➤ KRÖNIKA  I november förra året gjorde sig företagsledaren Leif Östling berömd genom sin frispråkiga frågeställning ”vad fan får jag?”. Debatten rasade, inte minst på sociala media, och kontroversen ledde till att Östling fick avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv. Många, inte minst Sverigevänner, menade att frågan var helt befogad – vad får man egentligen för all den skatt man betalar in? Andra påpekade att man ju inte ska betala skatt av rent egenintresse utan av plikt mot nationen och omtanke mot de svagare.

Själv kan jag förstå båda sidor av debatten. Det är provocerande när en höginkomsttagare verkar betrakta skattemedel som någon sorts investering han nödvändigtvis måste få avkastning på, men samtidigt så är det inget tvivel om att skattemedel missköts i Sverige (inte minst inom migrationsområdet).

Även om jag i sak håller med vänstern om att Östling har en moralisk plikt att betala skatt till Sverige, så måste jag säga att det är väldigt komiskt att höra dessa mångkulturalister komma med det argumentet. Enligt deras egen ideologi så är ju nationer irrelevanta, så om Östling säger att han är Maltes eller Liechtensteinare så är han ju det och bör således betala (en minimal summa) skatt åt de länderna. Att hans pass säger att han är svensk och att han inte talar något av de ländernas språk har ju ingen betydelse, vi krävde ju inget sånt av ’flyktingarna’ som blev svenskar så fort de steg på tunnelbanan!

Samtidigt så lyckades Östling – antagligen omedvetet – sätta fingret på ett stort problem i Sverige: Folk vet inte vad de får för skatten. Alldeles för många människor, även de som är helt beroende av skattemedel och använder allmänna resurser i överflöd, tänker inte särskilt mycket på det.  De tjänster staten tillhandahåller är ju ”gratis”. Denna mentalitet leder också till att folk slösar med offentliga resurser eftersom det ju ”ändå inte kostar någonting”.

Med det i åtanke vill jag föreslå ett nytt system: Varje gång du utnyttjar offentliga resurser, så får du en räkning. Inte en räkning du måste betala, men en räkning ändå. Efter exempelvis en knäoperation så kan du få en räkning som ser ut ungefär så här:

Kostnad: 200 000 kronor
Betalt av skattebetalarna: 200 000 kronor
Att betala: 0 kronor

I vissa fall, som med tandvård, så skulle du såklart behöva bära en del av kostnaden själv (”Att betala”-beloppet är då inte 0), men även då är det viktigt att komma ihåg att skattebetalarna subventionerar. Hur många som legat på sjukhus förstår att bara ett dygn på intensivvården kostar 40 000 kronor, och inte de 100 kronor eller så man betalar i patientavgift?

Detta bör även tillämpas inom skolor. Lagom till att läsåret börjar borde varje förälder få en påminnelse om att deras lilla ögonsten faktiskt kostar kommunen 70 000 kronor (eller mer) per år. Äger du bil, så bör du få veta hur mycket en genomsnittlig bil kostar staten i form av underhåll som vägarna behöver (jag har tyvärr inte denna siffra), och så vidare.

Även offentliga hemsidor kan tillämpa denna princip. ”Vårt telefonnummer är XXX XXX XXXX, var medveten om att ditt samtal kostar skattebetalarna 10 kronor i minuten. Du kan också mejla oss genom att använda formuläret nedan, varje mejl kostar skattebetalarna 25 kronor”.

Detta är inte för att ”skambelägga” de som behöver använda offentliga resurser, utan bara för att påminna folk i allmänhet om att skatten faktiskt går till något och att man därför ska vara försiktig med hur mycket man utnyttjar offentliga resurser (åk inte till akuten i onödan!) – slöseri med offentliga resurser går i längden ut över en själv som skattebetalare. Detta skulle också helt klart förbättra skattemoralen, för nog känns det lite mer fel att fuska på deklarationen efter att man just blivit påmind om att man just fick 10 000 skattekronor i subvention för den där rotfyllningen?

Utöver detta bör alla människor samtidigt som de får sina deklarationer också få en redogörelse för hur deras pengar har spenderats. För att göra ett enkelt räkneexempel: Om du betalat in 100 000 i skatt (till staten) under året så bör du få veta hur många tusenlappar som spenderats på olika områden (och ja, migration bör vara ett separat område), exempelvis att ungefär 3500 gick till EU-medlemsavgiften, cirka 8000 till arbetslöshetsersättning och andra arbetsmarknadsåtgärder samt cirka 9500 till barnbidrag, föräldraförsäkring och liknande bidrag.

Nu är det såklart svårt att räkna ut exakt hur mycket skatt man betalat till staten då även de som inte tjänar tillräckligt för att betala statlig inkomstskatt likväl betalar moms och dylikt, men här får man använda sig av ett genomsnitt. Ungefärliga siffror är bättre än inga siffror alls. Och självklart bör även kommunerna göra liknande redogörelser för hur den kommunala skatten använts.

Genom att skicka sådana redogörelser till alla skattebetalare så blir det lättare att få folk att reagera på slöseri och misskötsel. ”Kommunen spenderade 200 miljoner på ’ensamkommande flyktingbarn’” låter helt enkelt inte lika allvarligt som ”Kommunen spenderade 3000 kronor av dina pengar på ’ensamkommande flyktingbarn’”. Den senare formuleringen kan få folk att börja tänka på vad de själva hade kunnat använda de där 3000 kronorna på, och de flesta kan nog komma på något ändamål som vore bättre än barn som inte är barn! Vi ses i kommentarsfältet.