LEDARE. I april reste Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson tillsammans med sin pressekreterare, fackpampen Tobias Baudin, till USA för att lära sig av Biden-regimen och Demokraternas spinndoktorer hur man vinner val. Detta mot bakgrund av att Andersson ser den SD-stödda Tidöregeringen i Sverige som en import av “Trumpismen” som hon anklagar för att ha gripit makten genom att “ljuga hejdlöst”.

Dagens Nyheter har formellt kvar sin beteckning som oberoende stödorgan åt Liberalerna. I praktiken kampanjar tidningen under den ofta hårt kritiserade Peter Wolodarskis ledarskap för en S-ledd vänsterregering och har så gjort i ett antal år.

På torsdagen publicerade tidningen ett flera sidor långt och rikligt bildsatt följa med på-reportage om S-ledaren Magdalena Anderssons studiebesök i USA för en knapp månad sedan. Syftet med resan vara att lära av den amerikanska vänstern i allmänhet och Joe Biden-regimen och Demokraternas spinndoktorer i synnerhet hur man rår på “Trumpismen” som Andersson menar gjort sitt intåg i Sverige och Rosenbad genom Tidöpartiernas valvinst.

I USA för att lära av Biden hur man återtar makten

Frågan som Magdalena sökte ett svar på i USA är hur Socialdemokraterna kan ta tillbaka regeringsmakten och vinna mot en politisk motståndare som hon menar “ljuger hejdlöst“. Detta utan att själv “dras med i lögnmaskineriet“.

Alla delar inte S-ledningens bild av den politiska situationen i Sverige. Bland den majoritet som i höstas röstade bort Magdalena Andersson & Co är uppfattningen tvärtom utbredd att det varit Socialdemokraterna som ljugit hejdlöst och de partier som nu styr Sverige, och då i synnerhet Sverigedemokraterna, som serverat de beska sanningarna på bland annat de migrations-, kriminal- och energipolitiska områdena.

Man anser heller inte det finns någon täckning för att jämföra konservatismens återtåg i Sverige och utmaning av vänsterliberalismen med USA och Donald Trump. Politik i Sverige bedrivs inte på samma sätt som i det stora landet i väster och Trumps retoriska stil är det heller ingen på riksnivå som har anammat. Desto fler, menar man, var det som med varierande framgång försökte sig på att imitera Obama och dennes långa konstpauser.

På det sena 60- och tidiga 70-talet i Sverige sades man nyspråkligt vara “progressiv” om man hade vänsterradikala idéer om hur samhället skulle förändras, gärna med revolutionära våldsmetoder. Begreppet har sedan dess lite försvunnit ur den svenska politiska terminologin men används fortfarande flitigt i USA för vänsterpolitik i allmänhet, såväl radikalt omstörtande som mer reformistisk.

Viktigt framställa sig själv som god och motståndaren som ond

Ett av de forum som Magdalena Andersson under sitt USA-besök hade stort intresse av att bevista för att höra vänsterliberala profiler presentera sina politiska strategier var således det Bidenregeringen närstående “Center for American Progress”. På plats fanns också vänstersinnade långväga resenärer från andra länder, redo att lära sig behålla eller återerövra makten från “högerpopulismen“

Ett centralt inslag i den i USA utlärda vänsterliberalt “progressiva” strategin är att beskriva politiken som en kamp mellan det goda och det onda som i sagornas, serietidningarnas och datorspelens värld. Magadalena Andersson lyssnade med stort intresse på Alejandro Verdins tal om hur han som spinndoktor för den vänsterorienterade domaren Janet Protasiewicz lyckades få in henne i delstaten Wisconsins högsta domstol och därmed säkra en vänstermajoritet där.

Det anses viktigt då den federala högsta domstolen nu har konservativ övervikt, vilket har öppnat upp bland annat den i USA infekterade abortfrågan för debatt och beslut där locket länge legat på under vänsterliberal dominans. Att vara “pro life” har under den här perioden framställts som en marginell och extrem åsikt men visar sig nu på många håll vara lika vanligt, även bland kvinnor, som att vara “pro choice“.

Protasiewicz har varit profilerat “pro choice” och enligt Verdin var det genom att utforma hennes valkampanj som “en strid mellan gott och ont” med “hjältar, skurkar och offer” som man lyckades vinna. Det är ett recept som vänstern enligt Verdin kan tillämpa i all politik och något som Magdalena Andersson tagit till sig av och börjat använda sig flitigt av efter hemkomsten till Sverige.

I detta retoriska inlån ingår också att tala om den politiska arenan i USA på det sättet med Biden som hjälten och Trump som skurken och att göra jämförelser med hur de politiska motsättningarna ser ut i Sverige. I DN:s kampanjartikel för Socialdemokraterna beskrivs således Donald Trump i en boxningsmatchliknelse som “alltmer aggressiv” och Joe Biden som “alltmer skör“. Ett annat sätt att se på det – och som enligt väljarundersökningar i USA är det mer etablerade – är på Trump som fortfarande vital och Biden som alltmer åldersdement.

Övar på färdigheterna i färsk debattartikel

Som en del i DN-kampanjen för Socialdemokraterna har tidningen också publicerat en debattartikel där Magdalena Andersson ger prov på de retoriska färdigheter hon finslipat under och efter sin amerikanska studieresa. Redan i rubriken beskrivs Tidöregeringen som “SD:s högerregim som hotar grunderna i vår demokrati“. Det fortsätter sedan enligt den svartvita mallen om en kamp mellan gott och ont med epitet på S politiska motståndare som “auktoritära” och “högerextrema” i full färd med att brutalt tysta såväl mediernas fria ord som universitets vetenskapliga forskning.

Tidöregeringen “sprider hat” och “hänger ut” dem man ogillar, skriver Andersson. Politiska förändringar som inte går i samma riktning som den tidigare S-regeringens politik beskrivs som “klåfingrighet” och förslaget om att Socialdemokraterna inte längre som enda svenska parti ska få sko sig på fattigpensionärer med en lottförsäljning som visat sig bedrivas med åldringsbrottsliknande metoder framställs av S-ledaren som ett försök att “strypa ett enskilt partis finansiering“, utan att nämna att S som alla andra partier får statligt partistöd och i kraft av sin storlek ett högre sådant än något annat parti.

“Sverige styrs i dag av politiker som länge haft totalitära regimer som förebild, och nu ser vi hur deras drömmars totalitarism börjar ta form“, skriver Andersson, vars parti oavbrutet styrde Sverige i 43 år med hjälp av de Moskvatrogna och därifrån finansierade kommunisterna i VPK och under de decennierna lät partiet växa samman med staten på ett sätt som på allvar har totalitära förebilder.

Approprierar konservativt nationalistiska fraser om “nationens själ”

Debattartikeln avslutas med påståenden som skulle kunna kritiseras som “hejdlösa lögner” om att ingen i Tidöregeringens Sverige “får ifrågasätta makten” och att den försöker ta död på “vårt lands själ“. Att tala om “nationens själ” är också något som Andersson plockat upp från Joe Biden i dennes tal där “Maga-extremisterna” utpekades som dess banemän. Innan dess var den sortens uttryck något som mer förknippades med nationalister men nu vågar sig S-ledaren på att införliva det i sin retorik.

En alternativ verklighetsbeskrivning, som också är en av huvudförklaringarna till att väljarna i höstas röstade bort S-regeringen, är att det är den vänsterliberala politik som Magdalena Andersson står för som genom en exempellöst hög invandring gränsande till folkutbyte från såväl geografiskt som kulturellt och värderingsmässigt avlägsna länder är det verkliga existentiella hotet mot Sveriges själ.

Men under sin USA-resa slog Andersson alltså fast att det är hennes parti som “har motståndare som ljuger hejdlöst“. På resan hade Andersson med sig sin pressekreterare Tobias Baudin. Han var innan valet fackpamp inom S-styrda LO. I valrörelsen gick LO stort ut med att Ulf Kristersson om han fick förtroende att bilda ny regering skulle avskaffa sjukförsäkringen för cancersjuka. Påståendet korades till den största lögnen i valrörelsen och den uttalades alltså av Socialdemokraterna själva.

Ville inte testa sina färdigheter mot konservativa i USA

Under besöket valde Magdalena & Co medvetet bort att besöka några starka konservativa fästen. Man ville inte inlåta sig i några diskussioner med Republikanska väljare eller opinionsbildare och riskera nagga sin bild av dessa som de onda och av sig själva som de goda i kanten och rentav framstå som den som förlorat duellen.

I den vänsterorienterade identitetspolitiska retoriken går som en röd tråd att var och en har rätt att definiera sig själv, vilket kön man tillhör och så vidare. Men politiska motståndare är undantaget som bekräftar den regeln. Med stort intresse lyssnade Magdalena Andersson till hur Alejandro Verdin i sitt tal på Center for American Progress i Washington som han formulerade det “lyckades nagla fast motståndarna” genom att inte låta dem definiera sig själva utan pådyvlas vänsterns mer pejorativa definitioner som “högerpopulister“, “auktoritära“, “högerextrema“, “rasister” eller ännu grövre.

“Du måste definiera din motståndare för väljarna innan de definierar dig. Då kan du köra den kampanj som du vill“, slog Verdin med emfas fast, och Magdalena Anderssons debattartikel efter hemkomsten från USA är ett skolboksexempel på just detta. Inte någonstans används de beteckningar som SD, M, KD och L använder på sig själva, endast de nedsättande och med ondska associerade som Socialdemokraterna valt.

Magdalena “Trump-arg” över att bli kallad “Arga Andersson”

Det är också viktigt att kritisera motståndaren när den göra samma sak som man själv. Beträffande smutskastning genom att sätta förklenande epitet på sina politiska motståndare går nu Magdalena Andersson efter att själv ha intensifierat den metoden till hårt angrepp mot Tidöpartierna som lanserat det relativt sett tämligen snälla allitterativa smeknamnet “Arga Andersson” för S-ledaren.”

Det är tydligt att de anammar Trumps arbetsmetoder med att smutskasta sina motståndare“, kommenterar Magdalenas partisekreterare Tobias Baudin språkbruket. Från högerhåll kontrar man med att beskriva Magdalenas tilltagande problem med att bibehålla lugnet i politiska debatter när hon nu befinner sig i opposition som att hon blir “Trump-arg“.

Inte första gången svenska politiker imiterar USA

Detta är inte första gången som Socialdemokraterna i Sverige försöker kopiera sina vänsterliberala kollegor i USA för att vinna val. Det gjorde man redan inför riksdagsvalet 1994 då de dåvarande S-topparna Ingvar Carlsson och Mona Sahlin stajlades som amerikanska presidentkandidater. Metoden kritiserades hårt men bedömdes inom partiet ha varit framgångsrik eftersom man vann valet. Under Göran Perssons tid som partiledare och statsminister hade man Bill Clinton som mentor.

Socialdemokraterna är inte ensamma om att kopiera den amerikanska politiska modellen. Redan på 60-talet valde Moderaterna, som då ännu hette Högerpartiet, Yngve Holmberg till partiledare på grund av dennes visuella likheter med John F Kennedy. Den ett par år tidigare mördade amerikanske presidentens talegåva hade Holmberg däremot inte och experimentet slutade i väljarflykt och fiasko.

På 80-talet iscensatte den då nyvalde moderate partiledaren Ulf Adelsohn med större framgång stora partirallyn av det spektakulära slag som är ett framträdande inslag i amerikanska valkampanjer. Fredrik Reinfeldt sneglade senare också mycket mot USA och hans skifte från ultralibertarian till trianguleringstaktiker anses vara en stor förklaring till att Alliansen blev ett framgångsrecept för att rå på Socialdemokraterna. Även Kristdemokraterna rensade ut mycket av sitt värdekonservativa tankegods för att platsa i en mer konformt liberal regeringskonstellation.

Vänsterliberal hegemoni grunden för konservatismens återtåg

Det var det här som lade grunden för Sverigedemokraternas framgångar. Partiet kunde med fog hävda att de övriga partierna utgjorde en “sjuklöver” där det inte längre spelade någon roll vilket block som styrde Sverige. Allt handlade om att vinna mittenväljarna och på den borgerliga sidan gjorde man sig av med konservatismen på ett sätt som inte gick i takt med väljarna, framför allt inte de utanför storstäderna.

Det är inte unikt för Sverige och det är inte bara här som vänsterliberalismen nu stöter på konservativ patrull efter att i ett antal decennier traskat på i ullstrumporna och drivit samhället i en avsevärt mer liberal och “progressiv” riktning än vad folket känt sig bekväma med. Magdalena Andersson vidgår för DN:s reporter att “SD och Trumpismen” är delar av en global rörelse, men för henne är det inte fråga om någon sund och förståelig motreaktion utan om en formlös ondska på frammarsch.

USA är ett av de länder där den konservativa motreaktionen varit allra tydligast och pågått längre än i de flesta länder. Det är också här som vänsterliberalerna kommit längst med att utveckla och uppdatera sin metoder för att rå på de konservativa. Magdalena Andersson skriver i sin debattartikel mycket om hur hon anser att de konservativa krafterna hotar demokratin. Men i USA är uppfattningen utbredd att det i stället är vänsterliberalerna som med lawfare, cancel culture och deplatforming alltmer monterar ned demokratin. Och det är metoder som nu också blir vanligare bland vänsterliberala aktörer i Sverige.

I intervjuer med DN:s medföljande journalister under USA-besöket sade Magdalena Andersson att hon tycker “det finns många likheter i hur man [Tidöregeringens partier, reds anm] använder hat och hot” med hur Trumpanhängare “stormade” Kapitolium. Det är med en sådan framställning av sina politiska motståndare som Socialdemokraterna och dess samarbetspartier i regeringsställning varit framgångsrika i att kräva mer censur i sociala medier och andra åtgärder som begränsar de konservativa rösternas räckvidd.

Andersson angrep under sitt USA-besök också den nya regeringens beslut att byta ut generaldirektörer och andra höga statstjänstemän med röd partibok och som i sin gärning också tydligt agerat vänsterorienterat aktivistiskt. Men enligt Magdalena Andersson, vars parti har rekord i att placera ut sina partitrogna på centrala platser i den offentliga förvaltningen, ägnar sig Tidöregeringen åt att “hänga ut personer som varit opolitiska tjänstemän i hela sitt liv som aktivister“.

“Folkutbyte” en het politisk potatis

Den senaste tiden har ordet “folkutbyte” varit ett hett diskussionsämne. Statistik från bland annat SCB och Migrationsverket visar att invandringen fortsätter ligga på en extremt hög nivå och domineras av människor från kulturer som skiljer sig värderingsmässigt markant från de svenska bland annat vad gäller synen på demokrati, religionens plats i samhället, jämställdhet mellan könen, sexuella minoriteters rättigheter med mera.

Svenskar är redan i minoritet på många håll i landet och i vissa områden lyser de nästa helt med sin frånvaro. Enkel extrapolerande matematik visar också att om den här utvecklingen fortsätter kommer svenskar innan seklets slut att vara en etnisk minoritet i hela Sverige. Det är också ett allmänt erkänt faktum att integrationen inte fungerar och att den pågående demografiska förändringen därför också innebär att Sveriges “själ” kraftigt förändras till att bli mer lik den muslimska världens. Det är vidare odiskutabelt att det här är en samhällsutveckling som Inte bara har hänt av sig självt utan styrts av flera decenniers aktiva politiska beslut på högsta nivå.

Bara en “högerextrem konspirationsteori”

Men enligt Magdalena Andersson och Socialdemokraterna är det ändå en “högerextrem konspirationsteori” att tala i termer av “folkutbyte” och “islamisering” och att det är en “elit” som medvetet beslutat om att det mångkulturalistiska samhällsbygget ska genomföras.

När ledande Sverigedemokrater nu med stöd i fakta och forskning säger att ”svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land”. och att detta är “ett matematiskt faktum”, då tar Magdalena Andersson och hennes parti det som intäkt för att SD har radikaliserats och därför förtjänar att tillskrivas allsköns pejorativa epitet.

Enligt S-ledaren är syftet med att presentera fakta om Sveriges demografiska och kulturella omvälvning “att skrämma befolkningen och så split och misstro mellan människor“. Kritiker invänder att det är just den här mångkulturella utvecklingen och samhällsidén som Socialdemokraterna länge slagit på stora trumman för som något positivt och berikande men som man nu när andra påtalar den, men i mer negativa ordalag givet hur projektet hittills avlöpt, vill dölja eller till och med förneka som bara en konspirationsteori.

I kontrast till hur verkligheten ser ut menar Andersson att det Sverigedemokraterna gör är att utmåla “helt vanliga svenska medborgare” – invandrare som integrerat sig väl i det svenska samhället, arbetar och betalar skatt – som “inte riktiga svenskar“. SD har emellertid varit tydliga med att man med sin princip om “öppen svenskhet” tvärtom hyllar de som kommer hit och anpassar sig och gör rätt för sig. Tyvärr är de dock inte i majoritet, påtalar man med fakta i ryggen. Frågan om vem det faktiskt är som “ljuger hejdlöst” aktualiseras igen.

Klimatpolitiken nästa stora konfliktyta

Migrationsdebatten är bara en av de frågor där det råder delade meningar om vem som ljuger och vem som talar sanning. En av de stora konfliktytorna finns idag i klimatpolitiken där allt fler nu menar att de vänsterliberala går alltför snabbt fram på ett sätt som drabbar välfärd och välstånd och hotar såväl hushållens som företagens ekonomi.

På vänstersidan är man i motsats till hur man förflyttat sig i migrationspolitiken inte redo att ompröva sin klimatpolitik. Snarare rör man sig än mer i den som många väljare anser sektliknande klimatalarmistiska och radikala riktning där det argumenteras för att demokratin måste avskaffas för att genomföra den gröna omställningen eftersom väljarna inte riktigt begriper att jordens undergång annars står för dörren. Andersson anser inte att man behöver lyssna på de kritiska rösterna eftersom de är en del av “kulturkriget”