Vänsterliberalt vanstyre skapar Putin-längtan

LEDARE Vänsterliberalernas kritik mot Ryssland och det landets påstådda beundrare här hemma skulle klinga lite mindre falsk om inte vänsterliberalismen i väst urartat så att den inte längre framstår som det självklara demokratiska alternativet till ett auktoritärt Putin-styre, om det inte vore vänsterliberalerna själva som genom sitt vanstyre skapat en längtan hos många västerlänningar efter något annat och om inte den politiska egennyttan bakom retoriken lyste igenom så tydligt.

Att en svag och dysfunktionell regering som ställt till med inhemsk kris försöker signalera styrka och avleda medborgarnas antipatiska känslor genom att peka ut och retoriskt morska upp sig mot en yttre fiende är inget nytt. Den svenska S-regeringens variant på detta just nu är bara ett av de mer patetiska exemplen på den taktiken.

Även andra vänsterliberala partier i Sverige ser mycket att vinna på att låta den politiska debatten handla om det förmenta hotet mot vår demokrati från Ryssland och Putin i stället för de djupa samhällsproblem de själva ställt till med som på riktigt hotar det svenska samhället och den svenska demokratin.

Sju riksdagspartier och deras lojala lakejer i media ser också Ryssland-Ukraina-krisen som en skänk från ovan att under ett valår smeta ned det åttonde utmanarpartiet som auktoritärt ryssvänligt och framställa sig själva som demokratins väktare. Men i det vulgärretoriska taskspel man uppför inför väljarna blottläggs en föga respektfull syn på väljarna som vore de lättlurade idioter.

Desinformativt om rysshotet

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Elsa, 84, våldtogs av hemtjänsten – “Jobbigaste jag varit med om”

Oavsett vad som nu sker mellan Ryssland och Ukraina är hotet mot väst naturligtvis inte större än det var under Sovjetunionens och Warszawapaktens era, då en hel federation av idag splittrade stater var förenade i en militär allians som dessutom inbegrep ett flertal kommunistiska lydstater i Östeuropa. Ryssland idag är heller knappast mer auktoritärt eller ideologiskt imperialistiskt än vad kommunistiska Sovjetunionen var, en regim vars nära allierade i Sverige – Vänsterpartiet Kommunisterna – Socialdemokraterna byggt sitt regeringsinnehav på under ett halvsekel. Där talar vi ryssvänlighet på riktigt gentemot en regim som då iscensatte inhemskt folkmord och koncentrationsläger.

I flera decennier Efter Sovjets och murens fall ansåg de vänsterliberala partier i Sverige som nu larmar om rysshotet att detta hot inte existerade. Därför avskaffade man det svenska försvaret, bland annat för att bekosta en rekordhög och rekorddyr invandring. Det enda parti som protesterade och varnade för att det ändå finns ett hot österifrån var Sverigedemokraterna som nu alltså beskylls för att vara rysskollaboratörer. Kan det bli mer bakvänt, mer skamlöst?

Används för att illegitimera demokratiska motgångar

Vid sidan av de vänsterliberala politikernas redan nämnda agenda att avleda väljarnas uppmärksamhet från vad de ställt till med på hemmaplan vill man också förklara sina politiska motståndares framgångar och de egna förlusterna med påverkan från Ryssland och Putin och därmed misstänkliggöra den demokratiska legitimiteten i en politisk kursändring.

Det var inte demokrati när britterna röstade för att lämna EU, det var en påverkanskampanj från Putin. Det var inte demokrati när amerikanerna valde Trump till president, det var en påverkanskampanj från Putin – men naturligtvis kan det inte ha legat något suspekt bakom att Joe Biden vann, då var de demokratiska institutionerna robusta och motståndskraftiga mot varje form av påverkan och den som säger något annat ägnar sig åt konspirationsteorier.

På samma sätt är det inte demokrati när Sverigedemokraterna går framåt i Sverige, det är en påverkanskampanj från Putin. Vi på Samnytt och andra SD-vänliga medier påstås också finansieras av den ryske presidenten. Inte heller är det demokrati när Fidesz i Ungern och Lag och Rättvisa i Polen vinner val och regerar på folkliga mandat som en svensk regering bara kan drömma om. Dessa länder utsätts inte bara för retorisk smutskastning utan nu också för regelrätta sanktioner för att de väljer en annan politisk färdväg än den vänsterliberala.

Genom att mönstra ut konservatismen från sin nya hemsnickrade ”liberala” demokratidefinition och skylla det mesta av det som går dem emot på ryssen försöker vänsterliberalerna framställa sina politiska utmanare som krafter som står utanför demokratin och som ett hot mot den. Det är en retorik vi känner igen från regelrätta diktaturer.

Vänsterliberaler alltmer auktoritära

Från dessa lånar vänsterliberalerna också allt fler auktoritära metoder för att begränsa sina meningsmotståndares möjligheter att nå ut med sitt budskap. Covid-pandemin har utgjort ett gyllene tillfälle att testa vad man kan gå iland med när det gäller att inskränka, yttrande-, åsikts-, tryck-, mötes- och näringsfrihet. Kan man gå så här långt med hotet från ett litet virus som ursäkt, hur långt kan man då inte tänkas gå med hänvisning till ett påstått jättelikt hot mot demokratin med Vladimir Putin som hin håle själv reinkarnerad att skrämmas med?

Åkesson har fått löpa gatlopp efter att han i en intervju i statsmedia tog avstånd från både Putin och Biden som ledare för sina respektive nationer. SD-ledaren påstås därigenom inte ha tagit tydlig ställning för demokrati mot diktatur, något som var och en som såg sagda intervju kan konstatera att han tvärtom gjorde.

Än mer ohederligt framstår drevet mot Åkesson mot bakgrund av att några av de som nu hytter allra ivrigast med facklorna och högafflarna själva agerat på samma sätt. Dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) ville inte svara på om han föredrog Trump framför Putin. Centerledaren Annie Lööf ville inte beskriva Kina som en diktatur. I båda fallen uteblev dreven.

Politisk närminnesdemens

När man nu hör retoriken om hur Sverigedemokraterna inte respekterar en demokratiskt vald president som Joe Biden undrar man om det politiska och mediala etablissemanget drabbats av närminnesdemens. Under hela den föregående mandatperioden i USA har samma aktörer som nu kräver respekt för Biden systematiskt misstänkliggjort Trumps legitimitet och aldrig försummat ett tillfälle att å det osmakligaste och grövsta baktala, förnedra och beljuga honom i hans ämbete.

När Sverigedemokraterna säger nej till att skicka nya EU-checkar in blanco till den skakiga och korrupta ukrainska regimen påstås även det vittna om brist på respekt för demokratin. Jag vet inte om kritikerna menar att en omröstning i EU-parlamentet ska ses som en transportsträcka där alla ledamöter är tvungna att rösta likadant. I mina öron påminner det mer om skenparlament i totalitära diktaturer än om parlamentarism i demokratier där man respekterar att det finns olika åsikter.

Liberala vanstyret krattar manegen för en stark ledare

I den mån det finns svenskar som ser försonligt på en Putin, en Bolsonaro eller en Duterte så får vänsterliberalerna ta på sig ansvaret för att skapat en sådan längtan. Efter att i decennier ha hört politiker av olika vänsterliberala schatteringar tjattra om hur de ska ”knäcka gängen”, återupprätta lag och ordning, trygghet och säkerhet för medborgarna samtidigt som verkligheten beskrivit en utveckling i precis motsatt riktning, är det lätt att önska att en stark ledare kliver in på arenan och levererar.

Ett sönderfall av det slag som Sverige och flera andra västländer är på väg mot i vänsterliberal regi utgör en utmärkt grogrund för den sortens känslor bland medborgarna. Det var i liknande samhällstillstånd som samtliga tre ovan nämnda valdes av sina respektive befolkningar. Den här längtan närs inte heller bara på den konservativa kanten. Ett inte föraktligt antal hårdföra vänsterledare har också klivit fram och tagit över när den liberala demokratin misslyckats med sina nationella styresuppdrag.

Än så länge är Sverige inte värre däran än att folk börjat efterfråga en i jämförelse med andra länders konservativa ledare tämligen halvliberal Jimmie Åkesson för att få skutan på rätt köl igen. Men om sönderfallet fortsätter och accelererar kan det förändras, inhemska ledare med betydligt hårdare nypor efterfrågas och fler komma att resonera att det inte skulle skada att låta ryska armén komma hit och rensa upp och återställa ordningen.

Att “tågen går i tid” viktigare för många än demokrati

Redan för drygt tio år sedan konstaterades i undersökningar att fler än var fjärde ung svensk anser att demokrati i formell mening är sekundärt och att man, om det behövs för att samhället ska fungera, inte ryggar för att överlåta styret till en stark enväldig ledare. Vi talar alltså inte om en kvarleva av äldre generationers otidsenligt konservativa väljare som inte hängt med i utvecklingen mot ett mer progressivt liberalt samhälle, utan om unga människor som format sin politiska uppfattning utifrån det vanstyre man under sin uppväxt sett dessa progressiva liberala krafter göra sig skyldiga till.

Demokrati är nog fint resonerar många men viktigare när det kommer till kritan att ”tågen går i tid”, för att låna ett bevingat uttryck och exempel från 1920-talets Italien på hur en stark ledare kan få folkets godkännande för att styra landet med dekret mot löftet att bringa ordning i kaos. Det är i både bokstavlig och bildlig betydelse många tåg som inte går i tid i dagens Sverige, somliga har helt spårat ur.

Liberaler suddar själva ut gränsen mot diktatur

Med de inskränkningar i demokratin som vänsterliberalerna redan genomfört och som vi av allt att döma ännu inte sett slutet på raderar de själva ut gränsen mellan demokrati och diktatur. Det betyder att det folk som idag påtvingas en vänsterliberal politik som inte fungerar kommer att vara mer benägen att i framtiden tvingas på en konservativ politik som kanske fungerar. De demokratiska fri- och rättigheterna har man ju fråntagits redan tidigare.

Det stora hotet mot demokratin i Sverige emanerar varken utifrån eller från auktoritära/konservativa aktörer som Putin. Det verkliga demokratihotet kommer inifrån och från vänsterliberalt ideologiskt håll. Det betyder inte att Sverige utrikespolitiskt inte ska ha en åsikt om vad Ryssland pysslar med visavi Ukraina. Inte heller betyder det att vi inte ska återuppbygga försvaret till dess forna styrka och beredskap (vilket alltså SD, tvärtemot vad dagens politiska debatt ger intryck av, varit ensamma om att vilja).

Däremot betyder det att en svensk regering inte ska missbruka utrikespolitiken för att dölja sina inrikespolitiska misslyckanden eller skicka en handfull soldater till Gotland att paradera inför journalistkåren för att ge sken av att Sverige har kvar den försvarsförmåga vi hade innan samma politiker beslöt montera ned den. Putin lurar man förstås inte med ett sådant skådespel och det vittnar inte heller om respekt för demokratin att betrakta svenska väljare som så lättlurade.

Liberal demokrati på väg ned i än djupare vanrykte

Många hade kanske trott och hoppats att vi med två mandatperioders dystra facit i hand av ett regerande där det varit viktigare att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande än att klara av att styra landet nu skulle få se en tillnyktring där sakpolitik och regeringsduglighet åter kom till heder.

Att döma av den ohederlighet och vulgaritet med vilken man nu redan innan valrörelsen ens på allvar dragit i gång exploaterar en utrikespolitisk händelse för inrikespolitiska SD-fientliga syften bör vi nog skruva ned våra förväntningar och förhoppningar rejält i det avseendet. Den här valrörelsen och efterföljande regeringsbildande kanske tvärtom blir de fulaste någonsin.

Det lär i så fall inte stärka eller reparera gemene svensks redan skadade förtroende för liberal demokrati som styresskick. Och ingen annan kan i så fall beskyllas för detta ytterligare fördjupade vanrykte än vänsterliberalerna själva, även om de tveklöst fortsatt kommer att försöka hitta externa syndabockar, Putin till exempel.