➤ KRÖNIKA  Sverige har en våldtäktsepidemi, så mycket är alla som har ögonen öppna överens om (de övriga skyller på ”ökad anmälningsfrekvens”). Väldigt få våldtäktsmän döms, domarna är ofta milda, och få utländska våldtäktsmän utvisas. Allt detta vet de flesta redan. Vad färre har tänkt på, är att våldtäktsoffer inte sällan förlorar rätten till socialbidrag.

Hur går det till? Socialbidrag baseras på inkomst och tillgängliga medel. Något förenklat kan man säga att om du har endera så har du inte rätt till socialbidrag.

Betänk nu följande situation: En tjej som går på socialbidrag, och kanske av den anledningen bor i en av de ”sämre” (och ofta mer ”multikulturella”) delarna av stan, blir våldtagen. Lyckligtvis så finns bevis, kanske till och med vittnen som är villiga att träda fram, och våldtäktsmannen blir dömd till fängelse och skadestånd på 100 000. Dessutom finns tillgångar tillgängliga som kan beslagtas, så skadeståndet är lätt att betala ut. Snacka om att ha tur i oturen… eller?

Problemet är att dessa 100 000 nu räknas som sparade pengar, som tjejen först måste spendera innan hon kan få socialbidrag. Och det är inte så att hon bara kan blåsa pengarna på en vecka, utan de måste portioneras ut och räcka så länge som socialen anser att de ska räcka – vilket kan vara mycket subjektivt! Eventuella extra utgifter (exempelvis terapi) måste bokföras och motiveras, och alla som någonsin haft med socialtjänsten att göra vet att deras bedömningar kan vara mycket subjektiva och opålitliga! Detta skadestånd kan alltså innebära att offret blir utan socialbidrag i över ett år, och egentligen aldrig får någon upprättelse.

Detta gäller såklart andra brott också. Särskilt illa är det när brottslingen endast döms till skadestånd och inte har några tillgångar: Du som socialbidragstagande offer får i praktiken ingen inkomstökning som ”plåster på såren” och brottslingen behöver inte betala något skadestånd eftersom staten tar hand om det. Vilket incitament skapar detta för brottslingen att inte göra om det? Och varför ska du ens anmäla brottet, du får ju ändå ingen egentlig upprättelse? Detta gäller inte minst brott som är svåra att bevisa och där rättegången i sig självt kan vara traumatisk för offret (som sexuella övergrepp).

Ja, socialbidrag är ett ”sista skyddsnät” och inget man ska ansöka om lättvindigt, men skulle det verkligen kosta vår nation så mycket att visa lite barmhärtighet mot de som utsatts för brott? Vad spelar det för roll om ett våldtäktsoffer får behålla pengarna och fixa terapi, åka på semester eller vad hon nu vill? Skulle det verkligen leda till en så kraftig försämring av incitamentet att arbeta? Som ekonom har jag väldigt svårt att se det!

Kommuner har idag stor självbestämmanderätt över reglerna kring socialbidrag, vilket är helt i sin ordning, och vissa kommuner är ”snällare” mot brottsoffer än andra. Här krävs dock nationella bindande riktlinjer, precis som redan finns när det gäller exempelvis stipendium och illikvida tillgångar (ingendera räknas med vid bedömningen).

Ingen som blivit utsatt för brott, särskilt så grova brott som våldtäkt, ska behöva gå utan upprättelse och skadestånd som ”plåster på såren”. Det är vi som samhälle som skapat brottsvågen genom en ansvarslös invandrings- och kriminalpolitik, och vi har en plikt gentemot brottsoffren att se till att de kan återhämta sig snabbast möjligt. Sverigedemokraterna borde driva denna fråga i alla kommuner inför höstens val! Ingen kommun (OK, kanske Malmö) har så många brottsoffer att detta skulle innebära någon större utgift, men genom att undanta skadestånd från behovsprövningen så kommer upprättelse för brottsoffer inte längre att vara en klassfråga. Och det är definitivt värt att kämpa för!