➤ KRÖNIKA Den nya regeringen innehåller två partier, men stöds av ytterligare tre riksdagspartier via ”73-punktsprogrammet” respektive ”ett papper som ni aldrig kommer att få se”. ”Femlingen” ser jag som mer adekvat term än att tala om en tvåpartiregering eller fyrpartibudget och ignorera Vänsterns stöd. Denna regering är lika beroende av V som en Alliansregering hade varit av SD.

Den centrala frågan är vad de andra tre partierna hittar på, de kan ju inte gärna sitta passivt som panelhönor. Minst problem har KD som tar ton och växer i opinionen. Mest problem har Moderaterna. Det partiets idé har varit att uppnå en ickesocialistisk majoritet i riksdagen och genom detta erövra regeringsmakten.

Men enligt liberalernas och centerns nytolkning så skall SD:s mandat räknas som om de röstar med vänsterblocket mot Alliansen. SD lär inte kollapsa så Alliansen har dömt ut sig själva; till en minoritet i opposition (som M och KD) eller som vasallpartier till S (som L och C).

Att forma en trepartiregering M, KD och SD är inte alternativet, utan skadar alla tre; åsiktsgemenskapen är begränsad. En tvåpartiregering M + KD ger bättre möjligheter. Om de tre i regeringsunderlaget blir större än de andra fem i riksdagen så besitter de maktbasen och kan utse en tvåpartiregering. I valresultatet 2018 ligger de 21 mandat efter, men enligt en aktuell opinionsundersökning ligger de endast ett mandat efter. De är definitivt med i matchen.

Även med en majoritet är detta dock långt ifrån ett stabilt förhållande. Regeringen kommer att lockas till uppgörelser över blockgränsen istället för med SD. Det partiet kan dock också vinna på att driva igenom beslut mot Moderaterna. Jag ser framförallt möjligheter att strama upp arbetskraftsinvandringen genom att SD försöker nå överenskommelser med S och V.

Många bedömare behöver begrunda hur pragmatiska Socialdemokraterna är till att vinna voteringar tillsammans med SD. 2010 – 2014 drev vänsterblocket igenom en rad beslut tillsammans med SD mot Alliansregeringen. Den incident som fick mest publicitet var när man skar ner regeringskansliets budget med 300 miljoner vilket resulterade i några nedlagda ambassader. Prestigeförluster för Alliansregeringen och en styrkedemonstration för oppositionen.

Den cordon sanitaire mot SD som hämmar Alliansen har inget stöd från Löfven. Han skräms inte bort från sina egna förslag om Sverigedemokraterna skulle rösta på dem.

Vad kan då SD göra? Strategin att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt har bara ökat beröringsskräcken. Man bör därför istället gå in för att distansera sig samtidigt som man betonar sin pragmatism. SD kommer alltid att rösta för ett moderat halvt steg åt rätt håll även om de själva vill gå ett helt steg; det bästa får inte bli det godas fiende. När partierna har olika åsikter blir det mer moderata förslaget det som leder till den konkreta reformen.

SD måste ge utrymme för ett SD-light parti. Detta inte bara för Moderaternas skull utan för att det egna partiets. Det skall framkomma att SD förblir ett radikalt parti. Partiet lockar de väljare som blivit vuxna nog att ta ett steg till.

SD bör inte konkurrera med Moderaterna om att vara mer konservativa eller mer höger. Man bör satsa på den vertikala skalan: SD är mer för genuin demokrati och nationell självständighet. Detta kallar etablissemanget för populism, men man skall inte skrämmas av det ordet. När etablissemanget är emot demokrati i en fråga, så säger de att de är emot populism, en synonym.

Många statsvetare har varit generösa med råd till etablissemanget för hur de skall bemöta populisterna. Det helt dominerande rådet är att absolut inte ställa ett enat etablissemang mot populisterna. Många kommer då att se populisterna som det bästa alternativet. Den rätta strategin är istället att skapa en engagerande konflikt mellan vänster och höger. Populisterna blir då inte ett alternativ i den populära frågan, utan hamnar utanför den centrala politiska konflikten.

Men med den rödblå röran har Femlingen gjort just det som alla välmenande rådgivare varnat för. Om expertåsikten är riktig, så är SD att gratulera.

SD kan inte göra så mycket åt den permanenta mobbningen. Ett bra förslag från Åkesson var att en statsvetare skulle gå igenom partiets rötter. Att ducka frågan, som partiet generellt gör, befäster uppfattningen att historien är så ryslig som påstås.

Jag tittade på Expos material i frågan och det var svagare än svagt. Huvudsakligen är det guilt by association; som östtyska Stasi lägger man pussel. Skulle Expo gå in i #metoo-debatten skulle man kunna söka efter personer som gillat både Martin Timell och Lasse Kronér på Twitter. Om en sådan person dessutom positivt kommenterat en artikel av Fredrik Virtanen så är misstanken bekräftad: helt klart en oanständig kvinnoskändare.

För något år sedan kom jag över en bok ”BSS – ett försök att väcka debatt” från 1990. Den handlade om rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt” skriven av dess ledare Leif Zeilon (alias Ericsson). Boken ger ett solitt intryck av att verksamheten handlade om seriös kritik av invandringspolitiken och denna opinionsbildning bemöttes med intoleranta metoder. Zeilon och andra utsattes för yrkesförbud och avskedanden.

Gruppen var i första hand före sin tid genom att förutspå problem som tyvärr senare visat sig vara helt korrekta prognoser. Sveriges riksdag hade enhälligt och utan debatt antagit multikulturpropositionen 1975. Det sovande folket anande inte konsekvenserna, utan endast ett fåtal pionjärer.

BSS fusionerade med en annan mindre grupp till Sverigepartiet. Följden blev osämja och personstrider. För att komma ut ur dessa konflikter gick BSS-aktivister 1988 ur denna organisation och skapade en ny, Sverigedemokraterna.

Motståndarna använde akronymen BSB, ”Bevara Sverige Blandat”. Jag kom aldrig i kontakt med någon diskussion utan såg det hela som ett graffitikrig. På otaliga ställen under 80-talet var det sprayat BSS och BSB, ofta i närheten av varandra. Jag uppfattar det som att den här kampen är SD:s verkliga rötter och något som kan lyftas fram med stolthet.

Motståndarnas namn är missvisande, ”Bevara” tycks som ett helt missvisande ord som borde omarbetas till något mer sanningsenligt ”Blandabort Svenskhetens Bevarande”. I mina ögon utgör BSS högst ärbara rötter. Ett invandringskritiskt partis rötter visar sig vara en invandringskritisk organisation som lades ner efter ett decenniums agitation i hård motvind.

Att ta tag i påhoppen om ”bruna rötter” lär inte få slut på mobbningspolitiken i sig, men det är sällan klokt att möta anklagelser med tystnad. Kampanjen är besvärande för SD och än mer för framtida samarbetspartier. Det påstående som inte bestrids blir lätt accepterat som en sanning, eller åtminstone en halvsanning. Ett bemötande tar inte död på anklagelserna, men underlättar både för de som vill diskutera ”rötterna” och för de som vill få frågan avförd, vilket kräver några nöjaktiga svar på de diffusa anklagelserna.

Den centrale spelaren är dock inte SD utan M. Moderaterna måste ta sig samman och komma ihåg att de är ett maktparti med ambition att bilda regering. Kristersson bör förstå att väljarkåren ogillar en skenopposition. Borgerligheten satt på sina händer förra mandatperioden medan en rödgrön minoritet fick styra landet.

De som röstade på Alliansen 2018 röstade på ett bluffalternativ, som inte fanns på riktigt. Det är tredje gången gillt för Moderaterna nästa gång. Om de inte kan prestera ett regeringsalternativ till Femlingen har det moderata partiet inget existensberättigande.

Mer om Moderaternas valsituation i en kommande artikel.