Muslimska massakern på judar måste få kännbara konsekvenser

LEDARE • Fler än tusen judar massakrerades i helgens terrorattacker iscensatta av antisemitiska Hamas som styr i de palestinska territorierna. Dubbelt så många skadades och hundratals togs som gisslan. Nu måste alla idéer om ”tvåstatslösning” begravas för gott, liksom alla påståenden om av Israel ”ockuperade områden”. Här i väst och inte minst i Sverige visar horderna av migranter på gatorna som hyllar massmorden på judar att drastiska migrationspolitiska åtgärder behöver vidtas tillsammans med ändringar i religionsfriheten.

Återigen har den våldsbejakande antisemitiska religionsideologin islam visat sitt rätta ansikte. Palestinska Hamas ställde i helgen om med ett regelrätt blodbad på israeliska judar, däribland kvinnor och barn samt ungdomar som festade och mitt i dansen brutalt mejades ned i hundratal. På en kibbutz har halshuggna spädbarn hittats efter attackerna.

Massmorden kompletterades även med grov förnedring av judar som man tillfångatog som gisslan i stället för att döda. Dessa deklarerar man nu att man på känt terroristmanér kommer att avrätta en efter en för varje militär åtgärd Israel vidtar som svar på massakern.

Inget av detta är nytt, det som skedde i helgen är bara lite mer storskaligt än vad vi sett i närtid. Palestinska terrordåd har begåtts med regelbundenhet sedan åtminstone 1960-talet, och inte bara i Mellanöstern utan även i västvärlden. Målen har precis som de i helgen så gott som alltid varit oskyldiga civila. Det är legio för muslimsk terrorism också mer allmänt.

Riv upp erkännandet

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Elsa, 84, våldtogs av hemtjänsten – “Jobbigaste jag varit med om”

Redan innan helgens palestinska terrordåd och massaker fanns starka förväntningar på att Tidöregeringen skulle riva upp erkännandet av ”Palestina” som stat, men Kristersson & Co har varit för fega. Nu finns inget annat anständigt alternativ.

Sverige sticker i vår del av världen ut som det enda som tagit sig för något så vansinnigt som att erkänna en antisemitisk terrorstyrd diktatur. Det skedde dessutom genom en kupp av den dåvarande rödgröna regeringen 2014, utan någon föregående debatt eller förankring i riksdagen eller hos det svenska folket.

Redan när erkännandet proklamerades hade utvecklingen börjat skena i fel riktning. Stödet bland palestinierna för terrorstämplade Hamas hade ökat kraftigt på bekostnad av något men inte mycket mer rumsrena Fatah och det hade gått nästan tio år utan att några demokratiska val hållits samtidigt som Fatah med våld drivits ut från Gaza. Nu har det snart gått 20 år av terrordiktatur.

Sverige bör tvärtom i stället erkänna Israels nuvarande gränser, ta avstånd från påståendena att det finns några av Israel “ockuperade områden” och verka för att idén om en “tvåstatslösning” slutgiltigt överges. Den har inte realiserats på 75 år och det är hög tid att bli realist.

Stryp biståndet

På motsvarande sätt var förväntningarna höga på att Tidöregeringen skulle strypa det internationellt sett exceptionellt frikostiga statliga svenska biståndet till de palestinska territorierna. Men inte heller det tordes Kristersson et consortes. Att inte göra det efter vad som nu skett vore oförlåtligt. Det är välkänt att svenska skattepengar används för att dela ut socialbidrag och belöningar till familjer vars män antingen dött som ”martyrer” i antisemitiska terrordåd och konfrontationer med israelisk polis och militär, alternativt sitter fängslade i Israel för sådana judehatiska brott.

Att försvara biståndet med hänvisning till att stora delar av det administreras av FN-entiteten UNRWA håller inte heller. Det är lika välkänt att organisationens “hjälparbetare” så gott som samtliga är palestinier med en nära relation till Hamas. Svenska skattepengar till UNRWA är således detsamma som svenska skattepengar till terrorstämplade Hamas. Finansieringen kan strängt taget utgöra ett brott mot Sveriges och EU:s terrorlagstiftning.

Terrorstämpla allt stöd till ”Palestina”

Men det räcker inte att avveckla det statliga biståndet. Icke-statlig finansiering och varje annan form av stöd till aktörer i de palestinska territorierna måste också kriminaliseras under den terrorbrottslagstiftning som redan finns på plats men eventuellt behöver utvidgas något. Palestinagrupperna i Sverige är en av de organisationer som med stöd i samma lagstiftning måste förbjudas och de kan nu direkt fråntas det prestigefyllda 90-konto för insamling av pengar som de aldrig borde ha fått från första början. Även människorättsorganisationen Amnestys illa dolda antisemitiska stöd för Hamas måste beivras och om ingen bättring sker bör organisationen stoppas från att verka och opinionsbilda i Sverige.

Varje migrant som ertappas med att fira eller hylla Hamas terrordåd på judar måste ställas inför rätta med obligatorisk utvisning som påföljd där så är möjligt. En snabbutredning behöver därutöver tillsättas för att ändra lagen så att såväl första som andra generationens migranter som gör sig skyldiga till den här sortens handlingar kan berövas sina svenska medborgarskap och skickas ut ur landet. Intensifierade åtgärder med både morot och piska måste också vidtas för att åstadkomma en omfattande återvandring av migranter med rötter i Mellanöstern. Ett totalstopp för nyinvandring därifrån kan införas direkt.

Upplys om islams brott mot mänskligheten

Vidare måste vi få i gång ett ordentligt upplysningsarbete för att tydliggöra för alla som indoktrinerats till villfarelsen om något annat att islam är det största såväl utländska som inhemska hotet mot Sverige. Allt religions- och kulturrelativistiskt dravel behöver kritiskt synas i sömmarna och blottläggas för vad det är. Det bör nu göras till ett kärnuppdrag för Forum för levande historia.

Om exempelvis Sveriges utrikesminister påstår att ”islam berikar vårt land” ska han ställas mot väggen med krav på att konkretisera sig – exakt vad i denna religionsideologi är det som är att betrakta som så berikande? Det är svårt att hitta något sådant överhuvudtaget och än svårare att se vad av det slaget som skulle kunna uppväga judehatet, kvinnohatet, yttrandefrihetshatet, demokratihatet, sexuella minoritetshatet och så vidare.

Skattefinansierad Public Service måste upphöra med sin förtäckta antisemitiska agenda där man år efter år pumpar ut den ena antisemitiska propagandafilmen efter den andra förklädda till ”dokumentärer” där Israel utmålas som ockupanter och förövare och palestinierna som offer och flyktingar. Mediehusen har en demokratiparagraf och ett demokratiuppdrag som de konsekvent bryter mot genom att legitimera en antidemokratisk och rasistiskt antisemitisk religionsideologi. Det måste upphöra och ersättas med en verkligt demokratifrämjande journalistik.

Judiska profiler måste börja ta sitt ansvar

Det är också hög tid att tongivande judiska profiler i Sverige som syskonen Willy och Margit Silberstein, Göran Rosenberg med flera släpper sargen, upphör med sin vilseledande retorik om att det stora antisemitiska hotet i Sverige skulle emanera från en liten klick svenska nynazister eller rentav från Sverigedemokraterna.

En konservativ uppskattning är att det idag i Sverige finns åtminstone ett par hundratusen invandrade muslimer som i olika grad hatar judar och passivt eller aktivt stödjer den masslakt på judar som iscensattes av Hamas i helgen. I ett ökande antal delar av landet är personer med sådana rötter i majoritet och inom några decennier kan de vara det i landet som helhet om massinvandringen fortsätter som hittills. Det är detta och inget annat som är det stora och allt annat överskuggande hotet mot judar och alla oss andra ”otrogna”.

Revidera religionsfriheten

En revidering av religionsfriheten i Sverige behöver ske. En religionsideologi av det skrot och korn som islam är ska inte kunna gömma sig bakom och exploatera denna liberala grundlagsfästa fri- och rättighet. Huruvida lagen behöver skrivas om eller bara omtolkas får jurister bedöma, men islam krockar med nästan varje mänsklig rättighet och frihetlig demokratisk värdering, vilket borde räcka gott och väl för att förbjuda den i Sverige.

Det går inte att lagstifta mot vad människor tror på i sina huvuden eller vilka gudar eller djävlar de ber till inom privatlivets helgd. Men organiserad islam kan och bör vi förbjuda, vilket innefattar att samtliga moskéer i Sverige rivs. Vårt land vilar på tusenåriga kristna traditioner och kanske lika lång tid före det av asatro. På senare tid har vi omfamnat demokrati och upplysning. Islam står i opposition till allt detta och har följaktligen inte i vårt land att göra. Den muslim som på allvar vill lämna islam bakom sig och bli svensk ska vara välkommen men de som vill leva som muslimer under islam får välja ett annat land. Det saknas inte lämpliga alternativ.

Magdalena håller tillfällig låg profil

Socialdemokraterna håller just nu en låg profil förutom de S-aktiva med Mellanösterbakgrund som nu gör stor sak av att de lämnar partiet därför att Magdalena Andersson inte försvarar Hamas massaker. För S-ledningen är det förstås svårt att stå på palestiniernas sida mot Israel precis när ett av de värsta antisemitiska terrorblodbaden i modern tid har iscensatts. Men när krigsrubrikerna så sakteliga tonar bort, som de alltid gör kommer man att återgå till sin gamla retorik som vid det här laget har mer än 50 år på nacken.

S överlevnad som maktparti hänger på det. Invandrade judehatiska väljare utgör numera en ansenlig andel av partiets röstboskap. Dem kan man inte alienera. Frågan är hur man ska göra med alla antisemitiskt terrorkramande aktiva i partiet, låtsas som det regnar eller hålla räfst och rättarting? S-nära tidningar där profilerade medarbetare nu kommer ut som terrorkramare behöver ställa sig samma fråga.

Mycket judiskt blod på socialdemokratiska händer

Socialdemokraterna i Sverige har mycket judiskt blod på sina händer. Först allt det man under andra världskriget hjälpte nazi-Tyskland att spilla och därefter och ända fram till idag allt stöd man gett muslimska aktörer med samma antisemitiska utrotningsagenda.

Redan efter sexdagarskriget 1967 började svenska S-profiler som Sten Andersson, då partisekreterare, knyta vänskapsband med ledare inom den palestinska terroriströrelsen, en verksamhet som han senare intensifierade under sin tid som utrikesminister på 80-talet, däribland PLO-ledaren Yassir Arafat.

Olof Palme åt middag och skrattade med terrorledaren

Även Olof Palme gjorde under sin tid som S-ledare och statsminister långtgående ansträngningar för att vittvätta terrorledaren och hade stor del i att Arafat och PLO gavs en oförtjänt legitim internationell status som palestinsk de facto-regering. När Palme 1974 under uppsluppna former träffade, åt middag och skakade hand med Arafat 1974 hade ekot av skotten och dödsskriken i OS-byn i München knappt ekat ut. Palestinska Svarta september som utförde de antisemitiska terrordåden var direkt underställda Arafat och PLO.

De många andra blodiga palestinska terrordåd som vid den här tiden avlöste varandra begicks också med Arafats välsignelse. Det rådde redan från början inga tvivel om att Arafat var en terrorledare och inget annat. Det klargjorde han själv när han tillträdde. Det finns på film när han säger att han anser väpnat våld vara ”det enda sättet”. PLO:s slutmål var också tydligt såväl före som efter Arafats tillträde: Israel skulle utplånas, judarna drivas på flykten eller dödas och hela det israeliska territoriet återtas och läggas under muslimsk palestinsk kontroll.

S har fortsatt att skämma ut sig

Socialdemokraterna i Sverige har under decenniernas gång fortsatt att skämma ut sig såväl inom landet som internationellt för sin antisemitism. S-politiker har poserat med plaketter där Israel är utplånat. Man har agerat så att USA känt sig föranlåtna att upprepade gånger skicka hit sitt särskilda judiska sändebud för att informera sig om den institutionella antisemitism som styrande Socialdemokrater i Malmö ägnat sig åt. Sveriges socialdemokratiska utrikesminister har uttalat sig så grovt antisemitiskt att hon portades som persona non grata från att resa in i Israel. Ungdomförbudet har skanderat antisemitiska slagord på första maj. Och så vidare. V och även MP har liknande antisemitiska skandaler och verksamheter i bagaget.

En och annan judehatare har letat sig in också i andra av våra riksdagspartier men generellt är det den svenska socialdemokratin och radikalvänstern som har mest att skämmas för. Attraktionen finns till stor del att söka i att de palestinska aktörerna vid sidan av att vara antisemitiska islamister också står väldigt långt ut på vänsterkanten. I paraplyorganisationen PLO finns och har funnits idel vänsterpartier som socialistiska Fatah, kommunistiska PFLP och DFLP och så vidare.

Muslimsk kultur ett bredare problem

Den muslimska kulturens synsätt på våld och annat finns även hos de invandrare från regionen som inte begår islamistiska brott utan ägnar sig åt andra typer av kriminalitet. Det är ingen slump att den demografiska profilen ser ut som den gör hos de kriminella gängen, förnedringsrånarna, grupp- och överfallsvåldtäktsmännen med flera. Detta har Kent Ekeroth skrivit mer utförligt och förtjänstfullt om HÄR.

***

B a k g r u n d

Den som kan sin Mellanösternhistoria kan sluta läsa här. För övriga tecknar jag nedan en sammanfattande historik som belyser varför det ser ut som det gör idag i Mellanöstern.

För att förstå – men inte ursäkta – det palestinska våldet får man gå tillbaka till andra världskriget och nazi-Tysklands judeutrotning, vilken muslimska auktoriteter i Mellanöstern och arabvärlden helhjärtat stödde. Det område i Mellanösterns som då och sedan det osmanska rikets sönderfall i samband med första världskriget gick under namnet Brittiska Palestinamandatet innefattade bland annat det som idag är Israel.

Redan under det mandatet fanns skrivningar om att bilda en judisk stat i området och även en arabisk sådan. Efter andra världskriget fick idén om en judisk stat ett starkare stöd i FN. Samtidigt ansåg man där att även palestinierna borde få en egen stat inom den geografiska ramen för mandatet. Begreppet ”tvåstatslösning” myntades.

Men palestinierna förkastade idén och vägrade acceptera en judisk stat. De kunde alltså redan 1948 ha fått ett eget land men sade nej därför att hatet mot judarna var starkare. När det alternativet inte längre fanns på bordet utropade judarna själva staten Israel och fick viktigt stöd från bland annat USA.

Utropandet ledde till att de omgivande arabstaterna, som inte heller kunde acceptera någon judisk stat i regionen, omedelbart anföll det nybildade israel för att utplåna det från jordens yta. Men trots att Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien gjorde gemensam sak i anfallskriget avgick Israel med segern.

Det ledde till att bortemot en miljon muslimer som identifierade sig som palestinier lämnade det israeliska territoriet och bosatte sig antingen i de besegrade arabstaterna eller i områden på Västbanken och Gaza som vid den här tidpunkten inte tillhörde Israel utan under kriget hade ockuperats av Egypten och Jordanien. Det var således araberna som lade beslag på de områden som skulle ha kunnat utgöra en palestinsk stat i området och omintetgjorde alla sådana planer.

Mer hårdföra metoder för att etniskt rensa arabvärlden på judar vidtog förlorarna i det kriget. Judar fråntogs medborgarskap och fick sina ägodelar konfiskerade. De erbjöds medborgarskap och möjlighet att bosätta sig i Israel, vilket många accepterade. Andra valde att bege sig till Europa och USA.

Västbanken och Gaza plus Sinai och Golanhöjderna tog den judiska staten kontroll över först i samband med det så kallade sexdagarskriget 1967. Det var också därefter som områdena började att kallas för ”ockuperade” med avdammade krav på att de skulle förvandlas till en palestinsk stat. Under de decennier de stod under arabisk ockupation och vägran att upplåta dem till palestinierna för en statsbildning höll samma aktörer inkonsekvent tyst.

Formellt var det Israel som startade sexdagarskriget men i verkligheten var det endast för att förekomma det anfallskrig som förlorarna från 1948 stod i begrepp att iscensätta i ett nytt försök att utplåna den judiska staten. Det hade också föregåtts av mer småskaliga attacker mot Israel i form av bland annat raketskjutning av det slag vi allt sedan dess sett med hög frekvens och kontinuitet. Men återigen gick arabstaterna på pumpen. Att efter detta återlämna områdena till de forna arabiska ockupanterna ansåg Israel inte att det fanns någon legitimitet för och det skulle dessutom utgöra ett alltför stort hot mot Israels existens i eventuella nya arabiska anfallskrig.

Efterhand har arabstaterna upphört med att göra anspråk på områdena samtidigt som de dock konsekvent vägrat ta emot sina etniska och religiösa fränder därifrån. Detta i syfte att sätta käppar i hjulet för israelerna. Det har skapat ett enormt dilemma för Israel att delar av landets territorium befolkas av araber som hatar judar i allmänhet och israeliska sådana i synnerhet. Det handlade från början om cirka en miljon människor. Idag har den siffran till följd av högt barnafödande flerdubblats.

Lösningen för att freda sig har blivit att bygga höga skyddsmurar, införa strikta gränskontroller mellan bland annat Gaza och centrala Israel och noga kontrollera vilka varor som förs in i de palestinska områdena. De kontrollerna har ofta fallerat då palestinierna grävt smugglingstunnlar. Många sådana har israel hittat och sprängt men helgens terrormassaker visar att man delvis misslyckats. Mossad som betraktas som en av världens skickligaste underrättelsetjänster såg inte detta komma.

På 60-talet bildades organisationen PLO, ursprungligen av aktörer i de omgivande arabstaterna men togs i slutet av decenniet över av palestinierna själva med Yassir Arafat i spetsen. Målsättningen var som tidigare att utplåna staten israel och fördriva eller utrota judarna. Någon tvåstatslösning med en palestinsk stat jämte Israel sågs inte som något alternativ.

Man började iscensätta en lång rad blodiga terrordåd såväl i närområdet som på andra platser i världen och på gräsrotsnivå omfattande så kallade intifador av gatuvåld mot israeliska judar. Paradoxalt nog ledde det till att palestiniernas sak och PLO:s legitimitet stärktes i tongivande vänsterliberala kretsar i väst. En fullt jämförbar modern parallell är om IS terrorvälde där borta och illdåd på västlig mark skulle ha lett till förståelse och stöd härifrån för att skapa ett muslimskt kalifat i delar av Syrien och Irak.

1993 låtsades Yassir Arafat gå med på något som liknade en tvåstatslösning och så gjorde – mer uppriktigt – Israels dåvarande premiärminister, generalen och krigshjälten Yitzhak Rabin. Det så kallade Oslofördraget undertecknades av de tvenne under överinseende av USA:s dåvarande president Bill Clinton.

Fördragets villkor var att palestinierna skulle upphöra med sitt våld och sin terror mot att de gavs en tämligen långtgående autonomi över Gaza och Västbanken. De skulle också upphöra med kraven på en fullt ut självständig palestinsk stat.

Året därefter tilldelades Rabin och Israels dåvarande utrikesminister Shimon Peres Nobels fredspris, vilket kan anses ha varit berättigat. Prisutdelningen solkades dock av att även terrorledaren Yassir Arafat fick priset.

Autonomin utvidgades sedan på israeliskt initiativ ytterligare 2005 men det har, tvärtemot vad som förespeglades, inte gett minsta anledning att tro att palestinierna är ett folk som är kapabelt att anförtros en regelrätt statsbildning eller att den judehatiska terrorn om så skedde skulle upphöra. Våldet mot judarna i Israel har tvärtom fortsatt som ett lågskaligt inbördeskrig, med raketskjutning, självmordsbombare och mord. Sällan är dåden riktade mot israelisk militär eller polis, nästan alltid är måltavlan civilbefolkningen. Precis som nu i helgen. Målet är fortsatt Israels utplånande och död åt alla judar.

Om Hamas kan åstadkomma vad man gjorde i helgen under rådande förhållanden svindlar tanken på vad man skulle få resurser till med en verklig stat i ryggen. Mot allt sunt förnuft har ändå de palestinska territorierna fått en statsliknande plats i FN, vilket dessvärre inte förvånar då man tidigare gav terrororganisationen PLO observatörsstatus där.

Men den enda utvecklingen framåt för Mellanösternkonflikten nu är en total helomvändning där palestinierna fråntas varje nationell eller statsliknande status, där Gaza, Västbanken och hela Jerusalem med internationellt erkännande införlivas fullt ut med Israel och där de palestinier som inte vill göra avbön och assimileras in i det israeliska samhället repatrieras till de omgivande arabstater vars kultur, religion och språk de delar.