➤ KRÖNIKA  Sverige har historiskt sett utmärkt sig genom vår otroliga politiska stabilitet, med Socialdemokraterna som statsbärande parti egentligen ända sedan 1930-talet. Det finns många anledningar till att Socialdemokraterna fick den rollen såklart, men en av dem är definitivt att svenskar avskyr att ta risker. Vi chansar inte på oppositionen så länge den regeringen vi har verkar någorlunda hyfsad. Detta har varit ett hinder för Sverigedemokraternas expansion – svenskar ser det som en ”risk” att rösta SD och riskera en rasistisk/fascistisk regering. SD måste visa att Sjuklövern är de verkliga risktagarna.

Enligt Migrationsverkets prognos kommer antalet anhöriginvandrare fram till 2020 (i år inräknat) bli 374 000. Inte alla dessa är anhöriga till asylinvandrare såklart, men många är. Samtidigt beräknas asylinvandringen fortsätta lägga till en mindre stad nysvenskar varje år. Vad är Sjuklöverns plan?

Jo, att fortsätta ge bidrag, låta polisen föra ”dialog” med invandrarna, utöka SFI (och leta med ljus och lykta efter lärare) och så vidare. Detta ska, menar man, vara tillräckligt för att integrera inte bara existerande invandrare utan framtida också.

Frågan vi måste ställa både dem och väljarna är: Men tänk om det inte går? Tänk om vi släpper in en halv miljon invandrare till och upptäcker att vi inte kan integrera dem? Vad händer då? Invandring är nämligen lite speciellt som politiskt område, i att det som görs där väldigt sällan kan göras ogjort: Om vi sänker skatten och inser efter ett tag att det var ett misstag så kan vi ganska enkelt höja skatten igen och på så vis göra de negativa effekterna ogjorda, men så är det inte med invandringen.

Om vi släpper in 500 000 invandrare och sedan inser att vi inte har en chans att integrera dem till den grad att de kan bli självförsörjande och så att de inte utgör ett hot mot våra medborgare (genom ökad brottslighet), vad gör vi då? Det är denna fråga Sjuklövern måste tvingas svara på.

Om vi om 10 år inser att de nästan 500 000 som ska komma de närmaste åren inte fixar att bli en del av det svenska samhället, kommer ni i Sjuklövern att skicka hem dem då? Kommer ni skicka polisen till att släpa hela familjer – eller i värsta fall halva familjer – skrikandes och gråtandes till flygplatsen med hand- och fotfängsel för deportering? Skulle ni göra detta 500 000 gånger om? Skulle ni köpa in hela nya flygplansflottiljer för att kunna chartra 500 000 människor tillbaks till sina hemländer (det lär behövas)? För det är faktiskt så deporteringar ser ut i praktiken!

Om ni inte skulle det, så erkänner ni i praktiken att alla dessa människor kommer att få stanna i Sverige oavsett om de integrerar sig och oavsett hur mycket skada de orsakar både på den svenska tryggheten och på välfärdsstaten i stort. Deporteringar är själva definitionen av ”dirty business” – inget att jubla över, men ofta ett nödvändigt ont för varje nationalstat. Sjuklövern har dock jämt och ständigt visat sig för samvetsömma för att klara av denna ”business”.

Följdfrågan vi måste ställa till väljarna blir sedan; ”Visst, det finns en chans att Sjuklöverns metoder fungerar och att allting ordnar sig… men tänk om det inte blir så? Litar du på att de sätter stopp innan hela samhället rasat samman? Litar du på att de har stake nog att ta det tuffa beslutet att skicka hem hundratusentals människor, och ge polisen de befogenheter den behöver för att kunna göra det i praktiken? Med SD kommer ju inga fler att komma in och ingen tvivlar väl på att SD kommer göra vad som behövs för att deportera de som inte hör hemma här. Så, är det verkligen värt risken att rösta på Sjuklövern?”

Samma sak kan förövrigt frågas angående ”dialogpoliser”; om vi rent hypotetiskt säger att dialogpoliserna inte fungerar och brottsligheten fortsätter att öka, vad gör ni i Sjuklövern då? Mer dialog i all evighet? Finns det någon punkt då tiden för dialog är över och det är dags att betrakta förortsbrottsligheten som ett uppror, ett försök att i praktiken bryta sig ur den svenska staten och etablera sin egen rättsstat (fast med svenskt bidragssystem)? I så fall, när och vad exakt tänker ni göra när den tiden kommit, om den gör det? Detta är frågor som Sjuklövern måste svara på. Vi vet dock vad svaret är – allt annat än dialog ligger utanför politikernas sinnesvärld och kommer aldrig komma på fråga. Detta är något svenskarna också måste förstå.

Samtidigt måste vi poängtera att Sverigedemokraternas politik är lätt att vända om från om den nu inte skulle fungera: Skulle vi mot förmodan få brist på pizzabagare och taxichaufförer så kan vi helt sonika vrida på kranen igen och öppna gränserna. Det kommer ju sannolikt aldrig bli brist på lågutbildade människor som vill bo i Sverige! Alltså är det ingen stor risk med att ge SD en chans.

Man kan gnälla över att svenskarna är trygghetsnarkomaner, men som parti måste vi anpassa oss och vårt budskap efter den verkligheten. Det är också betydligt mer effektivt att ställa frågor som leder väljarna till rätt svar, än att tala om för folk vad de ska tycka.

P.S.

Jag vill be om en tjänst: Jag håller på med en undersökning som är en del av forskningen jag gör för min doktorsexamen, och jag behöver så många deltagare som möjligt. Undersökningen är helt anonym, tar cirka 10 minuter, och innehåller en rad olika sorters frågor om ekonomi, lycka och hälsa (se beskrivning). Klicka på den här länken för att vara med.