➤ KRÖNIKA Inom det vänsterliberala åsiktsetablissemanget råder en allmän uppfattning om att den som begått ett brott och avtjänat sitt straff ska vara förlåten och välkommen tillbaka i samhället. Den principen gäller emellertid inte den som stöter sig med statsfeminismen och det strukturella matriarkatet. Fallet med Paolo Robertos sexköp är ett tydligt exempel på politisk dubbelmoral.

Den offentliga diskussionen efter att kändisen och före detta ”värstingen” Paolo Roberto ertappats med att köpa sex har utvecklats till en kökkenmödding av moraliserande präktighet, politiskt hyckleri och radikalfeministiska konspirationsteorier. Frånsett en och annan sex- och eskortarbetande kvinna verkar alla ense om att Roberto ska förklaras fredlös som jordens avskum.

Historierevisionism och DDR-klimat

Roberto ska nu också raderas ur historien. SVT plockar bort gamla program där han medverkar. Butikskedjorna rensar ut produkter som Roberto är reklampelare för, något som mer straffar alla de anställda i företagen som tillverkar produkterna, och det i ett läge när konkurser och massarbetslöshet redan breder ut sig i spåren av coronaepidemin.

Utan statsfeminismens repressiva grepp om samhället skulle de flesta sannolikt inte bry sig nämnvärt om Robertos nuna på pizzan eller träningsredskapet, sexköp eller ej. Men nu skräms man på DDR-vis att ta avstånd för att inte själv riskera bli utpekad som kollaboratör. Det är samma mekanismer som sätts igång här som används för att skapa rädsla att förknippas med Sverigedemokrater.

Särskilt pikant är det att de stora bokhandlarna, däribland Bonnierägda Adlibris, har plockat bort samtliga titlar signerade Paolo Roberto men fortsätter att sälja alster som Adolf Hitlers Mein Kampf.

Lindrigt bötesbrott

Nu är det så att sexköp är ett påtagligt lindrigt brott som i allmänhet endast bestraffas med några tusenlappar i böter, inte mycket allvarligare än att parkera bilen fel. När Roberto betalat sina böter borde saken därför vara ur världen. Han har sonat brottet och det vänsterliberala samhället ska enligt sina egna principer välkomna honom tillbaka.

Det gör man med mördare, våldtäktsmän och rånare, personer som begått verkligt allvarliga brott. Det finns emellertid brott som samhällsetablissemanget inte förlåter – att betala för sex är ett av dem, att uttrycka kritiska åsikter om massinvandring och islamisering är ett annat.

Juridisk bastard

Utanför de matriakala maktstrukturerna anses sexköpslagen vara en juridisk bastard och den har inte lett till att den problematiska delen av prostitutionen har minskat. Däremot har den fyllt en funktion bland manshatande feminister som verktyg för att kollektivt skam- och skuldbelägga män och peka ut dem som sexualförbrytare.

Någon nyansering av debatten och differentiering mellan olika sorters sexköpare och sexsäljare är matriarkatets manshatare inte intresserade av. En gift man som bakom ryggen på sin fru går till en trafficking-exploaterad flicka från tredje världen jämställs med den ensamme handikappade kille som betalar för sex med en universitetsstuderande svenska som vill slippa ta studielån.

Stolligt som samtyckeslagen

Från vänsterhåll framhålls nu också den så kallade samtyckeslagen som något som ska åberopas för att försöka få Roberto fälld inte bara för sexköp utan också för våldtäkt. Argumentationen är stollig. Om samtyckeslagen ska vara relevant i sammanhanget måste naturligtvis ett sexköp som skett i samtycke vara juridiskt sanktionerat och endast de fall där affären tillkommit genom tvång eller våld beivras. Men vänstern respekterar ju genom den sexköpslag man drivit igenom inga samtycken överhuvudtaget.

Sexsäljande kvinnan göms undan

Symtomatiskt för den offentliga debatten i frågor där det vänsterliberala etablissemanget anser att det bara får finnas en åsikt är att man placerar sig på en grötmyndigt moraliserande högplatå varifrån man pratar om men aldrig med berörda parter eftersom den ideologiskt svartvita och enögt tillrättalagda bilden då riskerar att kompliceras och bli mer mångfasetterad. Många känner sig nu kallade att lägga ord i munnen på sexarbetarna, ett förminskande förmynderi som flera av dessa vittnat om upplevs som en större integritetskränkning och ett värre övergrepp än att upplåta sin kropp för sex mot betalning.

Kvinnan som sålt sex till Paolo Roberto göms nu undan från offentligheten med olika förevändningar, något som är påtagligt bekvämt för journalister som slipper göra sitt jobb och inhämta en kommentar. Det vi får veta är att hon kommit till Sverige i vetskap om vad hon skulle göra här och att hon säljer sex för att hjälpa till att försörja familjen i hemlandet. Utifrån de knapphändiga uppgifterna går det inte att göra sig någon skarp bild av hennes situation, men det hindrar inte de självutnämnda förståsigpåarna i Sverige att göra det ändå, och då förstås en som kan användas för att kolportera den egna politiska agendan.

Bara “äckelgubbar” – inga “äckelkärringar”

Annat som också göms undan därför att det inte passar in i vänsterns narrativ är alla mogna kvinnor som köper sex – av fattiga svarta unga män i Gambia eller här hemma tar en “ensamkommande” yngling från Afghanistan i sängen. Alla homosexuella män som köper och säljer sex av och till varandra är också besvärande att prata om eftersom det skaver mot HBTQ-rörelsens tillrättalagda berättelse om sexuella minoriteter.

Paolo Roberto skälls nu i den offentliga debatten för att vara en “jävla äckelgubbe”. Det kan du tryggt skrika i ett Sverige där du hålls om ryggen av matriarkatet. “Äckelkärring” eller “äckelbög” skulle dessa personer däremot aldrig våga kalla kvinnliga respektive homosexuella sexköpare.

Myten om den alltid olyckliga horan

Genom att sprida lögnen om att alla kvinnor som erbjuder sex mot betalning är utnyttjade offer och alla män som betalar för sex är onda predatorer undviker statsfeministerna obekväma frågor om en inkonsekvent syn på kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Myten om den alltid olyckliga horan måste upprätthållas för att man ska kunna omyndigförklara vuxna kvinnor och demonisera männen.

Jag hyser på det personliga planet inga starkare sympatier med Paolo Roberto. Han har levt det ljuva kändislivet, är sannolikt attraktiv för många kvinnor och har en ung vacker partner. Han tillhör inte en grupp som är hänvisad till prostituerade för att få sex. Han har vad jag förstår inte heller förankrat sexuell otrohet – med eller utan betalning – hos sin flickvän.

Var är Dan Eliasson?

Jag ger inte mycket för Robertos påståenden om att ha haft maximal otur och hamna i en polisrazzia första och enda gången han köpte sex. Ursäkterna om tidigare trauman i livet för att framställa sig själv som utsatt köper jag inte heller. Däremot är jag förvånad över att inte den s-märkte tidigare rikspolischefen Dan Eliasson gör det.

Var är nu medkänslan och förståelsen för gärningsmannen: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Det är empati man från vänsterhåll anser ska vederfaras den som mördat en kvinna men inte den som köpt sex av en kvinna.

Vänsterns bakvända rättspolitik

Ett regeringsförslag för ett antal år sedan om att skärpa straffskalan i sexköpslagen välkomnades av dåvarande V-ledaren Lars Ohly på ett sätt som illustrerar den bakvända rättsuppfattning man på vänsterkanten håller sig med. Han betonade att han, utifrån socioekonomiska förklaringsmodeller till brottsligheten, är motståndare till hårda straff för kriminella – utom för den som betalar för sex.

”Just i det här fallet finns det en markering från samhällets sida om hur allvarligt man ser på utnyttjande av kvinnor genom sexköp” menade Ohly. Föga förvånande upprepas den retoriken efter att Paolo Roberto avslöjats som sexköpare av Vänsterpartiets nuvarande rättspolitiska talesperson, Linda Snecker, som i riksdagens talarstol anklagat alla män för att vara våldtäktsmän. Snecker efterlyser i ett andetag strängare straff för sexköpare för att i nästa avvisa strängare straff för gängkriminella mördare.

Svagt stöd i allmänna rättsmedvetandet

Det här silandet av mygg och sväljandet av kameler har inte stöd i det allmänna rättsmedvetandet men väl inom det vänsterliberala och matriarkala etablissemang som innehar makten och tolkningsföreträdet i Sverige. Ett uttryck för sexköpslagens bristande förankring utanför Rosenbad, plenisal och medieredaktioner är att 99 av 100 sexköpare bara får en smäll på fingrarna i form av ett bötesföreläggande.

Men precis när luften tycks ha gått ur #metoo-inkvisitionen kan Paolo Robertos bordellbesök vara den gnista som tänder brasan på nytt. Vi kan nu stå inför en veritabel klappjakt på sexköpare som får polisens nuvarande ”insats torsk” att likna en mild västanfläkt. Obligatoriskt fängelse för alla som har en betald herdestund har redan föreslagits av regeringen och nya undantag i de pressetiska reglerna för att göra hembesök hos och hänga ut sexköpare på löpsedlarnas skampålar som man tidigare gjort med oliktänkande väntar säkert runt hörnet. Robert Aschbergs fortsatta framtid som trolljägare är tryggad.

Att det förklenande epitetet torsk för sexköpare får användas officiellt skvallrar förresten om hur de matriarkala strukturerna trängt in i myndighetsutövningen. Ingen tror väl att ett polisärt initiativ riktat mot sexsäljare skulle få kallas ”insats hora” eller “insats luder” utan att det blev ramaskri.

Ibland bara sjaskigt och torftigt

Sexköpslagen ser jag som en styggelse som aldrig borde sett dagens ljus och snarast bör avskaffas. Det betyder inte att jag är en brinnande prostitutionsliberal av det slag man kan hitta i exempelvis Centerpartiets ungdomsförbund, hos en del av de mer aktivistiska sexarbetarna själva och i grannländer som Danmark, Tyskland och Holland där prostitution är en laglig och av de politiska partierna accepterad del av marknadsekonomin. Värderingar och normer kring sexualiteten sitter djupt i vårt DNA och omöjliggör som jag ser det att sex hos den breda allmänheten kan komma att betraktas som vilken tjänst som helst berättigad till RUT-avdrag.

Det vilar något lite sjaskigt, tragiskt och torftigt över fenomenet på det sätt som skymtar fram i Gustaf Frödings berömda strof ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få…”. I Evert Taubes omåttligt populära visa Flickan i Havanna beskrivs sexköp och sexarbete visserligen som något nästan vackert men man får nog tillstå att texten sina litterära kvaliteter till trots ger en romantiserad bild av sjömännens umgänge med glädjeflickor.

Det finns också självfallet delar av prostitutionen som är djupt problematiska – utsatta kvinnor som säljer sig för att finansiera sitt narkotikamissbruk och kvinnor från fattiga omständigheter i andra länder som blir offer för brutal trafficking. Det sistnämnda är något som formligen exploderat de senaste decennierna och utgör ytterligare en aspekt av den feministiska vänsterns hyckleri.

Frodas i vänsterliberala globalismens Sverige

En stor och växande andel av prostitutionen i Sverige idag ingår som en gren på den organiserade gränsöverskridande brottslighetens träd. Den har funnit en god jordmån i de vänsterliberala globalisternas samhälle med vidöppna gränser och massinvandring. De hitresta hallickarna applåderar när deras affärer fredas av vänstern i aktioner där polisen bakbinds i sitt arbete med inre utlänningskontroller som utmålas som rasprofilering. Sverige är ett drömland att vistas illegalt i.

Vänsterns syn på vad som ska betraktas som mänsklig förnedring är också märklig. Personligen kan jag tycka att det är mer förödmjukande med det hitresta tiggeriet där man kryper i stoftet för allmosor från oss privilegierade svenskar jämfört med att komma hit och quid pro quo erbjuda en sexuell tjänst mot betalning. Men det självutplånande tiggeriet försvaras av vänstern med näbbar och klor medan sexarbete kategoriskt bekämpas.

Köp sex med etiska principer

Det är ingen slump att idel svåruttalade namn visat sig döljas bakom den lägenhetsbordell som Paolo Roberto besökte eller att kvinnan han betalade för inte är svensk. Om man ska moralisera över sexköp bör man kanske vara lite mer pragmatisk. ”Världens äldsta yrke” kommer knappast att försvinna i brådrasket men man kan exempelvis kampanja för att kunderna ska välja närodlat framför importerat och även i övrigt följa vissa etiska principer när man handlar.

För ett antal år sedan deklarerade Paolo Roberto i ett uppmärksammat radioinslag att han är ”militant antifeminist” och att han verkligen inte behöver att Gudrun Schyman lägger sig i hur han och hans partner löser sitt livspussel. Nu har han själv lagt upp för smash för varenda Schyman-wannabe i Sverige att ha synpunkter på hans leverne. Det är kanske inte gudomlig rättvisa som skipas men det var jäkligt onödigt att bjuda på den bollen.