➤ KRÖNIKA På senare tid har flera röster höjts för att pensionsåldern bör höjas. Självaste Fredrik Reinfeldt har förespråkat denna åtgärd, som han antagligen anser nödvändig för att vi inte längre tar emot lika många ”pensionsräddare” som vi gjorde under hans statsministerskap. På den andra sidan finns de som menar att vi har ett löfte att uppfylla till våra pensionärer och de som snart ska bli pensionärer, och att en höjning av pensionsåldern vore att bryta detta löfte. Båda sidor har fel.

Till att börja med så finns det ingen anledning till att vare sig pensionsåldern eller pensionerna ska vara heligare än något annat välfärdssystem. ”Men jag har betalat in till min pension hela livet” – ja, och du har också betalat in till socialbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och så vidare, men nivåerna och villkoren för att få alla dessa bidrag ändras hela tiden utifrån vad som är rimligt givet budgetförutsättningarna.

Sverigedemokraterna brukar hävda att bristen på pensionspengar beror på invandringen. Detta är såklart till stor del sant då invandringen innebär en stor börda för välfärdssystemet, men ultimat så beror våra dåliga pensioner på att vårt system är byggt med den outtalade grundtanken att varje kvinna ska föda 2,1 eller fler barn, men de senaste 40 åren så har så inte varit fallet. Det säger sig självt att ett system som utgår ifrån att fler barn föds än vad som egentligen föds, förr eller senare kommer få finansiella problem.

Som ni kan se från den här grafen så minskade födslotalen i Sverige först när abortlagstiftningen liberaliserades på 1960-talet, för att sedan gå ner ytterligare när aborterna blev helt fria 1975. Just abortfrågan är såklart komplicerad, men man kan ju konstatera att vi betalade att pris för den ”friheten”.

Hela tanken att invandring från länder med höga födslotal ska rädda pensionssystemet är dock såklart absurd. Det kan nämligen utfalla sig på ett av två vis: Antingen så assimilerar sig invandrarna in i den svenska kulturen och samhället, och i sådant fall så kommer de inte längre att skaffa fler barn än andra svenskar. Eller så kommer de att forma ett parallellsamhälle där de visserligen fortsätter skaffa fler barn, men dessa barn växer upp till att bli arbetslösa och ofta kriminella och bidrar alltså inte ett öre till pensionssystemet.

Med det sagt, vad kan vi göra?

Först och främst så måste vi höja pensionsåldern – för vissa! Det är absolut inte realistiskt att tro att exempelvis undersköterskor ska kunna slita tills de är 70 – att, som vissa vill, höja pensionsåldern för de med slitsamma jobb skulle knappast spara pengar då deras kroppar skulle slitas ut ännu mer och kräva ökade sjukvårdskostnader. Människor som jobbar i kontor och liknande där ingen fysisk ansträngning krävs bör dock som utgångspunkt inte kunna gå i pension före de är minst 70 år (kanske äldre). Undantag kan såklart göras om medicinska skäl finns. Däremot kan pensionsåldern gärna sänkas för de som jobbar i yrken där man faktiskt sliter i sitt anletes svett.

Tillåt högre insättningar i premiepensionssystemet. I dagsläget så går 2,5 % av lönen till premiepensionen. Med tanke på att pensionsprognoserna för de som arbetar nu är en ganska trist läsning, varför inte låta den som vill spara mer än 2,5 % till premiepensionen? 2,5 % bör vara ett minimum, inte ett maximum. Standardbeloppet bör dessutom höjas till 5 %, och den som vill kan antingen gå ner till som lägst 2,5 % eller spara en ännu högre procent.

Minska antalet pensionsfonder – men tillåt fler val. Idag finns över 800 PPM-fonder. Beteendeekonomisk forskning (och sunt förnuft!) har visat att när människor ställs inför val med hundratals möjligheter, så slutar det oftast med att de inte väljer alls (och kör med standardalternativet) eller väljer slumpmässigt då de inte har tid eller kapacitet att utvärdera varje alternativ.

Det är bra med valfrihet, men vem behöver 800 alternativ?! Är vi verkligen så mycket mindre ”fria” om vi bara fick välja bland de 20-40 bästa fonderna (av de nuvarande 800) istället? Detta skulle garanterat öka andelen som faktiskt gör ett aktivt, välinformerat pensionsval. Samtidigt finns det ingen egentlig anledning att man som idag bara ska få välja 5 fonder. Den som investerar i fler fonder får ju bättre riskspridning och löper därför mindre risk att förlora pengar.

Tillåt den som vill att få pensionen i en klumpsumma postumt. Vissa människor behöver inte den statliga pensionen då de har tillräckligt med besparingar för att leva resten av livet. Den som vill bör därför kunna välja att istället för att ta ut pensionen medan de lever få en klumpsumma utbetald efter döden till sin partner, barn och andra arvingar i enlighet med testamentet. Denna klumpsumma skulle då vara i ungefär samma storlek som om personen ifråga tagit ut sin pension. På det här viset kan vi skjuta upp en del av pensionskostnaderna vilket ger oss mer flexibilitet och längre tid att hitta mer permanenta lösningar.

Gör efterlevandeskydd till standard. I dagens system måste du teckna ett efterlevandeskydd när du först tar ut din pension om du vill att din partner ska ärva din premiepension. De flesta vet antingen inte om detta, eller så glömmer de bort det när de först ansöker om premiepensionen (och det går inte att ändra efteråt!). Resultatet blir att många, framförallt kvinnor, slutar sina dagar som fattigpensionärer efter att deras makar gått bort.

Ett snabbt och enkelt sätt att minska antalet fattigpensionärer vore att göra efterlevandeskyddet automatiskt, så att det träder i kraft utan att något pappersarbete måste fyllas i. Detta vore också ett mer logiskt system då man nog kan anta att de allra flesta inte vill lämna sina partners i fattigdom efter ens egen bortgång!

Man kunde önska att vi bara kunde slänga några miljarder på pensionsproblematiken och ha det ur världen. Så är dock inte fallet. Att säkra morgondagens pensioner handlar om att sakta men säkert vända skutan åt rätt håll genom en rad olika reformer, som de jag föreslagit ovan. Vad tror ni? Vi hörs i kommentarsfältet.