Svart dag för pressfriheten - hjälp Samnytt med rättegångskostnader efter 'förtalsdom'

Den 21 juni meddelade Svea hovrätt dom i ett mål där Dagens Nyheter stämt Samnytt för grovt förtal efter att vi i en artikel granskat en av deras profilerade journalister, Saeed Alnahhal. DN:s syfte med stämningen har varit att svärta ned Samnytt och slå mot vår ekonomi samt att skrämma andra granskande journalister till tystnad.

Domen utgör ett fastställande efter överklagande av en tidigare dom i Stockholms tingsrätt. Trots att hovrätten anser att uppgifterna haft både stort allmänintresse och varit försvarliga att publicera vill man inte undanröja den underliggande tingsrättsdomen. Samnytt har tidigare kommenterat tingsrättsdomen HÄR men när den nu fastställts i högre instans behöver den kommenteras ytterligare och uppdaterat.

Illvilliga övertolkningar av ord

Det domstolen konkret anser vara förtalsgrundande är dels att Samnytt använt ordet ”jihadist” i rubriken, vilket man menar ska uppfattas som synonymt med ”terrorist”, dels att vi i ingressen ställer frågan om vad Alnahhal ägnat sig åt i sin hemstad i Syrien för att ”åtnjuta Al Nusra-frontens och Al Qaidas gunst och beskydd”, vilket man menar ska uppfattas som en beskyllning för aktivt samröre med dessa muslimska terrormiliser.

Samnytt har invänt att den inom islam religiösa jihad-plikten inte automatiskt kan likställas med terrorism utan innehåller ett brett spektrum av ageranden för att sprida och försvara sin religion, varav många helt utan våldsinslag. Vi har också invänt att det är alltför långtgående att tolka en fråga om beskydd och gunst som ett påstående om aktivt deltagande i terroristiska aktiviteter.

Rubrik och ingress sattes av vår tidigare chefredaktör som sedan dess lämnat redaktionen, och med facit i hand skulle vi ha gjort något annorlunda ordval idag. Samtidigt är det inte rimligt att man som publicist ska behöva väga varje ord på guldvåg för att undgå att bli åtalad och dömd för grovt förtal. I motsats till juridiken har ord i journalistiken och dagligt tal inte alltid en absolut och snävt avgränsad betydelse. Den mest illvilliga tolkningen av ett ord är inte alltid den avsändaren avsett. Om en välvillig respektive illvillig tolkning dessutom sker med dubbla politiska måttstockar, vilket man här har skäl att misstänka, är det än mer oacceptabelt.

Samnytt har ändå valt att göra ändringar i artikelns rubrik och ingress i linje med domstolens bedömning. De nya formuleringarna ska inte kunna tolkas på ett sätt så att de kan bedömas som förtalsgrundande.

Ett förtalsmål “by proxy”

Formellt är det Saeed Alnahhal som person som stämt Samnytts ansvarige utgivare Mats Dagerlind som person – ansvarig utgivarskapet är alltid personligt liksom förtalsbrottet. Det råder dock ingen tvekan om att det i realiteten är Dagens Nyheter som med hela Bonnierkoncernens resurser i ryggen har drivit målet och att det är Samnytt som publikation man haft för avsikt att tillfoga skada, såväl ekonomiskt som i anseende.

Mer konkret är det DN:s tidigare redaktionschef Caspar Opitz och tidningens faktaredaktör Hugo Ewald som delegerats uppgiften. I hovrätten dök inte ens den journalist som stämt oss upp. Dagens Nyheter har tillsammans med andra tunga aktörer i det vänsterliberala mediaetablissemanget och deras paraply- och intresseorganisationer aktivt motarbetat socialkonservativ så kallad alternativmedia i mer än ett decennium. Att som här göra det med lawfare-metoder är bara ett av många sätt.

Det kan här bland annat nämnas att sagde Caspar Opitz numera är utsedd till Medieombudsman. Från den plattformen fortsätter han att sabotera Samnytts publicistiska verksamhet genom att över- och vantolka det pressetiska regelverket när det inkommer okynnesanmälningar mot våra artiklar. Syftet är att försöka få Samnytt svartlistat från att erhålla mediestöd.

Man kan tycka att de tunga och mäktiga medieaktörerna i Voltaires anda borde stå i främsta ledet för att stötta och försvara en bred pressfrihet även för konkurrenter vars åsikter man ogillar. Men det har visat sig vara en naiv förhoppning. Man gör tvärtom allt för att upprätthålla den vänsterliberala mediehegemonin och begränsa tryckfriheten till ”åsiktskorridoren”. Det syftar i sin tur till att göra det så svårt som möjligt för icke vänsterliberala politiska partier att nå ut med fakta och budskap till väljarna.

Ekonomisk smäll för Samnytt

För Samnytt får den aktuella domen kännbara ekonomiska konsekvenser när vi nu tvingas betala Dagens Nyheters rättegångskostnader på 115 026 + 45 881 kronor samt våra egna rättegångskostnader på 28 500 + 18 025 kronor. Sammanlagt alltså modiga 207 432 kronor. (Se nedan hur du kan stötta Samnytt ekonomiskt.)

När gängkriminella återfallsförbrytare, mördare och våldtäktsmän ställs inför skranket står staten för försvarskostnaderna. Men när en DN-journalist upplever sig kränkt av att bli granskad är det andra regler som gäller.

Värre kränkning stämplas som brottsling när man gör sitt jobb

Orimligheten i detta förstärks ytterligare av att den kränkning det utgör att bli stämplad som brottsling och hamna i straffregistret därför att man gjort sitt granskande journalistiska jobb måste anses mångfalt värre än att bli synad i sömmarna för eventuella islamistiska åsikter och handlingar.

Men det hårdaste slaget är mot den svenska tryckfriheten. Som juridikprofessor Mårten Schultz konstaterar i ett yttrande i målet är det svårt att föreställa sig en fällande förtalsdom om rollerna varit omvända och DN:s journalister hade uttryckt misstankar om att högerextremister nästlat sig in på Samnytt.

Ingen princip om mediers lika värde

Och så är det förstås. Domen förstärker ytterligare uppdelningen av media i ett A- och B-lag. Inget allas lika värde här. Den cementerar också den bland mainstreammedias journalister utbredda uppfattningen att det är viktigt att granska politiskt extrema företeelser på högerkanten men fult att rikta uppmärksamheten mot motsvarande strömningar inom vänstern eller utomvästliga invandrargrupper.

Om islamister överhuvudtaget ska granskas så ska det i varje fall inte göras av socialkonservativ media, signalerar rättsväsendet. I ett färskt parallellfall stämdes den socialdemokratiska politikern Ann-Sofie Harmansson för grovt förtal av två organiserade kvinnliga islamister. Trots att Hermansson uttryckte sig väsentligt grövre och vid flera tillfällen och dessutom utan förstärkt grundlagsskydd i form av utgivningsbevis friades hon.

I domskälen sägs rent ut att asylinvandrare ska anses ha större rätt än andra att slippa granskning på grund av sin utsatta bakgrund. Domstolen reflekterar inte över vare sig att den radikala islamismen är ett enormt och växande problem i Sverige eller att den som utger sig för att vara flykting i många fall inte är det. Här går man Dagens Nyheter och det övriga vänsterliberala mediaetablissemanget till mötes.

Hotfullt krav om avpublicering från DN

Den förtalsfällda artikeln ställer även kritiska frågor kring Alnahhals påstådda flyktingresa med människosmugglare över Medelhavet och sedan genom en lång rad säkra länder hela vägen till Sverige. Den tar också upp frågor som uppstått kring att Alnahhal stannade kvar i Syrien under de muslimska terroristernas ockupation och flydde när den syriska regeringen tog tillbaka kontrollen över hemstaden.

Stämningsansökan om förtal föregicks av att DN:s ovan nämnda dåvarande redaktionschef Caspar Opitz kontaktade Samnytt och i hotfulla ordalag krävde att artikeln skulle avpubliceras i sin helhet. Man hade investerat mycket i att lansera sin medarbetare som ett ansikte för sin politiska hållning att Sverige fortsatt ska ha en hög asylinvandring och för hur väl sådana migranter integrerar sig i det svenska samhället. Det var en berättelse som Samnytt inte ostraffat skulle få slå hål på.

Maktgranskande journalister kan tvingas under jord

En konsekvens av domen kan förstås bli att medier som vill granska det makten inte vill ska granskas tvingas ned i en underjordisk samizdat-tillvaro utan ansvarig utgivare och där artiklarna inte undertecknas med namn. Är det en sådan utveckling DN ser framför sig där obekväma journalister jagas som partisaner av polisen? Är det en önskvärd utveckling att mer journalistik flyttar in bakom anonymitetens skydd?

Förtalslagstiftningen har även fängelse i straffskalan och vilken journalist vill bli den svenska statens motsvarighet till Dawit Isaak när exempel ska statueras? Vi pratar här om ett land som i motsats till den av den svenska vänstern länge hyllade kommunistiska diktaturen Eritrea ska föreställa vara ett av de mest demokratiska och fria i världen, som berömmer sig för att ha världens äldsta tryckfrihetsförording.

Flera problematiska förtalsdomar

Vi har sett flera andra problematiska förtalsdomar den senaste tiden. En av dessa är den mot Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch. Hon dömdes för att hon berättade att en dömd pedofil är en dömd pedofil. Uppgiften var ostridig i sak men pedofilens personliga integritet och upplevelse av att ha blivit kränkt trumfar i domstol sanningen och yttrandefriheten. En hedervärd partiledare stämplas som brottsling och hamnar i straffregistret därför att hon pratat om en person som näst efter mord begått den typ av brottsliga handlingar som de flesta finner mest avskyvärda av alla.

I det allmänna rättsmedvetandets synvinkel framstår sådana här domar som orättfärdiga och exempel på ett inverterat brottsoffer- och gärningsmannaperspektiv.

Domstolar ska ägna sig åt att lagföra brott, inte sårade känslor

Formuleringarna i förtalslagstiftningen är ålderdomliga och går tillbaka till den tid när man ville etablera ett mer civiliserat sätt att upprätthålla sin heder än att duellera i gryningen. Fällas för brott ska, så som lagen är skriven, den som utpekat någon såsom “klandervärd i sitt levnadssätt” eller lämnat uppgift som är “ägnad att utsätta någon för andras missaktning”.

Den här lagtexten behöver ändras och fram till dess tolkas i en 2000-talskonstext, inte en 1800-tals dito så att vårt med allvarlig brottslighet redan tungt belastade domstolsväsende inte tyngs med att hantera allas våra sårade känslor. Det är inte rimligt att den osunda kränkthetshysteri som den politiska vänstern fört in som en del av den offentliga debatten också flyttar in i rättssalarna.

Om en artikel som den aktuella överhuvudtaget ska beivras bör det i så fall ske inom ramen för det självsanerande pressetiska systemet. Men inte heller det borde egentligen behöva belastas med ärenden på den här nivån. Rimligare är att en utpekad part åberopar sin rätt att komma till tals med genmäle, något Alnahhal aldrig gjort, eller – när det som här är publicister som ligger i luven på varandra – att saken stöts och blöts i replikskifte på dessa mediers debatt- och ledarsidor.

Det är heller inte bara förtalslagstiftningen som behöver ses över. Grundlagen och rättsväsendet har visat sig inte kunna skydda pressfriheten i det nya samhälle som vuxit fram.

Grundlagen tandlös och polisen maktlös

En majoritet av medieflödet sker idag via Internet men de stora sociala medieplattformarna rundar länders tryckfrihet genom att åberopa sin frihet som privata aktörer för att bedriva politiskt selektiv censur. I stället för att sätta stopp för detta väljer många regeringar med samma politiska hållning – däribland den svenska – att göra gemensam sak med IT-jättarna. Grundlagsändringar som föreslås går i motsatt riktning, med syfte att försvåra för granskande medier som Samnytt att få tillgång till offentliga handlingar.

Polismyndigheten är inte rustad att skydda dagens granskande journalister. Nyligen tvingades frilansjournalisten Joakim Lamotte lägga ned sin verksamhet då polisen ignorerar hans anmälningar om de brott han utsätts för i sin verksamhet och de hot som riktas mot inte bara honom själv utan även hans familj.

Polisen erkänner själv att rättsväsendet inte är byggt för det de kallar “provokativ journalistik”, det vill säga att skydda journalister som exempelvis granskar de kriminella invandrargängen i deras eget habitat ute i de “utsatta” bostadsområdena. Inte bara det. Myndigheten antyder dessutom att journalister som gör detta får skylla sig själva om de utsätts för brott och inte ska förvänta sig någon polisär uppställning.

Inte pressfrihet som anstår en demokrati

Sammantaget kan de villkor som kritiskt granskande journalister och publicister idag arbetar under inte anses nå upp till de krav man kan ställa på pressfriheten i ett demokratiskt samhälle. Från vänsterliberalt politiker- och journalisthåll ondgör man sig högljutt över medieklimatet i länder som Ungern och Polen. Detta samtidigt som man själv går ännu hårdare fram mot regimkritiska medier på hemmaplan.

Samma silande av ungerska och polska mygg och sväljande av svenska kameler kan iakttas i debatten om ett politiserat myndighets- och rättsväsende. Den fällande förtalsdomen mot Samnytt är bara ett av många exempel på att det behövs mindre fingerpekande och mer sopande framför egen dörr.

Hovrättens och tingsrättens dom kan laddas ned och läsas i sin helhet HÄR.

Juridikprofessor Mårten Schultz utlåtande till hovrätten kan laddas ned och läsas HÄR.

Hjälp oss betala rättegångskostnaderna

Den som vill stötta Samnytt så att vi åtminstone inte lider den stora ekonomiska skada som Dagens Nyheter velat åsamka oss och därmed trygga vår fortsatta verksamhet, kan donera en större eller mindre slant på något av de sätt som anges nedan. Vi är tacksamma för all hjälp vi kan få.