➤ KRÖNIKA Det har blivit ett stort rabalder på kultursidorna om vem som har tolkningsföreträde att skriva epitafium över nyligen avlidne danskpalestinske brottslingen, knarkaren och poeten Yahya Hassan.

Det är till att börja med oklart hur han dog men en kvalificerad gissning är att det var drogrelaterat. Alternativt kan han ha tagit sitt liv. Polisen har i sin utredning avfört att det skulle ligga något brott bakom.

Hassan slog igenom med visst dunder och brak 2013 med en debutdiktsamling i en genre som kanske kan beskrivas som ’etnisk gettorealism’. Dikterna kretsade kring den dysfunktionella, antisociala och kriminella invandrarkulturen i Danmarks ’utsatta områden’, eller ’invandrargetton’ som man mer rättframt kallar dem i det av politisk korrekthet mindre anfrätta grannlandet i söder.

Personligen är jag lika lite trakterad av den sortens poesi som av rap-texter från ’orten’. Hassan hade dessutom en irriterande ovana att glömma Caps Lock på när han skrev. Diktsamlingen sålde dock bra, vilket kan ha haft andra förklaringar än dess eventuella litterära kvaliteter.

Gillades av invandringskritiker

Medan Hassans debut uppmärksammades med ambivalent byxångest på de etablerade kultursidorna tog massinvandringens kritiker till sig den mer oreserverat. Här var en kille som inifrån beskrev och bekräftade allt det som Dansk folkeparti utifrån kritiserat i åratal. Även i Sverige blev diktsamlingen ett svårbortviftat kvitto på att Sverigedemokraterna hela tiden haft rätt.

Ångesten hos kulturvänstern blev inte mindre av att Hassan genom sitt livsval efter den litterära framgången pulvriserade de i dessa kretsar så populära myterna om socioekonomiska orsaker som allenarådande till varför det går så snett för så många utomvästliga migranter.

Fortsatte sitt kriminella knarkarliv

Trots succén och att pengarna rullade in valde Hassan att fortsätta sitt kriminella liv och dömdes för en lång rad såväl grova som mindre allvarliga brott. Hassan fortsatte också att knarka, trots att behovet av att döva fattigdomens ångest – en populär förklaringsmodell inom vänstern – inte längre fanns som ursäkt.

Hassan blev ett ansikte för maximen att det är lätt att ta en palestinier ur Mellanöstern men inte lika enkelt att ta Mellanöstern ur en palestinier – han såg och var kritisk till den egna kulturen men förmådde inte göra upp med den annat än verbalt i sin skrivargärning.

Kulturvänstern exploaterar en tragisk död

Nu är han död, vilket är tragiskt i beaktande att han bara blev 24 år gammal. Samtidigt är det inte helt oväntat givet hans skörlevnad. Men nu görs ohederliga försök hos den identitetspolitiska kulturvänstern att exploatera Hassans för tidiga död för egna syften. Inte heller det helt oväntat visserligen, men inte desto mindre motbjudande.

De värsta övertrampen står den våldsbejakande kommunisten, nyrasisten och kulturarbetaren Athena Farrokhzad för i en text som Dagens Nyheter omdömeslöst valt att publicera. Hon har själv fuskat en del i poesifacket men är för den breda allmänheten mest känd för att ha missbrukat förtroendet att få sommarprata i Sveriges Radio genom att använda programtiden åt att uppvigla till politiskt våld.

Det är i sig bekymmersamt att det finns människor som Farrokhzad som trots vad historien lärt oss om kommunismens fasor fortsätter att hylla denna totalitära ideologi. Än mer oroväckande är det när detta som i Farrokhzads fall kombineras med ett rasistiskt hat mot vita och judar.

Dagens Nyheter sprider rasistiskt hat

Men det verkligt skrämmande är att sådana människor fortfarande går som barn i huset på mainstream-medias kulturredaktioner. Man hade både trott och hoppats att det skulle vara slut på det efter murens fall 1989. Men icke.

Särskilt pikant blir det när Farrokhzad välkomnas att utslunga sitt rasistiska hat och sina vänsterextrema vanföreställningar från Dagens Nyheters plattform – en tidning som utger sig för att vara borgerligt liberal. Men man ska kanske inte vara förvånad över det heller.

När allt kommer omkring hade ju DN under en försvarlig tid kommunisten Olof Lagercrantz som chefredaktör, som vann dragkampen om makten över tidningen med den för uppdraget väsentligt bättre lämpade Herbert Tingsten. Dagens Nyheter har inte riktigt repat sig sedan dess och under Peter Wolodarskis ledarskap har förfallet tvärtom accelererat.

En försmådd vänsterkvinnas hämnd

Farrokhzad hade inte mycket till övers för Hassans poesi när det begav sig. I en text i Aftonbladet nödtorftigt kamouflerad som recension lät hon från en självutnämnt upphöjd plats Hassan förstå att han inte får skriva så sanningsenligt om islam och invandrare i förorten eftersom han då spelade ”rasisterna” i händerna.

Farrokhzad erbjöd sig också att träffa Hassan för att skola honom i hur han egentligen borde skriva och utnytja sin plats i rampljuset för att uppvigla invandrarna till hat och våld mot ”de vita”. Hassan gav henne kalla handen. Den som skrivit Danmarks mest sålda diktsamling behöver knappast skrivråd från någon vars egen bokförsäljning sannolikt understiger antalet recensionsexemplar till kultursidorna. Farrokhzads verklighetsuppfattning ansåg Hassan var obehagligt rasistisk.

Men nu när Hassan är död och inte kan säga emot är Farrokhzad där igen för att postumt göra om honom till något han inte var och använda hans död som ett slagträ för att kolportera sin nyvänsterförvrängda bild av verkligheten. Mellan raderna kan man också ana ett stråk av en försmådd kvinnas hämnd i Farrokhzads kalasande på liket.

Dödsorsaken är inte helt klarlagd. Så mycket är dock säkert att det inte var Hassans brunhet under den danska statsrasismen, det vita patriarkatet, klassamhället eller judarna i Israel som tog död på honom, så som Farrokhzad osmakligt på DN:s kultursida försöker göra gällande.

Skillnad på dansk och svensk förortspoesi

Jag är som sagt ingen stor vän av förortsrealism som skönlitterär (eller musikalisk) genre, även om det finns ett och annat undantag som bekräftar den regeln. Journalistikens och politikens domäner är generellt bättre lämpade för diskussion kring verkligheten i dessa områden. Hassan var emellertid ingen pekoralist som exempelvis Jonas Hassen Khemiri här hemma och ska ha en eloge för det. Kanske är förklaringen kulturskillnaden mellan Danmark och Sverige.

Khemiri växte upp i ett land där vänstern getts tolkningsföreträde med sin verklighetsfrämmande irrlära om att skulden för invandrares tillkortakommanden ska vältras över på svenskars rasism, postkolonialism och så vidare. Trots att Khemiri själv (och Farrokhzad för den delen) genom sina framgångar i kulturens finrum vederlägger sådant politiskt trams, är han fostrad och fast i dessa mentalt stympande och för samhället skadliga tankemönster och dess frånstötande självömkande offermentalitet.

Hassan däremot präglades av det sundare danska samhällsklimatet där man i stället för att klappa migranterna på huvudet och lära dem se på sig själva som offer påminner dem om att de fått det oändligt mycket bättre i Danmark än vad de kunnat påräkna om de stannat i sina dysfunktionella hemländer och att skulden för deras eventuella misslyckanden i samhället i normalfallet inte kan tillskrivas någon annan än dem själva.

Hassan lyckades dock inte heller frigöra sig från sitt skadliga sociala arv – i hans fall den medhavda Mena-kultur som alltför många till integration ovilliga utomvästliga migranter biter sig fast vid och som därför kommit att dominera Danmarks ’invandrargetton’.

Den vämjeliga kulturvänstern upprepar sig

Det Farrokhzad sysslar med är inte nytt. Jag minns att när Sex Pistols-basisten Sid Vicious 1978 i knarkpåverkat tillstånd brutalt knivmördade sin flickvän Nancy Spungen, tryckte den då punkfrälsta kulturvänstern upp tishor med texten ”Sid didn’t kill Nancy, it was people like you”. Den sortens kollektiva skuldbeläggande av vanliga skötsamma människor var vämjelig då och är det nu. Att kulturredaktionen på Sveriges största dagstidning lånar ut sin plattform till och sympatiserar med dylikt tankegods är upprörande.