➤ “De misshandlade honom med en påk… och du kunde höra hur benen i hans kropp bröts”, berättar Debbie Turner när hon sakta och med svärta i rösten rekapitulerar hur hennes make mördades.

Hon vägrar att tala om maken i dåtid och sover på nätterna med ett foto av honom intill sig. “Jag saknar honom så fruktansvärt mycket — det är så svårt”, säger hon där hon sitter framför det sjukhem som varit hennes hem sedan attacken mot parets lantbruk.

66-årige Robert “Oki” Turner misshandlades till döds inför Debbies ögon för sex månader sedan på deras isolerade lantegendom i nordöstra provinsen Limpopo i Sydafrika. Robert är en av de senaste i raden att falla offer för en utdragen våg av våld mot landets i huvudsak vita lantbrukare begångna av gäng med svarta förövare.

Brottsepidemin som drar fram över den sydafrikanska landsbygden har skapat politiska och rasrelaterade spänningar i nästan ett kvarts sekel sedan apartheid-politiken avskaffades. Lantbruksmorden är bara en av många frågor som avslöjar hur Sydafrika brottas med våld, ekonomisk tillbakagång och splittring utmed rasgränser.

Paret Turner flyttade för 30 år sedan till det grönskande området halvvägs mellan nationalparken Kruger och Zimbabwe. På deras egendom, som omfattar dussintals tunnland, har de odlat eukalyptusträd, vars virke de dålt till hantverkare och som eldningsved.

“Tills för fyra eller fem år sedan var vi väldigt öppna. Vi hade inget nyckellås på huset – vi kunde resa bort utan att något hände”, berättar Debbie. Men sedan började den våg av extremt våld som tidigare mest berört stadsregioner att svepa fram också över landsbygden.

Inbrott, gisslantagningar och mord blev vardag – där angriparna ofta inte fick med sig mer än motsvarande några få hundra kronor, en mobiltelefon eller en jaktkniv som byte. Paret Turner attackerades efter mörkrets inbrott den 14 juni i år av två beväpnade män. Debbie befann sig ensam i huset eftersom hennes make hade gått ut för att laga en trasig vattenkran.

“De ville ha pengar. jag sa att jag inte hade några”, erinrar sig Debbie. “De släpade mig runt i huset och stängde sedan in mig i duschen som de skruvade på och lät mig ligga där i ungefär 15 minuter.

Därefter beslöt de två männen sig för att försöka våldta Debbie. Hon avvärjde våldtäkten genom att påstå att hon var HIV-positiv.

I stället letade männen rätt på maken Robert och misshandlade honom svårt för att förmå honom att ge dem nyckeln till parets kassaskåp. Robert hittades senare livlös i en pöl av blod och dog kort efter att han förts till sjukhus.

Turners öde är inte unikt. Varje år mördas dussintals vita lantbrukare i Sydafrika på detta brutala sätt. Det exakta antalet är dock svårt att överblicka eftersom de sydafrikanska myndigheterna är dåliga på eller ovilliga att föra statistik över brott av detta slag.

En organisation som kallar sig AfriForum försöker skapa debatt i landet kring den våg av mord som drabbar främst vita lantbrukare. Vita utgör en minoritet på knappt tio procent i landet och har svårt att få upp sina frågor på den politiska agendan. Det internationella intresset för deras situation är också påtagligt svagt jämfört med den kontinuerliga bevakningen av den svarta befolkningens omständigheter under apartheid-tiden.

“Lantbrukare som lever i avlägsna områden har långt till en polisstation”, förklarar organisationens vice ordförande, Ernst Roets. “Politiska faktorer spelar också in här. Vi är bekymrade över den hets mot folkgrupp som förekommer – uppviglande politiska ledare som till exempel säger att vita lantbrukare bär skuld till allt.”

Roets nämner särskilt Julius Malema, eldfängd ledare för Sydafrikas radikala vänster, som uppmanat sina sympatisörer att “ta tillbaka sitt land från de vita”. 2012 uppmärksammades president Jacob Zuma för att ha sjungit en gammal ANC-kampsång med textrader som “skjut lantbrukarna, skjut boerna”.

Jordbruket sköts, i likhet av mycket annat som utgör stommen i Sydafrikas ekonomi, av vita ättlingar till forna tiders kolonisatörer. Sedan apartheid-politiken avskaffades och ANC tog makten för drygt 20 år sedan har fler svarta blivit jordbrukare, men förändringen har gått relativt långsamt. Då sköttes det sydafrikanska jordbruket till 85 procent av vita. Idag är siffran 73 procent.

Arbetslösheten bland svarta är stor och skulden för detta läggs, framför allt från den svarta vänstern, på de vita som kontrollerar en i förhållande till demografin oproportionellt stor del av landets välståndsskapande verksamheter. Rop från vänstern skallar med krav på att problemet med massarbetslösheten bland svarta ska lösas genom “radikala ekonomiska förändringar”, vilket traditionellt brukar kunna översättas med revolution och konfiskation av produktionsmedel.

Det är ett narrativ som skapat stor oro i många områden på landsbygden som befolkas i huvudsak av vita. “Vi jagas som djur”, säger Pauli, en kvinnlig 43-årig lantbrukare som är rädd att uppge sitt efternamn.

Mer högröstade vita lantbrukare beskriver det våld de utsätts för som “folkmord” och anser att rasistiska motiv med ursprung i apartheid-tiden ligger bakom. “De svarta anser verkligen att vi har stulit landet från dem”, uppger lantbrukaren Gerhardus Harmse från Limpopo till nyhetsbyrånAFP. “Det är vi som har byggt det mesta i det här landet”, menar han.

Denna, mer radikala falang hörs nu ifrån allt oftare. För en månad sedan viftade en del anhängare till denna grupp med gamla flaggor från det vita minoritetsstyrets tid i samband med ett protestmanifestation mot vågen av mord mot lantbrukare.

Vid demonstrationen riktades krav mot regeringen på att garantera lantbrukarna specialskydd – ett krav som polisminister Fikile Mbalula kategoriskt avvisade. “Alla mord på sydafrikaner måste mötas med avsky” skrev Mbalula i en kommentar på Twitter. “Mitt problem är att morden på lantbrukare getts en rasrelaterad och politisk dimension”, fortsatte Mbalula med en antydan om att detta synsätt inte är befogat.

Svarta lantbrukare har inte velat delta i de demonstrationer som anordnas av vita, men menar att de löper samma risk att utsättas för brott. “Vi känner oss inte skyddade av regeringen”, sa Vuyo Mahlati, ordförande för Sydafrikas landsorganisation för afrikanska lantbrukare, som också menar att vågen av mord på lantbrukare exploateras av högerextrema krafter.

Många vita lantbrukare känner sig övergivna av regeringen och myndigheterna och vidtar nu åtgärder för att skydda sig själva. Medborgargarden har skapats som avpatrullerar områdena nattetid. En del går med en pistol i byxlinningen för att visa för presumtiva angripare att man kan försvara sig.

Andra genomgår kommandoträning inför scenariot att situationen skulle eskalera ytterligare. En av dem är 37-åriga Marli Swanepoel, mor till tre barn och ägare till ett jordbruk i Limpopo. “Du måste vara förberedd. Du måste kunna försvara dig”, säger hon.

Hans Bergmann har nyligen blivit utsatt för ett överfall på sin lantegendom men har valt en annan mer passiv linje. För några veckor sedan bröt sig beväpnade män in hos honom för att länsa hans kassaskåp. De band honom och sköt honom i foten.

“I Sydafrika tror alla att vi lantbrukare har en massa pengar”, berättar han. Hans är i 60-årsåldern och vägrar bära vapen men också att överge sitt hem. I stället finner han sig i det som sker: “Jag bara accepterar det… vart ska jag ta vägen om jag lämnar gården?” undrar han.

Debbie Turner riktar hårda ord mot polisen som ännu inte har lyckats gripa hennes makes mördare. De har inte ens hört henne om vad som inträffade när Robert mördades.

“Det visar att det som hände den där natten inte betyder någonting för dem”, konstaterar hon. “Jag är förbannad på dem som mörda min make. Ibland tycker jag att de förtjänar att hängas.”

Debbie tänker dock inte ge upp. “En dag ska jag återvända till mitt hem”, deklarerar hon.