LEDARE. Det mesta talar för att valresultatet till riksdagen blir extremt jämnt mellan de två regeringsunderlag som förefaller vara de enda realistiskt tänkbara för den kommande mandatperioden. Det ena av dessa innebär att Socialdemokraterna fortsätter att styra Sverige i samma riktning mot avgrunden som man gjort de två senaste mandatperioderna. Det andra alternativet inger hopp om kursändring.

Som Kent Ekeroth i en tidigare ledartext här på Samnytt påtalat var det inte mer än 7 000 röster som i det förra riksdagsvalet avgjorde att Socialdemokraterna kunde regera vidare i ytterligare fyra år. Sverigedemokraterna har vuxit och ser nu ut att med marginal vara det största partiet i det utmanande regeringsalternativet. Man har vuxit genom att ta väljare från Moderaterna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna.

Parallellt har Sverigedemokraterna tappat en del väljare till utbrytarpartiet Alternativ för Sverige och säkert även till Medborgerlig samling. En mindre grupp SD-väljare förefaller också ha sökt sig till eller till och med varit med och bildat ett antal nya mikropartier som en reaktion på bland annat de inskränkningar i individens frihet från etablissemanget som många upplevt under covid-pandemin och de relaterade massvaccinationsprogrammen. Ytterligare andra SD-väljare har gått till sofflocket i besvikelse över hur man tycker att SD svikit i ett antal avgörande frågor.

Jag kan själv rada upp en räcka faktorer som gjort mig tveksam till om jag med övertygelse kunnat lägga min riksdagsröst på Sverigedemokraterna. Det handlar om förflyttningen från nationalism mot globalism i det förändrade förhållningssättet till EU och nu senast Nato. Det handlar om ett antal uteslutningar och utmanövreringar av partiprofiler på tveksam grund. Det handlar om hur man börjat äta ur handen på SD-fientlig etablissemangsmedia samtidigt som de alternativa medieaktörer som varit med och lyft upp partiet behandlas styvmoderligt. Det handlar om uppluckrad konservatism i familjepolitiken. Det handlar om att ha använt fulretorik mot bland annat AfS som man själv fått riktad mot sig från sjuklöverpartierna Med mera.

Det handlar också om den servila hållningen i regeringsfrågan. SD har, trots att man nu är det största partiet i utmanaralternativet, fortsatt att acceptera de andra partiernas stämpel som ett andra klassens parti som inte ska få vara med och regeringsbilda på samma villkor, där all praxis från tidigare regeringsbildningar frångås.

Det kan finnas taktiska skäl för Jimmie att erbjuda Ulf statsministerposten även om Moderaterna inte är det största partiet i konstellationen och fastän det vore ett närmast unikt avsteg från demokratins regler, men det borde i så fall vara för att i gengäld förhandla till sig statsrådsportföljen som Migrationsminister och ett oinskränkt självbestämmande över migrationspolitiken. Då är det också hos Ulf som bollen ligger att antingen plocka upp eller sparka över till Magdalenas lag och han som får klä skott för det senare. Min gissning är att Ulf är alldeles för regeringssugen för att avstå makten bara därför att han inte slutgiltigt kan släppa sargen och ge Jimmie en ministerpost eller tre.

För tidigare borgerliga väljare kan möjligen tröskeln kännas lägre att rösta på Jimmie men få Ulf. För oss som aldrig röstat allmänborgerligt någonsin känns däremot en halv alliansregering som ett väldigt beskt piller att svälja där inga Sverigedemokrater finns med. Åkesson försvarar sig med att om man inte får sitta med i regeringen ”kommer det att kosta” för Ulf och Ebba att få hans partis stöd, men det är ett bakvänt resonemang.

Det är om Sverigedemokraterna är med och regerar på riktigt som det är allra viktigast att få igenom sin politik och kunna uppvisa skarpa resultat för väljarna vid mandatperiodens slut. Då kan man inte längre som hittills friskriva sig från ansvar för hur landet har (van)styrts. Som stödparti vid sidan om finns ändå den möjligheten i stor utsträckning kvar.

Lite förvånande är också att SD tycker att partiets väljare ska köpa grisen i säcken och vänta tills efter valet med att få reda på vilken konkret politik det konservativa blocket kommer att föra. Det här borde man ha förhandlat fram långt innan valet och satt på pränt i dokument. Få väljare på den här kanten vill dessutom se en upprepning av den förra regeringsbildningslångbänken, i synnerhet som det innebär att Magdalena Anderssons enpartiregering sitter kvar som expeditionsministär under hela den perioden med allt vad Socialdemokraterna kan komma att hitta på för att sätta käppar i hjulet för de som sen ska ta över.

Med ett regeringsalternativ färdigt skulle den processen gå snabbt och smidigt, vilket skulle signalera regeringsduglighet till väljarna och ta loven av kritik om motsatsen från vänster som ofelbart kommer som ett brev på posten om Ulf, Ebba och Jimme hamnar i segdraget käbbel med varandra i ett läge när svenska folket förväntar sig att man ska börja ta ansvar för Sverige. Till Åkessons försvar kan anföras att hans idé om ett konservativt block viftades bort som en naiv dagdröm när den lanserades och det dröjde långt in i mandatperioden innan också den som det mesta annat Åkesson föresatt sig blev verklighet.

MEN

Årets val är något av ett ödesval. Landet är nu så söndertrasat att fyra år till av socialdemokratiskt och miljöpartistiskt vanstyre skulle vara förödande och drabba ytterligare mängder av svenskar som utsätts för brott, som inte får den vård och omsorg de har rätt att kräva, som får se sin privatekonomi eller sina företag i spillror av skyhöga priser på el, drivmedel och mat, som måste fortsätta att retirera inför den tilltagande islamiseringen och bli en minoritet i sitt eget land i ännu fler områden, som tvingas fortsätta betala 130 miljarder om året i fyra år till för massinvandring i stället för välfärd. Och så vidare.

Den som har sett ett stapeldiagram för hur de utomvästliga invandrarna röstar i så kallade utsatta områden som Rinkeby i Stockholm eller Rosengård i Malmö vet att Socialdemokraternas stapel där höjer sig som en skyskrapa över de övriga partiernas små skokartonger. Och om det är något annat parti som letar sig upp lite så är det Vänsterpartiet. När det är dags att gå till valurnorna nästa gång kommer ytterligare en kvarts miljon människor som röstar på det sättet att ha fått svenskt medborgarskap och kunna bestämma vilken regering Sverige ska ha – såvida inte den nuvarande regeringens egennyttiga utdelning av medborgarskap med flingpaketen stoppas.

Årets val kan kanske vara det sista där vi har en chans att rösta bort Socialdemokraterna från makten. Alla med en Sverigevänlig grundsyn bör därför nu lägga sina olika klagomål på Sverigedemokraterna åt sidan och stödrösta på dem även om det tar emot lite. Den Sverigevänliga rörelsen har inte råd att kasta bort en enda röst på småpartier som i och för sig kan ha vettiga idéer men realistiskt inte i detta val har en chans att ta sig in i riksdagen.

Om fyra år kan opinionen se annorlunda ut. Då kan Sverigedemokraterna vara ett så stort parti att man har råd att läcka lite röster till andra Sverigevänliga och nationalistiska alternativ utan att riskera att båten kantrar och makten åter hamnar hos Socialdemokraterna. Potentialen är stor att ta ytterligare socialdemokratiska väljare som är missnöjda med sitt parti men inte tar steget därför att man inte litar på att SD är moget att axla regeringsansvar. Det kan partiet bara bevisa genom att få chansen att vara med och regera i stället för att opponera. För varje ny utomvästlig invandrarröst Socialdemokraterna värvar med löften om bidrag måste Sverigedemokraterna ta minst en svensk S-väljare i andra änden.

Det tar lite emot för mig att rösta på Sverigedemokraterna i det här valet om jag ägnar mig åt tunnelseende. Det kanske det gör också för en del av er som läser detta. Men om vi lyfter blicken lite så att vi ser vad som i detta akuta läge är bäst för Sverige så är det inte ökad splittring och sekterism inom den Sverigevänliga rörelsen utan enighet. Kan jag sätta mig över mina mindre besvikelser över Sverigedemokraterna för det större perspektivet, så kan du. Ge din röst till SD på söndag. Och har du förtidsröstat på något annat parti vet du väl att du kan ångra dig på valdagen. Sverige behöver dig.