➤ KRÖNIKA Sveriges universitet är i stort behov av reform. Många krönikor skulle kunna skrivas och har skrivits om problemen, men ett område som är i särskilt stort behov av reform är de vetenskapliga tidskrifterna och det ineffektiva och orättvisa system genom vilket forskning granskas och publiceras.

Jag har som doktorand fått god insikt i detta absurda system: Jag skickar in en artikel till en tidskrift, efter vilket det tar runt en månad att få veta om den godkänts av redaktören som i så fall skickar den till ”peer review” (referentgranskning) – alltså till några (för mig som författare) anonyma forskare i mitt fält, som inom cirka 3-12 månader kommer att ha läst artikeln och skickat feedback till mig och redaktören.

Det händer nästan aldrig att en artikel blir godkänd direkt; minst en granskare kommer att ha minst en sak som de vill att man ska ändra. Jag får därför skriva om artikeln och skicka in den igen för peer review – och det tar inte nödvändigtvis kortare tid att få svar den andra gången. När artikeln väl är godkänd så publiceras den i nästa nummer av tidskriften; de flesta kommer ut 2-4 gånger per år, så det kan dröja ännu ett antal månader tills forskningen finns tillgänglig för andra att läsa. Från att en vetenskaplig upptäckt har skett tills dess att andra forskare får läsa om den kan alltså ta åratal!

Men nu till det mest absurda: Jag som forskare får inte betalt för min artikel. Tvärtom måste jag köpa tillbaks min forskning från tidskriften (tro inte att de ger ut några nummer gratis bara för att jag råkar vara publicerad i det!). ”Peer reviewers”, forskarna som läste igenom och gav feedback på min artikel, får heller inte betalt. Och till råga på allt så kan nästan ingen läsa forskningen – bara de som råkar prenumerera (eller är anställda på ett universitet som prenumererar) på tidskriften ifråga. Den breda allmänheten och alla oberoende forskare får aldrig läsa forskningen.

Så varför bryr jag mig om att publicera? Dels för att kunna sprida min forskning såklart, men också för att det är ett måste för att kunna få jobb och avancera inom universitetsvärlden.

Att vi forskare inte får betalt för att publicera har blivit ett allt större problem i takt med att antalet professurer minskat. Förr i tiden var ett jobb på universitetet det säkraste jobb man kunde ha, med oslagbar anställningstrygghet och en stabil, hög löneskala. Idag är allt fler adjunkter, som saknar anställningstrygghet och kan avskedas i princip hursomhelst – och som dessutom får dåligt betalt.

Ett alternativt sätt att publicera som blivit populärt på senare år är Open Access-tidskrifter, som lägger ut alla godkända artiklar gratis på internet. Problemet är att Open Access-tidskrifter, för att få in pengar, istället måste ta betalt av forskarna som skriver artiklarna. Detta skapar en intressekonflikt då tidskriften har ett incitament att inte göra någon vidare kvalitetskontroll eftersom de tjänar mer ju fler artiklar de publicerar. Ni kanske har hört om hur någon lyckats ”lura” en tidskrift att publicera en artikel som bara är nonsens? 99 % av gångerna är tidskriften Open Access.

Hur löser man detta? Det enklaste i mitt tycke vore att låta staten stå för finansieringen. Finansieringen avgörs då av en offentligt tillgänglig formel, där störst vikt läggs på tidskriftens impact factor – alltså hur många gånger material från tidskriften refereras till, vilket är ett mått på hur betydelsefull tidskriften är. En tidskrift som bara publicerar nonsens (likt många open access-tidskrifter gör idag) skulle alltså inte få några pengar.

Genom att finansieringsformeln är offentlig omöjliggör man att politiska intressen kan lägga sig i och hindra en tidskrift som publicerar ”obekväm” forskning från att få anslag. Staten tar på sig att betala forskarna och granskarna, och ställer som krav att all forskning publiceras omedelbart efter att den godkänts och att den finns tillgänglig gratis.

Oavsett om detta skedde i existerande svenska tidskrifter eller om nya startades i offentlig regi, så skulle svensk forskning ta ett stort kliv framåt och forskare få ett starkt incitament att publicera i och referentgranska åt svenska tidskrifter. Processen att få ny forskning publicerad kommer då att gå snabbare, och hela akademin effektiviseras.

Ingen i sjuklövern kommer dock våga utmana det akademiska etablissemanget, så som vanligt faller det på Sverigedemokraterna att göra det jobbet. Jag hoppas att SD antar utmaningen så att man på allvar kan börja nå ut till högutbildade väljare vilket kommer att behövas om partiet ska kunna överta Socialdemokraternas position som Sveriges största parti.

Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (och ni kan även kontakta mig på Facebook).

S

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.