DEBATT • Antisemitismen sköljer över väst. Men även om vi nu ser en flodvåg så har antisemitismen länge stigit i takt med invandringen från länder där judehatet är statsideologi. Men denna text handlar inte om den importerade antisemitismen, utan om vänsterns inhemska version.

Vänstern anklagas idag av högerdebattörer för att vara antisemitisk, eller åtminstone för att tolerera antisemitism. Här har jag dock en annan åsikt. Att vänsterfolk tolererar antisemitism är sant, men inte att de själva är antisemiter. Skälet kan tyckas trivialt – skillnaden mellan att hata judar för att de är judar och att hata judar av andra skäl. Endast det förstnämnda är antisemitism. Men varför hatar då vänstern judar?

Enligt vänsterns världsbild pågår en kamp mellan två sidor, de Goda och de Onda. De Onda är vita, män, heterosexuella, de framgångsrika, klimatförnekare, höger. Mot dessa mörkrets krafter så står alla andra – färgade, kvinnor, HBTQ-personer, de misslyckade, miljöaktivister, vänster. Vårt människovärde avgörs av vilken sida vi tillhör. De Onda kan inte göra något rätt, och de Goda kan inte göra något fel. Och om de Goda mot förmodan skulle göra något fel så ursäktas det av historiska trauman de utsatts för av de Onda. Om man skulle ha oturen att födas som Ond så kan man göra avlat genom att ”vakna” och stötta de Goda i deras kamp mot rasism, sexism, och kapitalism. Om man är flitig kan man nästan erkännas som riktig människa.

Judarna tillhör de Onda. Det första skälet är uråldrigt: de är framgångsrika och förknippas med kapitalismen. Men det idag viktigare skälet är att judarna nu utgör frontlinjen i kriget mellan de Goda och de Onda då de är i fejd med palestinierna. Eftersom palestinierna är färgade och därför tillhör de Goda så måste de som är emot dem tillhöra de Onda, de vita. Att min fiendes fiende är min vän har alla hört, men från det följer att min väns fiende är min fiende.

Denna världsbild har klara problem. Judarna är inte, åtminstone inte de israeliska judarna, särskilt vita. De flesta är ättlingar till flyktingar från andra delar av Mellanöstern snarare än Europa. Det går alltså mestadels inte att se vem som är jude och vem som är palestinier genom att jämföra färgen. Dessutom är de flesta judar inte israeler. Men vänstern låter sig inte förvirras av fakta – judarna tillhör de Onda. Så det så.

Vänstern hatar alltså judarna inte eftersom de är judar utan då de sorteras bland de Onda. Detta förklarar hur dagens Hamas-kramare ofta är samma personer som ojar sig mest över Förintelsen och har svårt att se skillnad på Åkesson och Hitler. Vänstern har inga problem att måna om historiska judar, eftersom dessa inte var framgångsrika (åtminstone inte just när de gasades) eller var i fejd med färgade. Tvärtom så var Förintelsens judar attackerade av de vitaste av de vita – nazisterna. Eftersom nazisterna var Onda måste 40-talsjudarna ha varit Goda.

Vem som är god och vem som är ond avgörs (enligt vänsterns världsbild) inte av vad de faktiskt gör. Indirekt kan ett gott beteende faktiskt göra en sämre, då vi som tur är lever i en värld där detta brukar löna sig och leda till den oförlåtliga framgången. Istället avgörs människovärdet av vilket ”lag” man tillhör. Och judarna klassas nu som tillhörandes de vita, de heterosexuella, de framgångsrika, till högern, och hatas därför. Men detta är alltså skälet till att de hatas, snarare än deras judiskhet. Vänstern hade tveklöst omfamnat judarna om palestinierna hade varit vita, blonda, och blåögda. Alltså är vänstern inte verkligt antisemitisk. Den bara beter sig som om den vore det.

Jakob Sjölander

Jakob Sjölander är skribent och författare, bland annat till ’The Future of Yesterday’ och ’Cleopatra’s Nose: Randomness in History’.