KRÖNIKA En rad framstående statsvetare skruvar på sig och ställer en besvärad fråga om demokratin i Sverige. Man förväntar sig en hurtig entusiasm i en bok ”Demokratins framtid”, utgiven som en hyllning till att demokratin i Sverige nyligen fyllde 100 år.
Men firarna slår inte klackarna i taket, utan lanserar förbehåll efter förbehåll. Demokratin har haft tillväxtperioder, men nu är den på global tillbakagång sedan 2007. Demokratin har setts som en artfråga, men forskarna noterar med gillande att det nu blivit en gradfråga.
Med gradfrågan följer också en nedgradering; demokrati har gått från att vara en dominant rubrik till att bli ett snårigt triangeldrama, ”med osäker utgång”. Folkstyret skall balanseras mot en rättsstat och ett behov av handlingskraft för att bli något optimalt. Därtill skall majoritetens möjlighet att få igenom sin vilja balanseras mot minoriteters rätt att stå emot. Det blir komplicerat och med en mycket vag demokratisk ryggrad.
När man läser redaktörerna Katarina Barrlings och Sören Holmbergs bärande kapitel blir man osäker på deras demokratiska övertygelse. De vill absolut inte tolkas som naiva demokrater, utan en fot finns hela tiden på bromsen. Handlingskraften skall bevaras och rättssamhället skall respekteras. En naiv väljare uppfattar dock inte att rättssamhället är en juvel i demokratins krona utan bara som en skamfilad glasbit. Den mest aktuella frågan för väljarna är om rättsstaten klarar av att stå emot en växande kriminalitet.
Den politiska ledningens förmåga att i ett val mellan två alternativ välja det bästa tycks också högst bristfällig. Regeln tycks snarast vara att en svensk regeringen snubblar på sina egna fötter om de lyckas undvika att snubbla på Miljöpartiets.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Statsvetarna är oroliga över väljarnas kunnighet, men undviker att tala om politikernas. Min egen uppfattning är att politikerna fattar fel beslut så ofta att man bör fråga efter andra felkällor än otur.
I samband med att klankulturen breder ut sig i Sverige genom invandring så uppstår frågan om vi inte redan har en inhemskt klankultur i landet. En kandidat framkommer direkt: partiväsendet. Medlemmarna i partiet har ett starkt fokus på partiet välgång och sin personliga framgång jämfört med rivaler i olika partier. Man har också ett svalt intresse för det gemensamma intresset, Sveriges.
Tycker man illa om att begreppet klan kan man i stället välja Anders Isakssons term ”den politiska adeln”. Det säger sig själv att den politiska adeln är så uppfylld av sin egen betydelse att engagemanget inte räcker till också för Sverige.
Man kan då tänka på Mössor och Hattar, där det ena partiet mottog pengar av Frankrike och det andra av Ryssland. Båda parter gjorde naturligtvis detta i Sveriges intresse, då det annars vore landsförräderi, vilket vore en förolämpning av hederskänsliga aristokrater.
Men engagemanget i det egna partiet är frapperande. Socialdemokraterna anser att en socialdemokratisk regering har ett intrinsikalt värde som alla borde se klart och tydligt. Det som förvånar är hur man bytte från en nationell välfärdsstat till en internationell socialbyrå och trodde att ingen skulle notera förändringen.
Moderaterna har också blivit förförda av Miljöpartiet, men ingen pollett ramlar ner, utan de spelar lika glada som den skamlöse Ulf Kristersson. Om Moderaterna skall bli en värdig partner till SD och KD måste de be om ursäkt för dumheterna under Reinfeldts tid. Det vore klädsamt om det moderata ledargarnityret bekände sina synder och lovade bot och bättring.
Japanerna har en efterföljansvärd tradition när en misslyckad politiker får ställa sig i talarstolen och under gråt och bekännelser be om ursäkt för sina synder.
Statsvetarna tittar närsynt på politikerna och verkar gilla det som de ser. De förstår politikernas skäl till att ljuga, inte fatta beslut eller fatta ett distraherande beslut. Men statsvetarna borde göra det som de inte gör, precisera alternativ och bedöma dessa.
Den serie beslut som förändrat Sverige mest är den omfattande invandringen till Sverige som politikerna sökt framställa som rationella i det svenska folkets intresse. Kanske vet politikerna att de har helt fel och ljuger för att gynna det egna klanintresset? Det tycks mig närmast omöjligt att analysera svensk politik om man inte bedömer sakfrågorna. Men statsvetarna ville inte besudla sin opolitiska status.
I statsvetenskap hyllas ofta ”responsivitet” från partierna till väljarnas attityder; de bör försöka formulera en linje som väljarna gillar. Men enligt en rådande antipopulistisk moral skall demokrati inte förankras i väljarnas åsikter, utan i en närmat religiös metafysik, som mänskliga rättigheter. Filosofen Jeremy Bentham var inte nådig i sin kritik av detta projekt: ”Nonsens på styltor”. Frasen fångar väl in det löjligt fisförnäma i denna ansats.
Man överlastar sin egen analys där 3 000 internationella experter jämför 5 sorters demokrati med 350 indikatorer, bara kategorin valdemokrati mäts med 25 mått. Slutet gott, allting gott, och statsvetarna kan pusta ut när Sverige trots allt hamnar på en hedrande tredje plats.
Väljarna väljer kriminalitet som det centrala problemet och skall man peka ut det värsta slöseri åt ombudsmannen Slöso så vinner EU:s Coronastöd till euron med 150 miljarder i bidrag från Sverige. Väljarna gör en bra prioritering, ett val som statsvetarnas expertpanel inte kan förbättra.
Importen av invandrare, speciellt den av ”ensamkommande”, (tidigare kallades denna grupp patetiskt för ”ensamkommande flyktingbarn”) leder till att vi får ett mansöverskott trots 3–4 år längre kvinnlig livslängd. Alla som inte är utbildade genusvetare ser ett problem med denna skeva import.
Energisituationen har förändrats från ett överskott till ett skenande underskott. Ett stort och akut problem som uppstått genom att politikerna inte kan addera sina beslut. De springer alla på samma bollar, mer elektricitet, tills de yrvaket upptäcker att dessa beslut implicerar en fördubblad elförbrukning och en akut elbrist.
Kärnkraftverk stängs av samtidigt som fossilfri järnsvamp och fossilfritt stål och en övergång till batteribilar ökar elenergibehovet än mer. Detta kryddas med en skatterabatt till serverhallar åt internationella hightech-bolag. Plötsligt har vi en elbrist motsvarande 10 kärnkraftverk. Alla är överraskade.
Det som brister är inte rocket science utan småskolans addition. Statsvetarna oroar sig över okunniga väljare, medan jag oroas över okunniga politiker. Det oroar också att statsvetare tror sig hålla på med analys. Jag kommer att tänka på krigsfilosofen von Clausewitz som sammanfattade sin erfarenhet: “i krig är allt enkelt, men även det enklaste är svårt”,
Våra synnerligen odugliga politiker är så dåliga att jag lockas till en förklaring. De håller inte på och spelar det spel som statsvetarna antar, utan de spelar ett mer inskränkt spel. De strävar efter makt och framgång åt sig själv och sin klan/parti. Bara en suboptimal strävan kan förklara att politikerna misslyckas så katastrofalt. Svenska politiker satsar inte på svenska folkets intressen, utan på sina egna.
Det som är svårt att förstå är väljarnas tålamod. Har en politiker misslyckats bör man inte anta att han lärt sig något av sitt misstag. Det tycks klokare att välja ett osäkert kort än ett dokumenterat misslyckande. Men väljarna är lika korkade som regeringen.
Regeringen ger nya uppdrag till oduglingen Dan Eliasson och väljarna röstar på samma odugliga politiker till regering och riksdag. Statsvetarna vill inte erkänna att de inte förstår och därför låtsas de att beteendet är rationellt. I så fall är detta rimligen funktionell dumhet?
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.