare land per capita än Ryssland och de flesta andra länder. Det går att göra saker med rikedom.

Alltså, sammanfattningsvis:

• Ryssland har inte förändrats utan är samma potentiella hot mot Sverige som det alltid har varit,
• Om något, är Ryssland ett mindre hot mot oss för närvarande,
• Sverige har tid rusta upp sitt försvar,
• Sverige har råd att rusta upp försvaret, och
• NATO är hur som helst inte ett sätt att säkra Sveriges självbestämmande utan tvärtom ett sätt att undergräva det.

Fotnot: Detta är en debattartikel. De åsikter som uttrycks är skribentens egna.