Den förment fria västvärlden går mot att bli alltmer ofri. Yttrande-, åsikts- och pressfriheten inskränks för aktörer som maktetablissemanget finner obekväma eller utmanar deras maktställning. Ett vanligt och försåtligt sätt att bedriva censur utan att erkänna att man gör det, är att stämpla yttranden, åsikter och medieinnehåll som man ogillar som “desinformation”. Det menar Inger Enkvist, professor emerita vid Lunds universitet.

I en debattartikel i svenska Epoch Times uttrycker Enkvist oro för den “tysta censur” hon ser breda ut sig i västvärlden, hur den för ett fungerande demokratiskt samhälle grundläggande principen om yttrandefrihet “undergrävs till förmån för “tyranniska tendenser hos politiska ledare, i pressen och vid universiteten“.

LÄS ÄVEN: Studie: Debatten om desinformation är kraftigt överdriven

Det här är sådant som man tidigare förknippade med totalitära samhällen och diktaturer men som på senare år blivit allt vanligare också i västvärlden. Enkvist beskriver hur de där uppe alltmer aggressivt inskränker möjligheten för människorna där nere att ta del av och uttrycka åsikter genom att stämpla dem som “desinformation”.

Olika retorik – samma agenda

I kommunistiska länder kallas det för att vara fiender till revolutionen. I västvärlden menar de som inskränker demokratin att man gör det för att slå vakt om demokratin. Den retoriska kulturen är olika men inte den bakomliggande agendan

Enkvist berättar bland annat att det dykt upp självutnämnda desinformationsväktare som erbjuder medier och företag en hjälpande hand att sovra i flödet och sortera bort desinformation. Bakom den på ytan vällovliga tjänsten döljer sig dock en aktivistisk agenda, inte sällan med vänsterpolitisk slagsida, att undertrycka och tysta röster man ogillar.

Hon exemplifierar med en tidskrift i Storbraitannien, The Spectator, som beslutat att ta in annonser, men inte fick några förfrågningar. Orsaken visade sig vara att ett förment “ideellt” företag skaffat sig en maktposition att bestämma vilka medier som företag ska annonsera i och vilka man bör undvika. Detta genom att utge sig vara experter på att avgöra vad som är information respektive desinformation.

Många företag har tacksamt köpt den här konsulttjänsten i tron att den är politiskt neutral och hederlig. Men bakom fasaden handlar det om att tysta medier som man ogillar genom att avråda företag från att annonsera i dessa. Detta med hänvisning till att det redaktionella innehållet är desinformation. Man har upprättat en vit- och svartlista som man kallar Global Disinformation Index (GDI).

Får stöd från EU, regeringar och Soros

Ett fåtal personer med tydlig vänsterliberal slagsida har på det här sättet tillskansat sig makt att styra hur medieutbudet ska se ut. Enkvist skriver att de också får stöd från högt uppsatta vänner I EU, flera regeringar och – inte minst – aktivistmiljardären George Soros.

Enkvist kallar verksamheten för en “censurbyrå“, med en agenda “att ekonomiskt knäcka de medieföretag som de inte gillar“. Företaget har varit igång sedan 2018 och initiativtagarna uppges vara tidigare anställda i George Soros egen aktivistorganisation Open Society Foundation, med en lång rad vänsterliberala och globalistiska påverkansoperationer och projekt på sitt CV.

Ofriheten störst för invandring, genus och klimat

Genom GDI har man lyckats utvidga betydelsen av ordet desinformation, från att innefatta endast avsiktligt falska påståenden till att nu inbegripa också yttranden som i sig är riktiga men för makthavarna obekväma. Tre områden sticker ut där GDI:s agenda att undertrycka yttrandefriheten är särskilt tydlig: invandring, genus och klimat.

Spectator hade hamnat på GDI:s svarta lista genom att publicera kritiskt granskande artiklar om HBTQ- och transfrågor. Det framgår tydligt att medier som rekommenderas i GDI står klart till vänster i de här heta frågorna i samhällsdebatten medan de medier som företagen avråds att annonsera i är mer konservativa.

Forskare tvingas rätta in sig i ledet

Att “motarbeta desinformation” har blivit en kuliss för att “tysta politiska motståndare”, skriver Enkvist. Att aktören framhåller att den bedriver sin verksamhet ideellt och ”utan vinstsyfte” ska ge ett falskt intryck av att man är opartisk.

Enkvist larmar om att de här tendenserna också finns i den akademiska världen. Det dagtingas med vetenskapliga fakta och vad man alls ska forska om till förmån för vad som är politiskt korrekt. Forskare och lärare skräms till tystnad i vissheten om att de annars råkar illa ut i sin profession.

Auktoritära tendenser under covid-pandemin

Forskare hindras från att publicera sina resultat i förväg eller anmäls i efterhand till en mäktig nämnd med befogenhet att utsätta en olydig forskare för hårda repressalier. Särskilt känsligt har det på senare tid varit att presentera forskningsresultat relaterat till covid-pandemin och de omfattande nedstängningar av samhället och massvaccinationer som det beslutades om. Här fanns bara utrymme för en vetenskaplig “sanning” och endast en åsikt om vad som var/är rätt och fel är tillåten..

Enkvist påtalar att de friheter beslutsfattarna tog sig under pandemin i kombination med att undertrycka och misstänkliggöra alla med avvikande åsikt, är ett skrämmande exempel på hur sårbart det demokratiska samhället är och hur lätt det kan förvandlas till något mer auktoritärt och diktatoriskt.

Majoritet forskare upplever sig ha munkavle

Särskilt lågt i tak att tala och tycka fritt är det, enligt en rapport från Universitetskanslersämbetet som Enkvist hänvisar till, på de akademiska institutionerna för samhällsvetenskap och humaniora. Här anser så många som två tredjedelar av forskarna att de inte kan tala fritt på sin institution.

På senare tid har den siffran ökat också på de naturvetenskapliga institutionerna. Hälften av forskarna där Enkvist menar att såväl de forskare som visar dominansbeteenden mot sina kolleger som de forskare som låter sig hunsas och hemfaller till självcensur sviker sin akademiska uppgift och de vetenskapliga idealen.

Enkvist avrundar med en uppmaning om att “det gäller att minnas att uppnådd yttrandefrihet kan förloras och att vi bör använda vår yttrandefrihet om vi vill fortsätta att leva i ett fritt samhälle”.

LÄS ÄVEN: EU upprättar sanningsministerium för att bekämpa ’desinformation’