➤ KRÖNIKA Allt som hoppar grodor är inte svenskt, men behöver heller inte vara det. Politiker bör sluta att peta i organiska gemenskaper som de inte kan styra över och som på sin höjd kan klassificeras utifrån vetenskapliga studier.

När jag engagerade mig i SD 2004 så var den öppna svenskheten central i partiets kommunikation. Detta var också bidragande till varför jag kände mig redo att helt lämna Folkpartiet, som nyligen hade svikit sitt vallöfte om språkkrav för medborgarskap, bakom mig för att engagera mig i ett 1%-parti som av allmänheten betraktades som rasistiskt och närmast nazistiskt.

Markeringen som öppen svenskhet innebar var ett sätt att visa trovärdighet mot extremismanklagelserna och tecken på en vilja att växa ur ytterlighetsnischen. Det öppnade för partiets företrädare att kunna bemöta rasismanklagelser med att SD välkomnar svenskar av alla bakgrunder så länge man vill Sveriges väl. En åsikt som jag givetvis delar än idag.

Däremot så gav partiet sig klokt nog inte in på att definiera exakt alla beståndsdelar som svenskheten utgörs av – en fråga som är vetenskaplig snarare än politisk och som kan bestämmas av politiker lika mycket som politiker kan besluta om att kön enbart är en social konstruktion. Det som fanns att läsa om svenskhet i SD:s principprogram fram till för några år sedan var att “svensk är den som av sig själv och andra svenskar uppfattas som svensk”. Utöver att denna definition är oomkullrunkelig, så är det också ett erkännande av att nationella identiteter är något som uppstår underifrån – inte något som lagstiftare slår fast med ett klubbslag i riksdagshuset.

I takt med att Sverige har blivit allt mer mångetniskt och splittrat, samtidigt som SD har fortsatt att växa till den grad att man nu kan aspirera på ministerposter, så har man dock börjat känna sig nödgade att peta i svenskheten och ge sig in på egna definitioner. Och i samband med att riksdagens vice talman Björn Söder nu än en gång anklagas för att erkänna att nationella minoriteter kan vara just nationella minoriteter – dvs inte svenskar – så har partiets nya syn på svenskhet börjat manifestera sig. Vilket också avslöjar svagheten i när politiker, med politiska bevekelsegrunder, ska ge sig in på vetenskapliga områden.

Det nuvarande principprogrammets författare, Mattias Karlsson, skriver följande på sin Facebook med anledning av den aktuella debatten:

Om de talar svenska mer än något annat språk, identifierar sig mer med den svenska historien än någon annan nations historia, firar svenska högtider och traditioner mer än någon annan nations högtider och traditioner, delar den svenska nationens normer och värderingar mer än någon annan nations normer och värderingar, identifierar sig mer med den svenska nationen än någon annan nation och känner en större lojalitet med den svenska nationen än någon annan nation. Då blir de en del av den svenska nationen.

Jag tror inte att denna definition går mer än delvis i samklang med verkligheten, hur politiskt bekväm den än må vara. Undertecknad talar idag inte mer svenska än något annat språk då få talar svenska i Ungern (och jag skulle för övrigt tro att de flesta samer i Sverige talar mer svenska än samiska), jag firar inte fler svenska högtider och traditioner än ungerska (framförallt eftersom Ungern har många fler) och huruvida jag delar den svenska nationens normer och värderingar mer än de ungerska beror nog helt på hur dessa normer och värderingar definieras. Min uppfattning är att normer och värderingar har förändrats väldigt mycket i Sverige de senaste decennierna som en konsekvens av en vänsterradikal och kulturrelativistisk omdaning av samhället. Jag tror knappast jag är den enda konservativa svensken som inte känner igen sig själv i dagens Sverige, med många av de rådande värderingarna och normerna (eller avsaknaden av desamma).

Och det här med lojalitet till den svenska nationen blir ju följaktligen även det en öppen fråga. Jag är lojal till den svenska nationen utifrån vad jag upplever vara det svenska folket och jag är trogen de ideal, normer och värderingar vilka jag anser har varit historiskt konstituerande och bärande för den svenska nationen – en definition som alltså inte helt överensstämmer med SD:s moderna variant. Det finns mycket i dagens moderna Sverige som jag känner synnerligen lite lojalitet mot, såväl värderingar och normer som modern kultur, politik och lagar, stat och makthavare och även en del folk i allmänhet.

Jag har nu bott fem år utomlands i ett land som jag trivs mycket väl i, vars kultur och traditioner jag har tagit till mig och är delaktig i, och med värderingar och normer som jag håller högre än de som för stunden råder i Sverige. Värderingar och normer som jag till och med skulle säga är närmre de traditionellt svenska diton än vad dagens svenska motstycken är. Trots detta är jag fortfarande 0% ungrare och 100% svensk. Och det kommer aldrig att förändras, inte ens om jag en dag talar bättre ungerska än svenska, har slutat suga på kräftklor och inte har varit i Sverige på många år. Jag blir varken ungersk för att jag börjar åka tunnelbana i Budapest, eller för att jag börjar resa ungerska majträd och dansa kring ungerska midsommarbrasor istället för att äta inlagd sill och hoppa kring svensk midsommarstänger.

Jag är helt enkelt svensk främst för att mina rötter är i Sverige, en stor del av min släkt är svensk och många av mina förfäder var svenskar. Detta är inte ett politiskt statement, det är bara en ärlig betraktelse. Och inte bara min egen betraktelse utan också andras – jag kommer aldrig att ses som “ungrare” av andra ungrare. Och jag kan inte se att detta skulle vara ett problem, jag känner mig fullt ut respekterad i Ungern och eftersom jag är stolt över mitt ursprung som svensk – till skillnad från min koppling till dagens Sverige som jag snarare skäms över – så ser jag ingen anledning till varför jag skulle vilja byta nationell identitet ens om det var möjligt. Detta är en okontroversiell syn i större delen av världen som också den före detta sverigedemokraten Nasrin Sjögren exemplifierar:

https://www.facebook.com/nasrinsjogrens/posts/1316983875389451

Föreställ er att ni flyttar till Japan och hävdar att den djupt historiskt rotade japanska identiteten lika mycket är er egen: “Äh, samuraj-schwamuraj, det var ju inte ni som är här nu som viftade med svärd.”. Eller flyttar till Mississippi och hävdar er afroamerikanskhet: “Vaddå slavar? Du har väl aldrig slavat? Slut gnäll, jag bor också i din hood och jag rappar också om pengar och skakande rumpor, make some space homey!”. Nej, det funkar inte riktigt så ute i världen. Och inte heller i Sverige i praktiken, även om det är outtalat här.

Längre ned i tidigare nämnd Facebook-status hänvisar Mattias Karlsson till FN:s deklaration om ursprungsbefolkningars rättigheter, för att söka stöd i att samerna har rätt att bevara sin nationella identitet som samer, trots att de bor i Sverige. Det intressanta är att FN:s definition av folkgrupper är den internationellt och historiskt vedertagna, dvs baserad i etnicitet. Märk väl: inte “ras” såsom begreppet etnicitet oftast felaktigt tolkas inom SD. “Ras” är mig veterligen inte en beståndsdel i något existerande folks identitet. Men ursprung är det i regel, eftersom det kan skapa personliga historiska band till ett folk över generationer.

I synnerhet människor med en traditionalistisk och konservativ läggning torde i detta sammanhang värdesätta tidsperspektiv som sträcker sig över generationer, snarare än ett där vi är atomiserade individer vars identitet inte har mer sammanhang än att de skapas av våra egna aktiva val här och nu. Och oavsett vad vi tycker om det så är detta verkligheten, deal with it.

Vad medför då denna verklighet för politiska implikationer? Ingenting mer än att politiker bör sluta att peta i organiska gemenskaper som de inte kan styra över och som på sin höjd kan klassificeras utifrån vetenskapliga studier. Politiska försök att förändra människan, oavsett om det har skett genom tvångssterilisering, etnisk rensning, tvångsintegration eller genustyranni, bör förskräcka.

Dagens politiker bör kasta dessa ambitioner på historiens skräphög och istället fokusera på den främsta gemensamma nämnare för ett land som har politisk relevans: medborgarskapet. Precis som Karlsson m fl sverigedemokrater har konstaterat i denna debatt så är medborgarskap och nationell tillhörighet inte samma sak. Kvalifikationer för medborgarskapet är dock en högst behövd politisk diskussion. Det måste krävas mycket mer för att få bli en del av det svenska samhället och få tillgång till alla förmåner det innebär. För detta bör krävas såväl goda kunskaper i svenska språket och historien som förståelse för lagar, regler och normer.

Den som behärskar detta har goda förutsättningar att passa in i Sverige – med eller utan svensk nationell identitet. Men låt oss för den skull inte relativisera bort det svenska folkets existens i vår iver att inkludera så många nyanlända som möjligt.