➤ KRÖNIKA Vissa kallar det ”att ta det röda pillret” – en metafor lånad från filmen Matrix där huvudkaraktären tar det röda pillret och plötsligt inser att världen ser ut allt annat än han hade tänkt sig: nedsövda människor flyter i stora kärl för att med sina kroppar producera energi åt robotar medan deras hjärnor fantiserar ett slags gemensam virtuell verklighet. I vänsterns terminologi kallas det ”radikalisering” – som om att inse det verkliga tillståndet i Sverige och Europa vore att anamma någon slags radikal och – underförstått – osann verklighetsbeskrivning.

Under en lång tid var jag en mönsterinvandrare i vänsterns ögon – en lätt dum och tacksam människa som gjort sitt bästa för att stödja och underhålla den då ganska monolita Sverigebilden. Mina första 5-7 år i Sverige präglades av en stolthet över att få tillhöra ett så framgångsrikt och effektivt samhälle. Jag var stolt och glad över att betala de högsta skatterna i världen just för att jag trodde att det gjorde skillnad: intelligenta, erfarna och kloka människor i Sveriges toppskick skulle rikta skattemedel dit de behövdes mest.

Sprickor i den noggrant putsade Sverigebilden började uppstå i takt med att min svenska blev bättre – och jag började notera att förklaringar till fenomen som länge gnagde i mig inte riktigt håller: skrikiga och rentav aggressiva invandrargäng på gator, undandragande polis som inte ens försökte upprätthålla lag och ordning, dygnslånga köer på akuter osv. Tvivel smög sig in i mitt hjärta – kan det hända att Sverige inte är det mest framgångsrika och effektiva samhället på jorden?

Som en rationellt tänkande varelse med en stor erfarenhet av att bo i dysfunktionella länder (jag är ju född i ett sådant trots allt) kunde jag omgående se och känna igen tecken på förfall och kommande kris i Sverige. Inte heller den logiska ekvationen – att årligen släppa in hundratusentals oanställningsbara migranter och samtidigt ha anspråk på att tillhandahålla generösa sociala skyddsnät för alla – gick ihop.

Samtidigt visste jag att ett ställningstagande mot den rådande ordningen kommer att kosta mig mycket personligen. Som en relativt nyinflyttad invandrare var jag dessutom i en utsatt ställning – mitt ursprung, mina arbetslivserfarenheter i Sverige, min privata ekonomi, t o m min brytning – allt skulle användas mot mig. (Spoiler: jo, det blev just så). Därför gjorde jag allt i min makt för att tränga undan hemska tankar, laga sprickorna i fasaden med hjälp av vänsterns mytologi om socioekonomiska faktorer m fl, övertolka de allt mer sällan kommande positiva tecknen – och fortsätta tro på den svenska modellen som Stefan Löfven säger sig vilja ”utveckla” trots allt. Men den kognitiva dissonansen mellan den  propagandistiska Sverigebilden och den upplevda verkligheten blev nästan omöjlig att bära till slut.

Den stora vandringen 2015 blev vändpunkten för mig – så väl som för många andra människor: folkmassor från Asien som angriper gränspoliser med stenar och sedan ockuperar motorvägar och marscherar rakt in i Europa med kaos och våld har visat att även om det finns några samhällsbärare kvar i Europa så är de här personerna antingen extremt dumma eller helt enkelt genomonda och har helt andra ändamål än resten av samhället. Det var då – i augusti 2015 – som jag bröt tabun och varnade för Akilov utifrån mina erfarenheter som asylhandläggare i en debattartikel i Aftonbladet.

För första gången erkände jag då för mig själv: Sverigebilden är lögn och måste förkastas, vi lever i en av samtidens mörkaste stunder och det kan bli mycket värre om vi inte stoppar det. Det finns ingen annan som kan göra det för oss. Det finns inga samhällsbärare – bara småpåvar med hybris.

Allting blir så mycket enklare när man slutar ljuga för sig själv och inser det uppenbara. När man slutar nedvärdera sina egna erfarenheter och logiska slutsatser till förmån för falsk propaganda.  Sedan dess har jag blivit ett ständigt mål för attacker från vänstern och andra tillskyndare av den nya världsordningen. Att bli socialt avrättad i medierna kan kännas bitvis tungt, men samtidigt har jag aldrig mått så bra. Den kognitiva dissonansen och behovet att ständigt vakta och försvara sin verklighetsbild från konflikter med just verkligheten tär något enormt på en persons välmående. Övningar i praktiskt dubbeltänk försvagar och underminerar en inifrån. Att plötsligt slippa göra det frigör ens mentala resurser och energi till annat. En annan aspekt som egentligen är ganska självklar är att man mår bra av att göra det som är rätt.

Jag vet att många svenskar vrider och vänder sig över samhällsutvecklingen i detta nu. De försöker dämpa sin oro genom att hysteriskt klamra sig fast vid de sista resterna av den svenska modellen. De blir agressiva på sociala medier mot dem som ifrågasätter – inte minst för att de ser ifrågasättandet som ett hot mot sig själva och sin tillvaro. Det har de rätt i.

Det sociala priset för att ta det röda pillret är högt. Det är nästan lika högt som i filmen Matrix – där blev man omedelbart ett mål för Matrixens agenter och förlorade Matrixens falska trygghet. Men förtjänsten är också stor – ni kommer att må mycket bättre. Eller som i ett gammalt adligt ordspråk som tillskrivs den romerska kejsaren Marcus Aurelius – gör det du bör, vad som än sker.