➤ DEBATT Alternativmedia i form av nättidningar, bloggar, Youtube-kanaler etc. har ökat enormt i popularitet de senaste åren. Det är medieaktörer som driver sin verksamhet främst tack vare allmänhetens frivilliga bidrag, ibland i kombination med ett mindre inslag av reklamintäkter. Stora mediejättar och etablissemanget känner givetvis av den hotande konkurrensen och gör därför sitt bästa för att hindra sagda aktörer från att sprida sina reportage och budskap.

2018 kallade Sveriges regering med justitieminister Morgan Johansson i spetsen till ett möte med bland andra Google och Twitter för att påverka IT-jättarna att censurera och motarbeta alternativa medier. Då Google äger och kontrollerar flera annonseringstjänster på nätet kan man mer eller mindre godtyckligt stänga av vissa nättidningars konton och därmed kraftigt reducera dessas inkomster från annonser och reklam. Ämnet för mötet var “olagligt och skadligt innehåll” och det officiella syftet var att motarbeta “mörkerkrafter” i samhällsdebatten vilka sägs utgöra ett hot mot demokratin och yttrandefriheten.

När privata bloggare och “youtubers” först började dyka upp för ett antal år sedan hyllades dessa av mainstream-media som en frisk fläkt och ett bevis på att demokratin i ett öppet samhälle även låter gemene man komma till tals och fritt få uttrycka sig. Men när etablissemangkritiska röster alltmer började höras och fick fler och fler läsare, tittare och lyssnare var det inte lika roligt längre och det blev genast ett annat ljud i skällan.

Då började invektiven hagla över dessa fria aktörer där populära regimkritiska nättidningar kategoriskt skälldes för “hatsajter”. Parallellt gav gammelmedia sina egna kommentarsfält – där läsarna fick komma till tals – det nedsättande epitetet “pissrännor” och övergick från att framhålla dem som ett främjande av yttrandefriheten till att beskriva dem som farliga, för att sedan därför kunna avskaffa dem.

Fascism- och nazismstämpeln plockades fram och alternativmediernas nyheter klassades vid sidan av hat och hets också som fake-news, det vill säga påhittade och felaktiga i sitt sakinnehåll. Dessa anklagelser var sällan underbyggda med konkreta exempel och de till msm kopplade aktörer som tagit på sig att granska detta var samtidigt påtagligt ointresserade av att sopa rent framför egen dörr beträffande förekomsten av falska nyheter och sakfel.

Vid sidan av de högerextrema epiteten beskrevs debattörer med åsikter utanför den vänsterliberala fåran också som kvinnohatare, utmålade som i huvudsak vita heterosexuella medelålders män vilka påstods symbolisera den ”patriarkala makthegemonin” och som nu kände sig hotade av feminister, hbtq-aktivister och andra förment ”progressiva” krafter.

De påstådda bakåtsträvarna, som enligt de politiskt korrekta inte förstod fördelarna med den nya sköna världen och därför gick i otakt med implementeringen av det mångkulturella och feministiska samhället, menade man genom sitt ifrågasättande av maktens “godhjärtade” ambitioner avsiktligt saboterade den etablerade fina Sverigebilden såväl inom landet som internationellt. Självaste statsministern ryckte ut för att stämpla dessa aktörer som förrädare och pressa dem till tystnad.

Libertarianerna och de socialkonservativas nyvunna yttrandefrihet och deltagande i det offentliga samtalet på mer lika villkor än tidigare sågs även utgöra ett hot mot demokratin. Det minst sagt märkliga och bakvända argumentet används fortfarande flitigt som försvar för en tilltagande censur. Man beskriver åtgärderna som opinionskontroll i det “godas” tjänst.

Åsiktskorridoren är enkelriktad och tolererar inte folk som går mot eller vid sidan av strömmen. Visserligen svänger sagda korridor både hit och dit i sitt försök att anamma nya politisk korrekta riktningar i hänsyn till allsköns förment utsatta och förtryckta grupper. Men det finns bara en väg och den är framåt mot den hägrande mångkulturella utopin.

Journalister och politiker gör anspråk på att veta en hel massa om saker som mänskligheten egentligen inte känner till ens i närheten tillräckligt om. Samtidigt låtsas samma tyckare ingenting alls veta om saker som varit självklara och alla helt överens om, ibland så sent som i förra veckan. Det är helt enkelt upp och nedvända världen, där allt vedertaget ska ifrågasättas och såväl vanligt sunt förnuft som vetenskapliga sanningar omkullkastas som varande påhittade sociala konstruktioner.

Samma upp och nedvända värld kan iakttas hos journalister som har placerat sig själva på en moralisk högplatå, där man anser sig vara upphöjda över all kritik och istället för att agera som den tredje statsmakten borde göra, nämligen att kritiskt granska den första makten, snarare har lierat sig med den. Enligt dessa rättfärdiga “presstituerade” är det mycket finare att finansieras av skattemedel – direkt eller via presstöd – än genom frivilliga donationer som de “oseriösa” journalisterna förlitar sig på.

Att tvångsbeskatta svenska folket för att finansiera SR och SVT är enligt de public service-anställda oerhört mycket mer nobelt än att vara en ”swish-hora” som lever på frivilligt ekonomiskt stöd från sina tittare och läsare. I SR P3-programmet Tankesmedjan uttrycker programledarna sitt förakt över dessa fristående aktörer som sägs ”sprida skit” och därför bara är värda att “pissas på”. Än grövre är när man antyder att den libertarianske komikern, bloggaren och författaren Aron Flam finansierar ett påstått drogmissbruk via sin populära Youtube-kanal. Ett solklart fall av ärekränkning om Aron skulle välja att beivra beskyllningarna.

Det tycks vara hur högt i tak som helst för skattefinansierade och maktlojala tyckare när det gäller att håna och förolämpa fristående och oberoende debattörer. Om de senare går i svaromål tar det däremot hus i helvete på tidningsredaktionerna där man då beskriver sig som offer för hets, hot och hat och sina kritiker som pressfrihetens och demokratins fiender. Även den mest sakliga kritiken mot etablissemangsmedias försyndelser framställs som ett demokratihot – som presstituerad anser man sig vara höjd över varje misstanke, ett orörbart frälse, en kejsare som ingen får anklaga för att vara naken.

Dörren till en mediekarriär kan snabbt stängas för den som uttalar obekväma sanningar på diverse känsligförklarade politikområden eller dristar sig att påpeka att journalistkåren ofta inte gör sitt objektiva nyhetsrapporterande jobb, utan i stället använder sina plattformar för att driva en politisk agenda. Åtskilliga exempel finns på personer som kastats ut i kylan från den mediala stugvärmen när de i sin skrivargärning gläntat på en av åsiktskorridorens fönsterluckor mot världen utanför. Det kan räcka med att äta lunch med ”fel” person för att av msm-aktörerna förklaras som pestsmittad och persona non grata i stora svarta uthängningsrubriker.

Alternativmedias obekväma sanningar klassas kategoriskt av etablissemanget som lögner och falsk information, medan den desinformation och mörkläggning kring det mångkulturella samhällsbyggets problem och misslyckanden som man själv ägnat sig åt i decennier framställs som fakta och sanningar. Och när man beslås med att undanhålla fakta och sanningar beskrivs även det som en dygd i form av god pressetik – vissa saker klarar inte medborgarna av att hantera menar man, och följaktligen utgör det därför en ”god” journalist sed att ikläda sig en sådan förmyndarroll.

”Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden” lyder ett bevingat citat signerat Abraham Lincoln. Det stämmer bra in på det som sker i Sverige beträffande etablissemangets lurendrejeri om den vänsterliberala invandringspolitiken som vägen till det utopiska samhället. I början lät sig alla luras, idag allt färre samtidigt som en skara ännu litar på makthavarna och är mottaglig för hjärntvätten och propagandan.

Vi ser redan totalitära tendenser hos det svenska etablissemanget som syftar till att klamra sig fast vid makten och hindra spridning av sanningen om makthavarnas mångåriga och ännu pågående vanstyre. Om man upplever sig tappa greppet om opinionsbildningen ytterligare finns risk att staten går än längre och försöker ändra grundlagen för att mer hårdhänt inskränka yttrande- och tryckfriheten – även detta bakom en nyspråklig fasad av att åtgärderna i själva verket syftar till att värna demokratin.

Stöd för detta har de politiska makthavarna paradoxalt nog från självaste Pressombudsmannen som i ett uppmärksammat uttalande beskrivit dessa medborgerliga rättigheter som en nådegåva från överheten till medborgarna som närsomhelst kan tas tillbaka om den ”missbrukas”.

Många har liknat svensk konsensuskultur vid de forna kommunistiska öststaternas åsiktsförtryck. Men hur mycket man än försöker är ändock internetrevolutionen troligen i slutänden en ostoppbar kraft. Sanningen kommer förr eller senare till slut att segra över maktens genomskinliga lögner.

Kommunismens censur och dess effekt illustreras i HBO:s hyllade miniserie Chernobyl – i vilken några svenska skådisar och även en svensk regissör medverkar. Där avslöjas hur Sovjets centralkommitté i det längsta försökte mörka den inträffade katastrofen genom att avsiktligt ljuga för omvärlden och även för sitt eget folk, som därmed försattes i livsfara på grund av den skadliga radioaktiva strålningen. När sedan gemene man i Sovjetunionen till slut blev varse om myndigheternas svek och lögner var det kanske en av anledningarna till början på slutet för sovjetdiktaturen.

För att parafrasera den klassiska slutrepliken i filmen King Kong så var det inte flygplanen (USA:s militära försvarssystem “Star Wars”) som dödade odjuret (Sovjetunionen). Instead it was beauty (sanningen om Tjernobyl), that killed the beast. Faktiskt något som Gorbatjov senare själv erkände. Eller som den brasilianske författaren Paulo Coelho uttryckte det: “The beauty of truth: whether it´s good or bad, it is liberating”.

Håkan Johansson

PS: Termen presstitute myntades av den amerikanske publicisten Gerald Celente för att beskriva agendajournalister, lojala med maktetablissemanget.

Om du gillade den här artikeln och vill läsa mer av författaren, hittar du en recension av Håkan Johanssons senaste bok ”Den humanitära stormakten” och hur du beställer den HÄR.