Medan kostnaderna för renoveringar och till- samt ombyggnader av andra fastigheter tillåtits gå kraftigt över budget, säger Stockholms stadshus tjänstemän tvärt nej till att för en förhållandevis mindre summa bekosta en renovering av en kulturhistoriskt värdefull byggnad.

Kostnaderna för renoveringarna av Medborgarhuset, Östermalmshallen samt till- och ombyggnaden av Liljevalchs konsthall översteg kraftigt budgetramarna. För Medborgarhuset och Östermalmshallen dubblerades kostnaderna och hamnade båda över en miljard, och Liljevalchs ökade från beräknade 130 till åtminstone 570 miljoner.

Men för det kulturhistoriskt värdefulla Liljeholmsbadet vill man trots det stora medborgerliga intresset inte lägga förhållandevis låga 100 miljoner på en renovering. Det flytande varmvattenbadet ritades i slutet av 1920-talet av Gunnar Leche, Uppsalas dåvarande stadsarkitekt. 2016 stängdes det på oklara grunder av den rödgröna politiska majoriteten som ville sälja det, något som dock inte lyckades. Även under nuvarande grönblåa styret har det förblivit stängt.

Växande kritik

I början av året påstod fastighetsborgarrådet Dennis Wedin (M) att det skulle bli för dyrt att renovera badet och att det därför måste skrotas. Badets öde avgörs på stadsbyggnadsnämndens nästa möte, onsdagen den 16 juni, där man ska ta beslut till rivningslov. Desto närmare beslutet kommer, desto starkare blir kritiken.

Den renoveringskostnad på runt 100 miljoner kronor som gällde är en piss i Liljeholmsviken jämfört med kostnaderna för de projekt jag nämner ovan.

Det skriver Mats Wickman i Svenska Dagbladet. Han hänvisar även till Staffan Röberg som driver Stockholms reparationsvarv där Liljeholmsbadet senast reparerades 2001. Enligt Röberg skulle en renovering av badet kanske bara behöver gå på 20–30 miljoner. Han anser att utredningen om renoveringen är undermålig och att ärendet därför bör återremitteras.

Men Liljeholmsbadet ska tydligen till varje pris väck från Bergsunds strand, trots att Skönhetsrådet avstyrkt rivning, Samfundet S:t Erik vädjat om bevarande och Länsstyrelsen visat intresse för att byggnadsminnesförklara anläggningen, något som fastighetskontoret dock framgångsrikt motsatt sig. Det senaste i den sorgliga historien är att tjänstemännen på kontoret – medvetna om det stora folkliga motståndet mot rivningen – plockat in ytterligare en offert från ett konsultbolag. Där landar ombyggnadsnotan plötsligt på omkring 340 miljoner kronor och då inräknat att all inredning rivs ut. Konsulten i fråga brukar anlitas av Stockholms stad, men saknar den kompetens om båtar som finns på ett varv.

Ifall badet rivs skulle det utgöra ett solklart fall av åldersdiskriminering, menar Wickman. Liljeholmsbadet var med sitt 30-gradiga vatten ett ställe dit äldre ofta kom för att mjuka upp sina stela kroppar. Även handikappade fick hjälp med nödvändig träning i avskildhet som inte gick att få någon annanstans.

Kan ha rundat den demokratiska processen

Dennis Wedin vill att Liljeholmsbadet ska ersättas med en ny ponton med restaurang för stadsbildens skull. Enligt uppgifter Wickman tagit del av har stadens tjänstemän redan lovat bort kajplatsen där badet ligger till en restaurangkedja.

I så fall är demokratin satt ur spel genom att frågan om badet är avgjord innan den når våra folkvaldas bord. Skandalen blir därmed fullständig på alla plan: det demokratiska, det mänskliga och det kulturhistoriska.