➤ KRÖNIKA Nyhetsrapporteringen den här veckan präglas i stor utsträckning av konferensen Folk och Försvar i Sälen, där personer tillhörande det så kallade säkerhetspolitiska etablissemanget samlas varje år för att diskutera de mest akuta hoten mot Sverige. Så vad är på agendan i år, när det nästan varje dag rapporteras om gängskjutningar och avrättningar på öppen gata?

Diskuterar det respektabla arrangemanget exempelvis hur man ska skydda den 97-åriga Elsa i Malmö från att bli rånad, misshandlad och förnedrad i sitt eget hem på ålderns höst? Eller hur man ska se till att Nicholas 9-årige son aldrig igen ska behöva utsättas för ett knivhot?

Nej, inte alls. Den ärade konferensen fokuserar istället på hur man ska stoppa informationen om detta att spridas och nå folket samt hur man kan förbjuda alternativa medier.

Förra veckans Opinion Live gästades av SVT:s programdirektör Jan Helin som kastat ljus på det mystiska begreppet ”fake news”. Enligt honom är regelrätta falska nyheter ”en liten del av problemet”. Den störren delen av ”fake news” är nyhetsurval och vinkel – med andra ord vanlig journalistisk verksamhet som Jan Helin själv i sin roll som programdirektör sysslar med varje dag.

Det finns dock en viktig skillnad mellan det Jan Helin gör och den journalistik som han vill förbjuda. I tider när så kallade etablerade medier i praktiken har blivit en del av maktens apparat är det den fria journalistiken som inte är lojal till makten som åsyftas i dessa utspel. Det handlar om ett nyhetsurval som missgynnar makten och som informerar medborgare om det verkliga tillståndet i landet med galopperande vardagskriminalitet, kollapsande välfärd, utbredd korruption och orättvisor.

SVT:s säkerhetschef talade på konferensen om att det pågår en kamp om en verklighetsbeskrivning. Och det stämmer nog. De nya mediernas verklighetsbeskrivning återspeglar verkligheten bättre, att döma av en ständigt ökande ström av läsare, än de falska potemkinkulisserna som SVT med flera försöker att upprätthålla. Engagerade kändisupprop, gråhåriga män som kallas barn, förljugna reportage om ”civilsamhällets initiativ i förorter”, politiker som oemotsagt vill bygga fler fritidsgårdar för att stoppa avrättningar med automatvapen, ”we shall overcome” – vi har alla sett detta genom åren.

Årets konferens Folk och försvar är en pinsam syn. Man kan se talare efter talare som istället för att utstråla makt och självförtroende utstrålar rädsla och panik. De är rädda för att förlora makten och vill få oss att glömma vad de har gjort. Men rädda människor är också farliga.

När jag läste historieböcker i min barndom önskade jag alltid att förstå hur det var när en diktatur hade fötts. När de berörda redan visste hur det kommer att sluta men ändå fortsatte att rabbla upp sina mantra och leda samhället mot avgrunden – för att inte vara obekväma, för karriärens skull, för det där bostadslånet som skulle betalas. Hur gick det till i Nazityskland 1933 eller i Stalins Sovjet 1934?

Jag tycker mig se det i Sverige idag när makthavare med tomma blickar upprepar en efter en hur viktigt det är att begränsa yttrandefriheten och bekämpa opassande åsikter; när Sveriges statsminister öppet berättar om att en ny censurmyndighet, vars enda syfte verkar vara att stämpla åsikter som icke-godkända genom att utmåla dem som ett utländskt hot, kommer att skapas och river applåder; när SVT:s säkerhetschef utan någon journalistisk utbildning meddelar att han kommer att träna upp journalister på public service mot ”fake news” genom att ”testa dem med desinformation”.

Mot bakgrunden av detta blir det svårt att undvika en fråga – är det verkligen folket konferensen avser att försvara? Eller handlar det kanske om att försvara makten från folket?

Det som bekymrar mig mest dock är den öronbedövande tystnaden och avsaknaden av kritik mot det allvarligaste angreppet mot demokratin och våra medborgerliga rättigheter från så kallade etablerade debattörer – dem som ska gå i bräschen till det fria ordets försvar. Var är ni, orädda försvarare av yttrandefriheten i Kina, Iran, Nordkorea och Vitryssland, när ni så behövs på hemmaplan? Någonting är allvarligt fel när en presumtiv rysk spion måste slå ett slag för yttrandefriheten i Sverige.