LEDARE • Att äta Marabous chokladprodukter är en 100-årig svensk tradition. Att globalister på 90-talet sålde ut det anrika företaget till en multinationell livsmedelsjätte är inte den vanlige svenskens fel och inget han eller hon ska behöva lida eller ta ansvar för. Detsamma gäller de tusentals anställda i Marabous fabriker i Sverige och i distributionen och försäljningen av företagets produkter som riskerar förlora sina jobb på grund av ett meningslöst symbolslag i luften mot Rysslands invasion av Ukraina.

Chokladkakorna, Aladdin-asken, Japp, Daim, Non Stop, Twist… listan kan göras lång på Marabou-produkter som de flesta av oss ser som en del av det svenska kulturarvet. Faktum är att flera av dem har existerat dubbelt så länge som Kalles kaviar som ofta lyfts fram som en symbol för det folkhemskt svenska på livsmedelsfronten.

På 1990-talet gick Marabou samma väg som så många andra anrika svenska företag och såldes i rådande globalistisk yra och avsaknad av nationell stolthet hos näringslivet ut till den multinationella livsmedelskoncernen Kraft Foods med säte i USA som i sin tur till största delen ägdes av den ännu större multinationella tobaksjätten Philip Morris.

Efter diverse sammanslagningar och delningar sedan dess heter den del av koncernen som äger Marabou Mondelez International och det är det namnet vi idag hör i den offentliga debatten och medieskriverierna om bojkott i solidaritet med Ukraina.

För några veckor sedan satte Ukrainas antikorruptionsmyndighet upp Mondelez på sin svarta lista – inte för att företaget är korrupt på något sätt utan därför att de bedriver verksamhet i Ryssland och gör det på ett skötsamt sätt som också innebär att de betalar bolagsskatt på vinsten till den ryska staten. Det är pengar som vid sidan av att gå till diverse offentlig service också delvis kan hamna i försvarsbudgeten och därmed betraktas som ett ekonomiskt bidrag till Rysslands krigföring i Ukraina.

Den här svartlistningsverksamheten är rejält vid sidan av den ukrainska antikorruptionsmyndighetens uppdrag men fungerar bra för att leda såväl den egna befolkningens som omvärldens uppmärksamhet bort från det monumentala misslyckandet med det man egentligen är satt att göra; att komma till rätta med den omfattande korruptionen på hemmaplan, ett arv efter den sovjetiska kommunisttiden.

Man kan ha förståelse för att Ukraina vänder på varje sten och prövar allt som kan tänkas försvaga den invaderande fienden. Vi andra bör dock vara lite mer objektivt analytiska, inte bara reflexmässigt låta oss dras med i sådant som bara är meningslöst godhetssignalerande eller, värre, skadar oss i stället för Ryssland.

Mondelez verksamhet i Ryssland är tämligen autonom. Den består i både tillverkning och försäljning och påverkas knappast alls av att vi i Sverige bojkottar våra chokladkakor. Det är långt ifrån den första meningslösa symbolhandling vi svenskar ägnat oss åt för att få känna oss som goda människor – vi lägger en krona i en hitrest tiggares pappmugg, släcker lampan i en timme klockan 20:30 den fjärde lördagen i mars för jorden, dricker utan sugrör för klimatet, tänder ett stearinljus för freden – och kanske ska man inte underskatta detta psykologiska behov, men heller inte hur det kan leda oss vilse.

Det är förstås upp till var och en att avgöra om man mår bättre av att späka sig själv i solidarisk choklad-askes än att ge efter för den sensuella njutning en smältande chokladbit i munnen skänker. Men man bör göra den avvägningen som välinformerad medborgare. Känns det lika skönt att avstå pralinen om man vet att de enda man skadar genom att göra det är svenska arbetare och varumärken som tillhör det svenska kulturarvet?

Man bör inför det beslutet också vara medveten om att sanktionerna mot Ryssland varken är så långtgående eller solidariska som man kan få intryck av när man läser svenska medier. I stället är det vi svenskar som på känt manér åter ska betala priset för att våra styrande ska kunna posera på den internationella politiska catwalken som bäst i klassen.

I Sverige har vi sedan invasionen av Ukraina minskat varuimporten från Ryssland med 90 procent.  Detta genom beslut som i de flesta fall tagits långt ovanför den vanlige medborgarens huvud och utan hänsyn till hur de drabbar svensken i gemen. De har fattats av politiker och företag med ett stort behov av att godhetssignalera och i avsaknad av konsekvensanalys om de verkligen har någon påverkan på Ryssland.

Vi känner igen beteendet från migrations- och, på senare tid, klimatområdet där de där uppe bestämmer och vi här nere får leva med konsekvenserna. Att vi i Sverige tagit emot i särklass flest migranter och därigenom dragit på oss enorma problem har inte förändrat förhållandena i tredje världen på minsta sätt.

Detsamma kan sägas om de rekordstora summor i biståndspengar vi varje år öser över den delen av världen. Däremot har politikernas godhetssignalerande förskingring av våra skattepengar till dysfunktionella regimer i lågutvecklade länder hindrat oss från att laga stora hål i den egna välfärden, infrastrukturen och annat som dessa pengar egentligen är avsedda för.

De klimatpolitiska besluten följer samma mönster. De låter våra politiska högdjur glänsa på klimattoppmöten, dit de flesta dessutom anländer i privata jetplan som spyr ut koldioxid i atmosfären. Här hemma drabbar de den vanlige svensken genom chockhöga priser på el och drivmedel samtidigt som klimatvinsten globalt är helt försumbar.

Så självfallet ska vi också vara bäst i klassen på att bojkotta Putin, oavsett det rör honom i ryggen eller inte, oavsett det har någon effekt eller inte och oavsett hur det drabbar oss själva. Behovet av att godhetssignalera smittar även av sig nedåt. På något sätt har de där uppe med sin propaganda lyckats övertyga oss om att vi hjälper Ukraina i kriget genom att avstå en chokladbit till kaffet.

Och statsmedia hjälper till att etablera den bilden trots att deras egen ekonomikommentator avfärdar bojkotten som samvetsdövande dumheter. Skattefinansierade reportrar frågar mannen och kvinnan på gatan om de gör sin heroiska insats i kriget och säger nej till Japp och Daim. Det intygar de mangrant att de gör och ser mycket nöjda ut med att få säga det i TV.

Varken reportrar eller någon av de tillfrågade säger det som ändå rätt många tittare måste tänka: En chokladbit, verkligen? Wow liksom. De svenskar som slogs mot ryssen på Karl XII:s tid, med Gustav III eller så sent som under finska vinterkriget måste rotera av ilska och rodna av skam i sina gravar över den menlösa ynkedom till ättlingar som i stället för att resa till Ukraina och göra en insats med vapen i hand ägnar sig åt chokladprotester hemma i bostadsrätten på Södermalm.

Man kan psykologisera kring varför just svensken blivit så här men här räcker det med att konstatera att vi är rätt unika i det avseendet. Faktum är att vi sticker ut ännu mer i vårt bojkottande av Ryssland än vi gjort som invandringspolitiskt humanitär stormakt. Sveriges 90-procentiga minskning av importen från Ryssland ska ställas mot snittet för EU-länderna på endast 5 procent. Faktum är att nästan hälften av medlemsstaterna, 12 stycken, tvärtom ökat sin import av ryska varor sedan invasionen av Ukraina.

Frågan är också om det inte drabbar Ryssland hårdare att sluta sälja varor till dem som de inte själva kan tillverka. Visserligen ligger Sverige relativt högt bland EU-länderna även här men toppar gör vi ingalunda. Vi exporterar fortfarande en tredjedel av vad vi gjorde innan Ryssland invaderade Ukraina. Pengar luktar inte, säger talesättet och ryska rubel förefaller inte lukta alls lika illa som ryska varor.

Det svenska samvetet är också höggradigt selektivt mer allmänt. Vi tycks inte ha några problem med att den kinesiska diktaturen äger och tjänar massor med pengar på våra Volvobilar, att våra kära iPhones och det mesta annat i elektronikväg vi använder tillverkas i samma lands sweatshops där arbetare bor på fabrikerna och bara ser sina familjer på långhelger och självmord är vanliga därför att man inte orkar med tempot och tillvaron. Eller att merparten av våra kläder tillverkas i ännu värre sweatshops i anslutning till slummen i länder som Indien, Pakistan och Bangladesh där man inte heller drar sig för barnarbete på gränsen till slaveri. För att bara nämna några exempel.

Opportunistiskt hyckleri ligger inte för mig. Därför tänker jag fortsätta njuta av min Marabou-choklad med gott samvete och i stället bojkotta de företag som i bästa fall av oförstånd men i sämsta fall cyniskt godhetssignalerande egennytta plockar bort dessa produkter från hyllorna. Jag är tyvärr också för gammal och sjukdomsdrabbad för att vara till någon nytta på marken i Ukraina.

Man riskerar förstås att från vänsterhåll skyllas för Putinist och rysskramare för sin vägran att Marabou-vägra. Men i en hederlig debatt bortom plumpa påhopp förstår varje intelligent människa att man inte är det minsta mindre kritisk till Putins invasion av grannlandet än någon annan bara därför att man håller sig för god för att delta i rent trams, och även om man förbehåller sig rätten att kritisera också andra aktörer i det geopolitiska maktspelet kring Ukraina som om det vill sig riktigt illa kan eskalera till ett fullskaligt tredje världskrig.

Den dagen ryssen kommer över Östersjön får de svenska godhetsapostlarna se upp så de inte sätter vad de valt att ersätta chokladbiten från Marabou med i halsen i chock över att deras pralinprotest inte stoppade Putin från att anfalla.