RECENSION. Deckarförfattarna Anders Roslund och numera avlidne Börge Hellström har skrivit manus till flera TV-serier i den nordic crime-stil som slagit stort även internationellt. Nyligen Box 21 med god kvalitet i hantverket och där spänningen hölls vid liv till slutet. I Cell 8 höjer man ribban ännu ett snäpp.

Författarduon Roslund och Hellström har ofta ett budskap inbakat i storyn, och det man tog med sig från Box 21 var framför allt kritiken mot Sveriges liberala invandringspolitik med vidöppna gränser och missriktade sexköpslag som gjort det möjligt för internationell prostitution baserad på trafficking att få fäste i Sverige bortom myndigheternas kontroll.

Den nya serien Cell 8 som hade premiär på Viaplay i slutet av augusti utspelar sig till stor del i USA, närmare bestämt Ohio, och hantverket känns här än mer i nivå med de amerikanska och brittiska förebilderna. I de scener som är förlagda till Sverige känner vi igen flera karaktärer från Box 21, noterbart finsksvenska kriminalpolisen Mariana Hermansson och hennes chef Ewert Grens.

Den här gången tar Roslund och Hellström strid för det från vänsterhåll så utskällda dödsstraffet. Serien adresserarar också det från flera exempel i verkligheten hämtade problemet med känslostyrda kvinnliga poliser som faller för brottslingar och missköter sitt jobb genom att sätta sina amorösa känslor för den kriminelle framför sitt polisuppdrag att upprätthålla lag och ordning.

Deckarduon kritiserar även Sveriges vänsterlutande kriminalvård där svenska fängelser är som att åka på sommarkollo och där man ofta är mer angelägen om att skydda gärningsmännen än brottsoffren, bland annat genom att vägra lämna ut brottslingar till i det här fallet USA bara därför att man ogillar andra länders strängare lagstiftning.

SPOILERVARNING: den som har Viaplay och tänkt se serien bör göra det först och läsa vidare sedan.

John Frey är en 20-årig yngling med white trailer trash-bakgrund som sjunger i ett punkband. Han bor med sin pappa Ruben som mest sitter hemma och dricker öl och äter skräpmat och har ådragit sig en ansenlig övervikt. Mamman antyds ha dött för ett antal år sedan. John har suttit i fängelse för bland annat vapenbrott och använder nu som en dålig ursäkt för att langa knark och begå nya brott att han på grund av domen har svårt att få jobb.

När John och langarkompisen stoppas av polisen med knark i bilen räddas de av en polisfientlig tjej som dyker upp och börjar filma konstaplarna med sin mobil. Hon hotar med att lägga ut bilderna på nätet med anklagelser om att polisen inte haft ”probable cause” för att söka igenom bilen. Poliserna väljer att avbryta och John tackar tjejen som presenterar sig som Beth. Sedan skiljs deras vägar men det är tydligt att en ömsesidig attraktion har uppstått.

Snart korsas deras vägar igen och de inleder ett förhållande. Beth berättar att hon är dotter till den folklige och omåttligt populäre guvernören, Edward Finnigan, som just är i färd med att bli återvald i vad som redan på förhand är givet kommer att bli en jordskredsseger.

Han är en gudfruktig man som har profilerat sig med ett hedervärt och jordnära konservativt budskap om att alla har en plikt att göra rätt för sig och att den som inte gör det och i stället väljer brottets bana inte ska daltas med utan kännbart bestraffas för sina ogärningar. Släpphänt vänsterliberala utmanare till guvernörsposten göre sig icke besvär – folket älskar med rätta sin Finnigan.

John blir hembjuden på middag till den välbeställda familjen Finnigan i the governor’s mansion där den bortskämda och ungdomligt naivt vänstertyckande Beth som är inne i en period av pubertetsrevolt muckar politiskt gräl med sin konservative pappa.

Hon drar upp det slitna vänsterargumentet att den kraftiga överrepresentationen av svarta och latinos bland de grövsta brottslingarna, däribland de som döms till dödsstraff, underförstått bevisar att det är samhällets och socioekonomiska omständigheters fel och inte mördarens eget att han har hamnat på ”death row”.

Pappa Edward, som av naturliga skäl är måttligt förtjust över dotterns val av antisocial pojkvän, försöker tålmodigt men förgäves förmå sin trotsiga och omogna dotter att förstå att fattigdom inte är någon ursäkt för att begå grova brott och i synnerhet inte mord.

Som guvernör är Edward en övertygad anhängare av dödsstraff för de mest brutala och empatilösa mördarna – den som tar ett liv ska veta att han också kan komma att få plikta med sitt eget liv för det han gjort – öga för öga och tand för tand, som den traditionella kristna läran föreskriver. Guvernör Finnigan har i demokratisk ordning en överväldigande majoritet av väljarnas mandat i ryggen för denna rättviseprincip.

På natten då guvernörsvalet avgörs bjuder Beth hem John till det föräldrafria huset. Medan Edward och hustrun Alice tar emot folkets jubel på valvakan super sig John och Beth fulla, röker ned sig på hasch och hånglar i inomhuspoolen.

När Edward och Alice anländer hem någon gång inpå småtimmarna hittar de dottern död i swimmingpoolen. John är borta. Beth har strypts till döds och misstankarna faller snart på John som gärningsman. Han nekar till brottet men befinns skyldig i domstol. Påföljden blir dödsstraff.

En vänsteraktivistisk kvinnlig jurist, Hanna Klein, engagerar sig i fallet. Hon är förblindad av sina känslor efter att en manlig bekant till henne dömts till döden för att ha mördat en polis. Hanna anser att vännen borde ha benådats då han hade vissa inlärningssvårigheter.

Men för tittarna står det klart att den kvinnliga juristen i sitt hysteriska känslotillstånd inte förmår tänka klart och att det inte är någon ursäkt för mord att vara lite svagbegåvad i engelska och matte. Den fulla vidden av Hannas vänstergalenskap ska senare visa sig i seriens dramatiska upplösning.

Guvernör Finnigan ser inga skäl till att benåda mannen som mördat hans dotter i familjens hem. Hanna vill göra gällande att det är ett systemfel att benådningsrätten ligger hos guvernören eftersom han är jävig. Roslund och Hellström förmedlar dock snarare ett ifrågasättande av om det överhuvudtaget är förenligt med rättsprinciper att överpröva vad rättsväsendet beslutat med något så godtyckligt som ett personligt benådningsinstrument.

Tittaren inser också att jävsargumentet klingar ihåligt då det inte skulle funnits några skäl för guvernören att benåda John även om det varit någon annan kvinna han dömts för att ha strypt till döds. Det som för tittaren hänger i luften är huruvida John verkligen är skyldig till mordet. Men ur guvernörens perspektiv finns ingen anledning att tro att brottsutredningen inte skulle ha gjorts ”by the book”.

Hanna har en politisk själsfrände i fängelseläkaren Ethel Davis som på fritiden är engagerad i den vänsterorienterade anti dödstraff-organisationen Liberty. När de lagliga och demokratiska möjligheterna att få Johns dödsstraff omvandlat till fängelse är uttömda smider de tillsammans en plan inspirerad av Alexandre Dumas romanklassiker Greven av Monte Christo för att frita John.

Kvinnorna lyckas också få med sig den gamle fångvaktstrotjänaren Vernon Eriksen på planerna. Vernon är i likhet med guvernör Finnigan en gudfruktig och rättskaffens man som moraliskt inte tvivlat på dödsstraff som det yttersta verktyget för rättskipning. Efter att ha arbetat för länge på ”death row” och sett så många onda män passera har han dock på äldre dagar börjat vackla i sin tro, något som Hanna och Ethel utnyttjar. Att Vernon vill hedra minnet av sin avlidna hustru, Patty, som en gång studerade till läkare tillsammans med Ethel och också var aktivist i Liberty är ytterligare något som Ethel och Hanna nu exploaterar.

Planen går ut på att gradvis förgifta John med ett preparat i fängelsematen tills hans hjärta till slut en dag stannar. Larmet går. Ethel tillkallas, låtsas försöka få i gång Johns hjärta och dödförklarar honom sedan. Med Vernons hjälp får hon ut John från fängelset under förevändning att kroppen ska transporteras till bårhuset för obduktion.

Man har ett fönster på åtta minuter innan Johns hjärtstillestånd kommer att resultera i permanenta hjärnskador. Trots ett oförutsett avbrott där fängelsedirektören vill se kroppen innan den förs i väg klarar man fritagningen på sju minuter och får i gång Johns hjärta igen. En annan död kropp som Ethel ordnat fram obduceras och begravs i stället. John smugglas över gränsen till Kanada. Johns pappa, som inte varit invigd i planen, får ett kort samtal från sonen som berättar att han lever.

Fem år senare…

Snabbspola framåt fem år i tiden. John jobbar nu på en finlandsfärja under falskt namn som John Schwartz. Den korta blonda kalufsen är bytt mot en längre svart och han är nu sångare i ett dansband i stället för punkband. Han har utan att berätta om sin bakgrund fått ihop det med finsksvenska poliskvinnan Mariana Hermansson.

Allt rasar dock samman när John från fartygets scen där hans band uppträder ser en överförfriskad finländare antasta kvinnor på dansgolvet och inte förmår tygla sin aggressivitet. Han släpper mikrofonen, hoppar ned från scenen och fäller med några välriktade slag antastaren till golvet. Denne skadas så illa att han måste föras till sjukhus och John tvingas nu fly från polisen som söker efter honom som gärningsman till misshandeln. Johns nya falska identitet visar sig inte vara starkare än att den snabbt avslöjas i brottsutredningen.

Roslund och Hellström använder nu sin karaktär Mariana för att illustrera faran med att kvotera in känslostyrda kvinnliga poliser i kåren. Hon sätter länge käppar i hjulen för sina kollegor i deras strävanden att få tag på John och missköter sitt jobb grovt därför att hon kärat ned sig i en brottsling. Trots Marianas sabotage fångas John ändå till slut in och nu får Roslund och Hellström även tillfälle att belysa faran med politiserad tillsättning av polischefer.

Marianas överordnade, kommissarie Ewert Grens, är beredd att låta sina egna vänsterliberalt färgade negativa åsikter om USA trumfa hans jobb som polis för att hindra att John lämnas ut till USA. Han försöker mörka för UD vad polisen känner till om Johns flykt från death row och han uttrycker sig i stötande grova ordalag om myndigheten. Sammantaget är hans agerande klart förbi gränsen för tjänstefel.

Som tur är finns det andra krafter som läcker uppgifterna om John och alltsammans kommer inte bara till UD:s utan också de amerikanska myndigheternas kännedom som omedelbart begär John utlämnad. Här varsegör manusförfattarna tittaren på problemet med den ”humanitära stormakten” Sveriges höga hästar när man med hänvisning till att man inte lämnar ut någon som riskerar dödsstraff nekar att överlämna John.

Sverige gör ingen skillnad på å ena sidan rättsstaten USA:s tillämpning av dödsstraffet för verkliga grova brott och å andra sidan exempelvis islamistiska skurkstaters dödsstraff enligt sharia för att man skymfat profeten eller har en avvikande sexuell läggning.

För att upprätthålla amerikansk lag och verkställa den av domstol utdömda påföljden för en av sina egna medborgare mot Sveriges obstruktion tvingas USA skicka underrättelseagenter till Sverige för att extrahera John. Det är något som Mariana oavsiktligt underlättar genom att emot reglementet ha plockat ut John från det välbevakade häktet och låtit honom vistas med henne i en obevakad sommarstuga medan diplomatin mellan Sverige och USA maler på.

De amerikanska agenterna får ut John ur Sverige och tillbaka till USA. Han placeras på guvernörens instruktioner i samma dödscell som den han fem år tidigare fritogs från, cell 8, som gett namn åt TV-serien. Efter många om och men och med fem års försening kan dödsstraffet till sist verkställas.

Utanför fängelset har den här dagen horder av skränande vänsteraktivister samlats som gör vad de kan för att respektlöst beröva sitt hatobjekt, det konservativa guvernörsparet Finnigan, en värdig ”closure” på mordet av deras dotter. Roslund och Hellström visar också hur vänsterliberal nyhets-TV bidrar till att sätta en ovärdig prägel på verkställandet genom att fokusera sin bevakning på aktivisterna som tillåts komma så nära guvernörens bil att de kan slå på den.

Finnigan är fortsatt övertygad om att det är John som mördat hans dotter och tänker därför inte heller nu använda sig av möjligheten att benåda eller skjuta upp verkställandet. Guvernören är i sitt beslut emotionellt påverkad av att brutalt ha fått sitt enda barn taget ifrån sig och att i fem års tid på grund av brottslig vänsteraktivism snuvats på sin rätt till vedergällning och upprättelse. Men objektivt finns heller inget som pekar på någon annan rimlig gärningsman med något annat rimligt motiv.

Det visar sig emellertid i seriens slutscen vara en felaktig slutsats. Vad varken guvernören eller rättsväsendet insett är hur långt fanatiker och aktivister på vänsterkanten är beredda och anser det legitimt att gå i sin missriktade politiska kamp. Den djävulska plan som dödsstraffets motståndare satt i verket är så utstuderad, cynisk och empatilös att den är bortom en frisk och humanistiskt tänkande hjärnas fattningsförmåga.

Kort efter att Johns dödsstraff har verkställts får guvernör Finnigan besök i sitt hem av aktivistadvokat Hanna Klein. Nu när ingen återvändo finns tänker hon låta den sista akten spelas ut i det drama som hon likt en “evil puppet master” regisserat.

Hon tar fram sin mobiltelefon och ber Finnigan titta på ett inspelat filmklipp. Klippet är från mordkvällen/valnatten och inspelat i Finnigans hem. Det visar bakifrån hur en person i huvtröja närmar sig Beth och John som somnat vid poolen efter kvällens sprit- och drogfestande. Den smygande personen lägger sina behandskade händer runt den sovande Beths hals och stryper henne till döds.

Därefter vänder sig mördaren mot kameran och drar av sig huvan. Det är Hanna Klein. Hon har ett triumferande ansiktsuttryck. Det har hon även nu när hon står framför den chockade guvernören som precis fått se sin dotter mördas i bild. Hannas belåtenhet med att ha lyckats lura rättsväsendet att avrätta en oskyldig vet inga gränser.

Hannas vänsterhat mot allt vad delstatens folkmajoritet väljare står för är så fanatiskt starkt att hon bara känner skadeglädje över att så här få trycka upp mordet på dottern i ansiktet på guvernör Finnigan. Arrogant försöker Hanna rättfärdiga mordet på dottern och hur hon lyckats lura rättsväsendet att avrätta John för mordet. Det är den konservative Finnigans fel att dottern är död, påstår hon och hävdar till och med att Beth skulle ha varit stolt över att så här ha offrat sitt liv för kampen mot dödsstraffet.

Hanna berättar att hon skickat filmsekvensen till alla medier och nu stolt kommer att ta det dödsstraff hon själv kommer att dömas till eftersom hon föreställer sig att det ska påverka folkopinionen om dödsstraff i hennes riktning.

Tittaren inser förstås att det tvärtom kommer att få motsatt effekt, att inget dödsstraff kommer att framstå som så självklart rättvist som det mot Hanna efter vad hon gjort sig skyldig till.

Roslund och Hellström visar genom Hannas vanvettiga monolog och dess förvridna logik upp den fulla vidden av vänsterpolitisk fanatism i all dess osminkade anskrämlighet.

Finnigan tappar besinningen när den filmsekvens han nyss sett etsat sig fast på näthinnan och spelas upp igen och igen i hans huvud. Han drar fram en pistol ur skrivbordslådan och skjuter Hanna med ett välriktat skott när hon med självrättfärdigt högburet huvud ska till att marschera ut ur huset. Hon faller till golvet. När guvernören nu vet vem den verkliga mördaren är och inser vilket motivet varit finns i hans omskakade sinne inget annat tänkbart sätt att skipa rättvisa än genom omedelbar och personlig vedergällning.

Döende medan blodet rinner ur henne på golvet ger Hanna Finnigan en blick som säger att hon visserligen nu berövats möjligheten att göra sin rättegång till ett politiskt spektakel kring dödsstraffet men i gengäld sett till att guvernörens karriär fått ett abrupt slut.

Kanske kommer han själv nu att dömas till det dödsstraff han så varmt förespråkat. Kanske hoppas Hanna i dödsögonblicket att det, tillsammans med det faktum att Finnigan inte stoppat avrättningen av en som det nu står klart felaktigt dömd, ska påverka opinionen i vänsterriktning.

Roslund och Hellström låter dock tittaren förstå att det Hanna gjort och sökt rättfärdiga med sin vänsterpolitiska övertygelse inte bara är moraliskt förkastligt. Lika tydligt framgår hur feltänkt det är att tro att man ska vinna vanliga medborgares sympati för sin sak med extremistiska metoder. Tvärtom väcker de hos gemene man och kvinna i stället bara avsky för den bakomliggande ideologin.

Det är förstås ett inte i alla delar plausibelt scenario som manusförfattarna snickrat ihop. Men det ska ju också fungera som en spännande mordhistoria för de tittare som inte är engagerade i dödsstraffsfrågan. Det är osannolikt att vänsteraktivister i verkligheten på det här sättet i modern DNA-tid skulle kunna lura rättsväsendet att avrätta någon oskyldig eller att man skulle lyckas frita en dödsdömd från death row. Men Roslund och Hellström vill få med budskapet att rättsprocessen skulle vara ännu säkrare utan kriminella vänsteraktivisters försök att sabotera den. Man vill illustrera de här politiska rörelsernas utomdemokratiska och utomrättsliga aktioner och det gissel för samhället de är.

Att människor dör när vänsteraktivister är i farten till följd av deras bristande respekt för liv och tro att deras ändamål helgar alla medel är heller inga fria fantasier från Roslunds och Hellströms sida. Det dödliga politiska våldet är tvärtom en integrerad del av vänsterideologin. ”Collateral damage”, som nyligen när en svårt sjuk eller skadad person avled i en ambulans som klimatextremister i Stockholm hindrade från att komma fram till sjukhus, är inte heller något som får den här sortens människor att ligga sömnlösa på nätterna med dåligt samvete.

Roslund och Hellström visar i Cell 8 konsekvenserna av att vänsteraktivister anser sig stå högt ovanför både demokratiska spelregler och etiska normer. I det här fallet får deras uppblåsta och farliga självbild dem att rättfärdiga inte bara att orkestrera att oskyldiga människor döms till döden utan också att själv mörda oskyldiga människor. Detta för att man är motståndare till dödsstraff (!?). En mer absurd paradox är svår att tänka sig men är samtidigt signifikativ för postmodern vänsterlogik.

I en tid när det är mer regel än undantag att missbruka film och TV-serier för att indoktrinera tittarna med vänsterliberala och identitetspolitiska dogmer och inte sällan också för att ge den farliga vänsterextremismen ett falskt godhetsskimmer, är det välkommet med en serie som vågar ha ett annat och mer konservativt budskap. Det har Cell 8, framför allt när det gäller att plädera för dödsstraffets legitimitet men också mot förskjutningen från kompetens till kvotering i rekryteringen till polisutbildningen och vad det får för konsekvenser för rättssamhället.