LEDARE • Jämställdhet mellan könen framställs som en framskjuten fråga även för den nya Tidöregeringen. Men man föregår inte med gott exempel. I den egna förvaltningen råder en markant slagsida i fördelningen mellan män och kvinnor. Få av tjänstemännen byts dessutom ut vid regeringsskifte. Det riskerar påverka beslutsfattandet på ett sätt som inte återspeglar den parlamentariskt uttryckta folkviljan.

På regeringens webbplats kan man på temat jämställdhet bland annat läsa föresatsen att “kvinnor och män ska ha samma makt och inflyttande att forma samhället“. Här räknas också upp ett antal projekt som regeringen driver för att förbättra jämställdheten i samhället.

Gemensamt för dessa är att fokus ligger på att lyfta fram kvinnor. Exempelvis strävar man efter “förbättrad arbetsmarknadsetablering för utrikes födda kvinnor” och anser att “mer behöver göras för att motverka hedersvåld i skolan” ett fenomen som till helt övervägande del drabbar flickor och har sin grund i en kulturellt och religiöst misogyn kvinnosyn i vissa invandrargrupper.

Tidöregeringen anser vidare att det är “dags att förändra synen på den framgångsrika entreprenören” så att “fler kvinnor ska våga ta steget att bli entreprenörer och starta eget“. Detta eftersom “i dag är näringslivet extremt homogen där män äger betydligt mer kapital än kvinnor“. Många fler exempel finns.

Exempel på jämställdhetsinitiativ som syftar till att råda bot på ett underskott av män i olika verksamheter och samhällsfunktioner lyser däremot med sin frånvaro på regeringens webbplats. Om man driver några sådana så nämns de i varje fall inte här. De jämställdhetsprojekt som inte handlar om kvinnor (svenska eller utrikes födda) har i stället hbtqi-personer [sic] i fokus.

Genomgående är att projekten andas ett tydligt vänsterperspektiv och det sammantagna intrycket är att mycket är arvegods från den rödgröna regeringstiden. Att en kvinna från Liberalerna anförtrotts ministeransvaret för de här frågorna är sannolikt också en faktor som bidrar till att ett “paradigmskifte” i de politiska ingångna här lyser med sin frånvaro.

Extremt ojämställt på Regeringskansliet

Samtidigt är Regeringskansliets egen förvaltning en arbetsplats där ojämställdheten är påtaglig och där ett jämställdhetsinitiativ med fokus på män framstår som behövligt. På vissa departement går det fler än sju kvinnor på två män och totalt för hela staben i Rosenbad är procentsiffrorna 62/38 till kvinnornas favör. Det visar en sammanställning som man själv gjort men av allt att döma inte följt upp med några åtgärder.

De departement där jämställdheten är bäst är sådana som traditionellt varit mansdominerade. Således är det nästan 51 procent kvinnor mot 49 procent män på Försvarsdepartementet. På departement som traditionellt varit kvinnodominerade, exempelvis Socialdepartementet och Kulturdepartementet, är jämställdheten fortsatt extremt eftersatt.

Siffrorna indikerar att man gjort långtgående ansträngningar få att få upp andelen kvinnor på de av hävd mansdominerade departementen men väldigt lite för att få en jämnare könsfördelning på departement som varit kvinnodominerade. Återigen lyser vänsterperspektivet igenom som en röd tråd.

Ett av de bärande argumenten för varför jämn könsfördelning är eftersträvansvärd – i motsats till en strikt meritokratisk modell där hänsyn tas endast till formella meriter och kön anses irrelevant – är att män och kvinnor är olika och att man därmed får in fler perspektiv och kan nalkas frågor och problemställningar från en bredare uppsättning ingångar, vilket generellt anses borga för högre kvalitet i svaren på frågorna och problemens lösningar.

De könsrelaterade olikheter på gruppnivå som vetenskapligt och statistiskt är konstaterade har bland annat med hårdhet och mjukhet att göra. Politiskt avspeglar det sig i hur mycket man engagerar sig i hårda och mjuka frågor men också vilken ingång man har i olika politiska diskussioner oavsett fråga.

Kvinnor röstar enligt samstämmiga undersökningar i väsentligt större utsträckning vänster än höger och för män är förhållandet det omvända. En kraftig slagsida åt det ena eller andra hållet inom för landets styre så centrala förvaltningar som Regeringskansliet och de olika departementen riskerar att snedvrida beslutsfattandet på ett sätt som inte återspeglar den parlamentariskt uttryckta folkviljan.

Man inser med de siffrorna i handen att det ligger mer egennytta än rättvisetänkande bakom vänsterns ambition att få in så många kvinnor som möjligt i så många maktpositioner som möjligt men bekymra sig mindre om att få upp andelen män där den är låg. Statistiskt har man allt att vinna på det. Av passiviteten och låt gå-mentaliteten hos den nya Tidöregeringen verkar detta dock vara en insikt som inte riktigt sjunkit in där.

I realiteten är situationen sannolikt ännu värre än vad siffrorna visar. Med kvinnors tilltagande majoritetsinflytande snedvrids också urvalet av män så att feminiserade sådana får företräde framför mer traditionellt manliga dito. Vi minns hur Stefan Löfven över en natt förvandlades från hårdför kärnkraftsövertygad metallfackpamp till känslig vindkraftsmjukis när han tog över ordförandeskapet i Socialdemokraterna och i sitt installationstal bedyrade att han var “övertygad feminist”.

Byts inte ut vid regeringsskifte

Så som påtalas i ingressen till regeringens egen kartläggning av könsfördelningen i huset, är endast en handfull i den 5 000 personer starka personalstyrkan politiskt tillsatta och byts ut i samband med regeringsskifte. Resten är anställda av staten och kan inte sparkas.

Att det förhåller sig så beror på att vi traditionellt i Sverige har litat på att offentliganställda respekterar principen om myndigheters oväld. Det har förutsatts att de som arbetar på Regeringskansliet alltid utför sina arbetsuppgifter opartiskt och korrekt, oavsett på vilken regerings uppdrag det är.

En annan orsak är att Sverige hade socialdemokratiska regeringar oavbrutet i över 40 år och inga tjänstemän behövde bytas ut av ideologiska skäl. När partiet växte ihop med staten blev Regeringskansliet som vilken arbetsgivare som helst där man arbetar tills man går i pension eller själv säger upp sig för att göra karriär annorstädes.

Idag har vi relativt täta maktskiften och attityden till att vara myndighetsanställd har förändrats i grunden sedan den tyske vänsteraktivisten Rudi Dutschke i slutet av 1960-talet lanserade det han kallade “den långa marschen genom institutionerna“. Radikalvänstern skulle inte erövra makten vare sig genom väpnad revolution eller parlamentariska val. I stället skulle alla viktiga samhällsinstitutioner tas över genom infiltration.

Den här strategin har varit väldigt framgångsrik i Sverige och har med tiden kommit att anammas inte bara av vänsterradikala utan även vänsterliberalt sinnade i största allmänhet. Det har också skett nästan helt utan någon motsvarande motmobilisering från icke-socialister och konservativa. Strukturellt förvaltningsmässigt har Sverige gradvis förvandlats till något av ett vänsterpolitiskt matriarkat.

Regeringskansliet är bara en av många myndigheter som i sin tur bara är en sektor av åtskilliga där de anställda ser på sig själva och sitt jobb på ett helt annat sätt än tidigare generationers tjänstemän. I andra länder är medvetenheten högre om den här utvecklingen och de problem som är förenade med den. I USA byts som princip exempelvis varenda tjänsteman kopplad till Vita huset ut när det blir regimskifte. Endast så anser man att det går att garantera att folkviljan kommer till uttryck genom hela beslutsgången.

I Sverige gick inför valet 2018 flera hundra tjänstemän på Regeringskansliet ut i ett brev och kungjorde att man skulle vägra utföra sitt jobb om Sverigedemokraterna fick något att säga till om i ett borgerligt regeringssammanhang. M-nestorn Carl Bildt ryade i om att detta var oacceptabel obstruktion och manade de missnöjda att säga upp sig. Han och många andra såg det som en isolerad händelse och förstod inte problemets strukturella dimension eller att det var ett uttryck för en drygt 50-årig vänsterstrategi.

Något regeringsinflytande för Sverigedemokraterna blev det inte den gången utan först fyra år senare i och med valet 2022. Och som ett brev på posten deklarerar tjänstemän på bred front inom bland annat vården och skolan nu på nytt att man avser obstruera mot SD-initierad politik.

Det handlar bland annat om beslutet att det ska råda en allmän skyldighet att anmäla illegala migranter som bryter mot utlänningslagen på samma sätt som det är en självklarhet att man anmäler andra brott. I samband med koranbränningarna har vi också sett vänstersinnat SD-fientlig myndighetsaktivism inom UD och dess diplomatiska beskickningar där den inmarscherade personalen inte heller bytts ut efter regeringsskiftet. Och det kommer mer under mandatperioden, var så säker.

Regeringskansliets skeva könsfördelning med stor kvinnlig övervikt i kombination med att drygt 4 800 av 5 000 anställda domineras av vänstersinnade och sitter kvar oavsett vilka partier som innehar regeringsmakten, gör det mycket svårare för borgerliga/socialkonservativa regeringar att verkställa sin politik än för rödgröna dito. Att det genomgående ser ut på det sättet också på andra myndigheter och institutioner gör uppförsbacken än brantare.

Duckar Samnytts frågor

Intrycket är att den blågula Tidöregeringen inte tar de här demokratiproblemen på allvar och passivt har accepterat en ordning där man i regeringsställning måste streta i motvind medan de rödgröna politiska motståndarna har medvind när de huserar i Rosenbad. Samnytt beslöt konfrontera regeringen med ett antal frågor för att utröna om det handlar om naivitet, lathet, feghet, att man köpt vänsterns diskurs på jämställdhetsområdet eller något annat.

Ansvarig för jämställdhetsfrågor i den nya Tidöregeringen är jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L). Noteras kan att hon bland annat i stället för att adressera missförhållanden i jämställdheten i det egna huset prioriterat sådant som att resa till Polen för att delta i Prideparader.

Det går inte att nå Brandberg direkt per telefon eller mejl och Samnytt kontaktar därför i stället Hanna Clerkestam, som är politiskt sakkunnig hos ministern och i den kapaciteten bör kunna besvara den här typen av frågor från media.

När vi på onsdagen når henne på telefon säger hon sig, sin titel som sakkunnig till trots, vara sämre påläst i ämnet än vi på Samnytt: “Jag hör att du kan det här bättre än jag“, säger hon och ber oss mejla våra frågor så att hon kan läsa in sig och konsultera andra förhoppningsvis verkligt sakkunniga på departementet. Clerkestam lovar återkomma med ett skriftligt svar nästkommande dag.

Vi mejlar våra frågor men under torsdagen kommer det ingen återkoppling från henne eller någon annan på Regeringskansliet. Det gör det heller inte på fredagsförmiddagen och vi mejlar då en påminnelse och söker på nytt Clerkestam samt skickar henne ett sms där vi ber om en statusuppdatering – är svaren på gång, har det uppstått dröjsmål eller har våra frågor glömts bort och fallit mellan stolarna?

Trots ytterligare påstötningar får vi inte de utlovade svaren och heller ingen respons som indikerar om och i så fall när vi kan påräkna att få våra frågor besvarade. Tystnaden från Regeringskansliet är kompakt. Misstanken infinner sig att det sett annorlunda ut om frågeställaren varit Aftonbladet eller Dagens Nyheter. I avsaknad av återkoppling återger vi frågorna nedan och återkommer med en uppföljande artikel om svar till äventyrs skulle inkomma senare.

Frågorna vi ställde:

• Tycker ni att det är viktigt med jämn könsfördelning på arbetsplatser i Sverige? Är det i så fall inte angeläget att regeringen föregår med gott exempel?

• På regeringens webbplats kan man på temat jämställdhet bland annat läsa föresatsen att “kvinnor och män ska ha samma makt och inflyttande att forma samhället“. Är det inte rimligt att anta att de som arbetar i Rosenbad har större makt och inflytande på samhället än de flesta och att det därför kan vara särskilt angeläget med jämställdhet där?

• Kan den kraftiga slagsidan bero på att man lyckats “för bra” i tidigare jämställdhetssträvanden med fokus på underskott av kvinnor och dessa ansträngningar sedan när jämvikt uppnåtts fortsatt av bara farten så att det tippat över åt andra hållet? Om så är fallet, ser regeringen skäl att omvärdera och uppdatera jämställdhetsaktiviteterna så att de återspeglar dagens situation och behov snarare än hur det har sett ut historiskt?

• Den bästa jämställheten återfinns på Försvarsdepartementet, där man kan föreställa sig att det traditionellt varit påtaglig manlig dominans, medan den sämsta jämställdheten återfinns på Socialdepartementet och Kulturdepartementet, där man kan anta att det historiskt funnits en övervikt av kvinnor. Det är lätt att som utomstående dra slutsatsen att det gjorts mycket för att öka andelen kvinnor där dessa varit i underskott men väsentligt mindre för att få upp andelen män där dessa är i minoritet. Delar regeringen den uppfattningen och är det i så fall något ni anser behöver korrigeras?

• Regeringen har själv undersökt och redovisat könsfördelningen bland anställda på de olika departementen. Trots att siffrorna kan ses som en uppmaning till kraftfulla jämställdhetsåtgärder finns det i anslutning till kartläggningen inget som indikerar att några sådana har vidtagits eller planeras. Pågår eller planeras det några åtgärder för att förbättra jämställdheten i det här avseendet? Om ja, vilka? Om nej, varför inte?