DEBATT • Elmarknadsfrågorna är komplicerade, vilket i diskussionerna missbrukas av dem som tillhör ”vinnarlaget” i den pågående överprissättningen av elektriciteten. Svenska kunder får ett högre elpris när vi exporterar el, hävdar analytikerna Bengt Ekenstierna och ger oss sju viktiga frågeställningar om elförsörjningen.

1) Finns det någon som ansvarar för att vi har en fungerande elmarknad i Sverige?

Svaret är nej – vilket inte bara är förvånande utan även förskräckande. Innan elmarknaden avreglerades 1996 hade kraftbolagen ansvar för elförsörjningen inom de geografiska områden som de hade tilldelats koncession för. Detta ansvar innefattade att elproduktionen var tillräcklig och att det fanns ledningar fram till dem som efterfrågade elen. När vi tog steget in i den avreglerade elmarknaden behölls monopolet vad avsåg elnäten, men att producera och sälja elkraft lämnades över till den så kallade marknaden. Jag är övertygad om att den regeringen, som med stöd av riksdagen fattade dessa beslut, inte förstod vad det skulle innebära. Margaret Thatcher hade etablerat ordet ”marknaden” som det förlösande ordet för att öka effektiviteten i samhället. Det som glömdes bort var huruvida det är möjligt för ett land att verkligen lämna över samhällskritisk infrastruktur till en marknad vars målsättning är att generera avkastning till sina ägare, och vad som händer om detta sker.

Liknande beslut fattades runt om i Europa, dock i många fall med restriktioner för att skydda elsystemet från att hamna utanför nationalstatens kontroll. Så skedde dock inte i Sverige.

I Sverige har vi Svenska kraftnät vars uppgift är att bygga och stå för driften av ett stamnät (typ motorvägar för elen) så att elen kan nå fram till alla regioner i landet. Där tar privata och/eller kommunala nätbolag vid och distribuerar elen vidare ut till brukarna. Svenska kraftnät har inte lyckats med detta uppdrag och vi saknar överföringskapacitet från norra Sverige till förbrukningsområden i mellersta och södra Sverige. Svenska kraftnät har även uppgiften att i realtid (nästkommande dygn) säkerställa att elnätet är stabilt (håller 50 Hz), och för det ändamålet har Svenska kraftnät några verktyg för att i samförstånd med elproducenterna åstadkomma detta på marknadsmässiga villkor. Men finns inte sådan produktion så kvarstår det att koppla bort kunder. Hittills har detta inte behövts, även om Svenska kraftnät under förra vintern hotade med detta.

Regeringen bildade vid den här tiden också en myndighet som i dag benämns Energimarknadsinspektionen. Den ska i huvudsak hålla ögonen på att de som äger elnäten inte missbrukar sin monopolställning, men teoretiskt ska de också kontrollera att marknaden inte manipuleras. Denna myndighet har så här långt, 25 år efter dess bildande, inte övertygat elkonsumenterna om att de klarat sitt uppdrag – och vi har sett hur elnätspriserna de senaste tio åren har dragit i väg.

Den kvarvarande frågan är då: Vem ska säkerställa att det över tid och vid varje tillfälle finns elproduktion som motsvarar den mängd el som efterfrågas i Sverige? Många tror att det statligt ägda Vattenfall har detta uppdrag, men nej. Vattenfall är ett aktiebolag och vi har gång efter annan fått höra hur Vattenfalls vd ger uttryck för att Vattenfall agerar på marknadens villkor och har som huvuduppgift att bidra med avkastning (tjäna pengar) till sin ägare som är staten.

Våra politiker tycks fortsatt stoppa huvudet i sanden och förlita sig på att marknaden tar hand om detta. Man skulle ha önskat att vår energiminister hade angripit problemet genom att skapa en myndighet med detta ansvar. Jag inser att det är komplicerat då vi delvis har spolat ut barnet med badvattnet och många av de beslut som fattats av regeringarna, oberoende av politisk färg, inte är reversibla.

2) Vem äger de svenska kraftverken som producerar el?

Låt oss börja med att konstatera att ägarna av majoriteten av svensk elproduktion är ett antal stater. Vattenfall ägs av staten, Statkraft av norska staten, Uniper av tyska staten och Fortum är majoritetsägt av finska staten. Medborgarna/väljarna i dessa länderna äger alltså per definition lejonparten av svensk elproduktion. Därtill finns det kommunägda bolag som exempelvis Skellefteå Kraft, Tekniska verken i Linköping, Öresundskraft (Helsingborg) och Kraftringen (Lund, Lomma med flera) för att bara nämna några. Dessa ägare har under de 2,5 åren som gått med skenande elpriser låtit den havererade prissättningsmodellen få råda. Detta har resulterat i att svenska elkunder har överdebiterats med upp emot 300 miljarder kronor. Dessa miljarder har hamnat hos elproducenterna (oskäliga övervinster), Svenska kraftnät (flaskhalsavgifter) och Finansdepartementet (ökade momsintäkter). I förlängningen kan ägarna av svenska kraftverk, utan regulatoriska begränsningar, säljas till finansiella aktörer var som helst i världen under temat ”till den som betalar mest”. Det betyder att det inte finns något regulatoriskt skyddsnät som säkerställer att ägandeskapet inte hamnar i länder som Sverige inte anser vara lämpliga.

3) Har Sverige elproduktion så det räcker till oss själva?

Det korta svaret är ja. Men vi saknar ett elnät som kan skicka strömmen från kraftverken i Norrland till de stora förbrukningsområdena i Mellansverige och Södra Sverige.

Sverige producerade förra året cirka 170 TWh, medan förbrukningen var rekordlåg, 135 TWh.

Det maximala effektbehovet inträffar årligen under december–januari och ligger då på cirka 26 000 MW. Även om vi har en totalt installerad effekt på drygt 41 000 MWh, varav vindkraften svarar för drygt 15 000 MW, så kan det efter att vi stängt ner 4 500 MW elkraftproduktion (huvudsak i form av 6 kärnkraftblock) bli kritiskt att klara av effekttopparna under riktigt kalla perioder. Detta inträffar då och då när det är riktigt kalla vinterdagar över hela Sverige och då kan vi behöva stöttning via import under några tiotal timmar per år.

4) Hur stort är egentligen elbehovet de kommande 20 åren?

Just nu pågår politiska utspel om att Sveriges energibehov kommer att tredubblas de kommande 20 åren. Energiministern nämner siffran 380 TWh. Det saknas kvalificerade transparenta och vetenskapliga analyser bakom dessa uttalanden och det finns anledning att ha ett restriktivt förhållningssätt till dessa utspel. Vad vill ministern uppnå?

Jag minns i början på 70-talet då Vattenfalls och Sydkrafts samlade expertis gjorde prognoser som pekade på att till millenniumskiftet skulle det finnas ett elbehov någonstans mellan 350–500 TWh. Dessa antaganden kom på skam redan tio år senare och år 2000 var efterfrågan på el endast 140 TWh. Sedan dess har energieffektiviseringar inom både industrin och samhället i stort pågått, och föregående år var vi nere på anmärkningsvärt låga nivåer på motsvarande 135 TWh. Verkligheten hann ifatt och alla de planer som fanns på att bygga fler än 12 kärnkraftsreaktorer avstyrdes.

Nu är det samma eufori över att de gröna satsningarna på fossilfritt stål i Norrland kommer att behöva gigantiska mängder med el – uttalanden som saknar rim och reson. Om både H2 Green Steel och LKAB skulle gå över till vätgasbaserade produktionsanläggningar så kommer dessa båda anläggningar att förbruka mindre än 25 TWh el fullt utbyggda. LKAB:s vision om att tillverka järnsvamp saknar enligt sakkunskapen ekonomisk realism och det vore fel att låta sådana volymer el (77 TWh) förvrida allt prognosarbete. Batterifabriken i Skellefteå liksom de två andra batterifabrikerna som det pratas om, kommer att behöva max 7–8 TWh el per år. Konvertering av fordonstrafiken till el kommer till 2040 att hamna på ytterligare 12–15 TWh.

Om jag summerar dessa förbrukningar (under 50 TWh) och utgår ifrån att vi i dag har en efterfrågan på 135 TWh, så kommer jag inte ens upp till en efterfrågan på 200 TWh. Det finns flera bedömare som menar att detta är en mer sansad och realistisk prognoshorisont. Beaktande att vi 2022 hade en produktionsapparat på 175 TWh (nettoexporten förra året var cirka 30 TWh) och att cirka 20 TWh vindkraft är under byggnation, så blir energiministerns uttalande om att vi om 20 år behöver mellan 300 och 380 TWh el inte trovärdigt.

För ny elproduktion, oberoende om det är havsbaserad vindkraft eller kärnkraft, kommer att bli dyra kWh och det blir företagen och elkonsumenter i allmänhet som då kommer att få betala 2 kr/kWh för elen. I ljuset av att stålverken har varit tydliga med att elen inte får kosta över 40 öre/kWh för att deras investeringar ska bli lönsamma, så poppar det upp många frågetecken som regeringen tyvärr inte tagit upp till diskussion.

5) Varför ska de omdiskuterade gröna stålverken i Norrland bara betala max 40 öre/kWh för den el de ska förbruka när alla andra elkunder kommer att behöva betala 2 kr/kWh?

Det korta svaret är att annars kommer den gröna ståltillverkningen inte att bli lönsam. Jag förstår att industrisatsningar är viktiga för Sverige, inte minst för att upprätthålla vår stålindustri när denna måste sluta använda fossila produkter. Men det får väl inte ske på villkor att alla andra elkunder i landet ska få elräkningar som är fyra gånger så höga som de var fram till att gaskrisen i Europa fick elpriserna att skena.

Om Sveriges riksdag anser att stålindustrin ska hållas under armarna så är jag den första att bejaka ett sådant synsätt, men inte genom att alla andra elkunder ska betala 2 kr/kWh som följer av en alldeles för dyr utbyggnad av elproduktionen i Sverige. Då är det bättre att staten, som dessutom äger LKAB, stödjer dessa industrisatsningar och då får sådana kostnader tas med i statsbudgeten.

6) Vad betyder det att det finns en gemensam europeisk elmarknad?

Brysselpolitikernas ambition att hela Europa ska vara elektriskt sammankopplat, utan tekniska överföringsbegränsningar, vittnar om att man inte förstår hur tekniska system fungerar, särskilt inte elsystemen. Att länder har ett elutbyte mellan varandra är något helt annat och är något vi ska eftersträva, men här måste det finnas regelverk så att värdet av sådant samarbete i första hand kommer elkunderna till godo.

Tyskland har lagt ner sin kärnkraft efter kärnkraftsolyckorna i Japan 2011. Tyskland har sedan lång tid tillbaka haft en strategi som byggt på att naturgasen var den energiform de skulle satsa på. Att lejonparten levererades från Ryssland var inget som oroade politikerna i Tyskland. Förutom att en sådan strategi går på tvärs mot klimatambitionerna, så har det nu också visat sig vara en sårbar strategi som är på väg att knäcka tysk ekonomi.

Ska Sverige då bygga ut kärnkraften i en omfattning som enligt energiminister Ebba Busch är mycket större än det som skedde på 70- och 80-talet och att denna energi, inom ramen för den europeiska gemensamma elmarknadens regelverk, sedan ska ställas till våra grannländers förfogande?

7) Varför ska svenska elkunder betala högre elpris när vi exporterar el?

Den nuvarande elmarknadsmodellen med marginalprissättning har tjänat sitt syfte under 30 år. Men i takt med de förändringar som skett i energitillförseln och elmarknaden i Europa, har denna metodik kommit till vägs ände. Prissättningsfilosofin, att den sista kWh som behövs för att möta marknadens efterfrågan, sätter priset på all el som säljs på denna marknadsplats fungerar inte längre.

Exempelvis innebär dagens marginalprissättningsmodell och EU:s regelverk att förutom efterfrågan på el i de södra elområdena i Sverige, så tillkommer även de volymer el som ska exporteras till högkostnadsländerna. Utan dessa volymer skulle elpriset med marginalprismetodiken hamna på säg 50 öre/kWh, men när man adderar exportvolymerna, företrädesvis söderut, kan elpriset enstaka timmar hamna tio gånger så högt (5 kr/kWh) för alla företag och medborgare i södra Sverige. Detta är huvudanledningen till att elpriserna i Sverige har skjutit i höjden de senaste åren. Är det så vi vill ha det i Sverige?

Jag är av uppfattningen att EU:s ambition med en gemensam europeisk elmarknad har kört i diket och måste verklighetsanpassas. Det handlar inte om nationalism, det handlar om klokskap.

Det jag saknar är en debatt utifrån frågeställningarna här ovan. Branschen avvisar alla initiativ som tagits, Energimarknadsinspektionen gömmer sig bakom formalia, Svenska kraftnät tycker att deras flaskhalsmodell passar deras intressen bra och våra politiker i gemen förstår inte. Det finns dock några politiker som förstår problembeskrivningen, men de har varken verktygen eller någon expertmyndighet som stödjer dem i deras mål att vår riksdag ska kunna fatta de nödvändiga besluten i dessa för Sverige så viktiga frågor.

Bengt Ekenstierna
Industriell rådgivare och analytiker