➤ KRÖNIKA En högljudd dålig stämning brukar sprida sig inom den så kallade woke-vänstern om någon vit västerländsk skådespelare tillåts gestalta en person med ett annat etniskt ursprung. Men när det omvända sker är det i samma kretsar så tyst att man kan höra en knappnål falla.

Den vänsterradikale rasforskaren Tobias Hübinette, som enligt egen utsago drivs av en vision om att – gärna med våld – utrota den vita rasen, hade svårt med hyllningarna i epitaferna över den nyligen bortgångne internationellt framgångsrike svenske skådespelaren Max von Sydow. Detta på grund av att denne 1980 gestaltade den intergalaktiska superskurken Ming i sci-fi-kalkonen Blixt Gordon.

Ming ser ut som en klassisk kines från den dynasti som är identisk med hans namn – så mycket att det i sig själv betraktas som en upprörande stereotyp av kulturvänstern, även om skådespelaren skulle ha österländskt ursprung. Men nu var det alltså Sydow som fick rollen, vilket gör det hela än mer förskräckligt.

Dessutom spelades huvudrollen som den gode hjälten Blixt Gordon av den ariskt blonde och blåögde Sam J Jones. Man förstår att det måste göra ont i själen hos Hübinette & Co. Varför man plågar sig med att grotta ned sig i en 40 år gammal film som nästan alla andra har glömt är svårare att förstå.

Det stora problemet med denna filmatisering av Alex Raymonds seriefigur sett ur en helt vanlig filmslukares perspektiv är inte den förmenta rasism som manifesterades vid rollbesättningen, utan att det är en genuint usel rulle, möjligen Queens soundtrack undantaget.

Fler svenska yellowface-syndare

Max von Sydow är inte den enda svenska yellowface-rasistiska skådespelarexport som Hübinette förfasar sig över, och han har heller inga problem med att gräva sig ytterligare 40 år tillbaka i filmhistorien. En idag tämligen bortglömd men på sin tid (1930-talet) oerhört berömd svensk skådespelare var Warner Oland, eller Verner Öhlund som han egentlige hette innan han emigrerade till Amerika från Ångermanland.

Sitt svenska ursprung till trots ansågs han i Hollywood ha ett asiatiskt utseende och blev typecastad i gestaltningar av rollkaraktärer med sådan härkomst, mest noterbart som den hawaiianska detektiven Charlie Chan som han gjorde i sammanlagt 15 filmer. Enligt Hübinette var Oland/Öhlund den fullfjädrade yellowface-rasisten och ensam ansvarig för att ha utmejslat den rasistiskt stereotypa föreställning om asiater som alla västerlänningar de senaste hundra åren hävdas ha anammat.

Andra har i stället velat tillskriva Hollywoods moguler en rasistisk inställning till asiater som skäl till varför man lät Charlie Chan spelas av en västerlänning. Sanningen är mer prosaisk.

Hollywood hade innan producerat några Charlie Chan-filmer med en asiatisk skådespelare i huvudrollen men dessa hade inte gjort någon större succé. När man i stället lät svenske Verner spela rollen blev det en monumental tillströmning till biograferna och motsvarande klirr i kassan.

Det behöver nu inte betyda att den amerikanska och europeiska publiken på den tiden var rasister – då hade man förmodligen inte gått och sett filmer med asiatiska hjältekaraktärer överhuvudtaget. I stället var det nog bara så att Warner Oland var en bättre skådespelare och/eller att de Charlie Chan-filmer som gjordes med honom i huvudrollen överlag var mer välgjorda än de tidigare.

Pengar och rädsla bakom Hollywoods politiska anpassning

Money talks även i dagens Hollywood. Det är bara skenbart som de som styr i tinseltown blivit antirasister, hbtq-aktivister, radikalfeminister och woke. I själva verket håller man bara ett vått finger i luften, och just nu är vänsterliberal identitetspolitik i ropet, något Hollywood anpassat sig till i bedömningen att den hållningen är mest friktionsfri och riskerar störa det inkommande penningflödet minst.

Precis som under McCarthy-eran är alla i Hollywood livrädda för att pekas ut med fel åsikter, även om förtecknen nu är omvända jämfört med 1940- och 50-talets McCarthyism. Som skådespelare, regissör osv bedyrar man i omsorg om sin fortsatta karriär och rädsla för svartlistning att man har de rätta vänsterpolitiska åsikterna och håller inne med vad man egentligen tycker. Den som trodde att tiden för inkvisitorisk politisk hysteri var över i Hollywood fick tänka om när #metoo häromåret gjorde sin entré.

Representationsfanatism lika plågsam som tafflig produktplacering

Någon förståelse finns inte för att alla vi andra som inte är så woke-radikala och vill underhållas mer än uppfostras när vi tittar på filmer och TV-serier kan tycka det är rätt tröttsamt – i klumpiga fall rent outhärdligt – med dagens representionsfanatism på vita duken och i TV-rutan. Det tillhör numera de sällsynta undantagen att man kan se en film eller följa en TV-serie utan att tvångsmatas med identitetspolitisk propaganda.

En skådespelarensemble måste idag uppvisa alla tänkbara schatteringar av hudfärg och sexuella läggningar, hur krystat, historiskt revisionistiskt eller irrelevant för handlingen det än är. Ibland lyckas regissör och manusförfattare väva in det så att kulturvänsterns politiska krav kan uppfyllas utan att det blir för styltigt, men påfallande ofta är det slående likheter med tafflig produktplacering.

Usla identitetspolitiska placeringar i film och TV-serier är lika stämningsdödande som när kameran dröjer omotiverat länge vid bilens BMW-emblem eller rollfigurerna i något som mer liknar ett reklamavbrott gör en utvikning i dialogen om hur gott det är med en Coca Cola.

För vit men aldrig för svart, brun eller gul

En skådespelarensemble kan vara för vit, däremot aldrig för svart, brun eller gul. Den kan vara för heterosexuell men aldrig för homo-, bi- eller transsexuell. Den kan innehålla för många män men aldrig för många kvinnor. Osv.

Det blir som i fallen med Sydow och Ming respektive Oland och Chan yellowface-ramaskri om en vit skådespelare gestaltar en gul rollkaraktär (och förstås blackface-panik om en vit person ger sig till att spela någon traditionellt svart rollfigur). Ett mer sentida exempel än de ovan nämnda är det rabalder som uppstod för ett par år sedan när vita Scarlett Johansson gavs huvudrollen i filmen Ghost in the Shell baserad på en japansk manga-karaktär.

Vita rollkaraktärer åtnjuter däremot inte motsvarande skydd och bevakning från identitetspolitiskt håll. Här går det inte bara bra utan hyllas rentav som föredömligt ”normbrytande” om man byter från ljus till mörk hudfärg och/eller kön från man till kvinna.

Kvinnlig Dr Watson och svart Jimmy Olsen

I TV-serien Elementary (2012-2019) har exempelvis Sherlock Holmes vapendragare Dr Watson förvandlats till en asiatisk kvinna. ”Modernt” ansåg recensenterna – inget identitetspolitiskt gnäll över denna respektlösa hantering av Sir Conan Doyles klassiska romanfigur.

I pilotavsnittet av TV-serien Supergirl (2015-2019) dröjer det bara några minuter innan journalisten Jimmy Olsen dyker upp. Men jag höll på att missa det – på grund av min konservativa fördomsfullhet. Den korte, rödhårige och fräknige Daily Planet-medarbetaren har i den här serien nämligen bytts ut mot en svart kille i basketball-längd. Inga woke-aktivister protesterade mot det.

Eftersom jag själv är rödhårig och som grabb också var tämligen fräknig identifierade jag mig lite med killen som kallades ”Stålmannens bäste vän”. Och det där med representation och förebilder att kunna identifiera sig med genom att de ser ut som dig på ytan är ruskigt viktigt för den identitetspolitiska woke-vänstern – för alla utom vita, rödhåriga och fräkniga vill säga.

Jag får trösta mig med Pippi Långstrump antar jag. Men det är väl bara en tidsfråga innan någon woke regissör kommer på den geniala idén att byta etnicitet även på henne och sedan hyllas för det – om det inte redan har skett förstås.

Möjligt att identifiera sig med annat än en förebilds hudfärg

Hur svårt det än kan vara att ta till sig för den vid ras och hudfärg så fixerade woke-vänstern så går det faktiskt att ha förebilder som har en annan grad av hudpigmentering än du själv. Jag saknar som rödhårig nästan helt melanin. Det hindrade mig inte alls från att ha den mörkhyade Jimi Hendrix som idol när jag växte upp.

Woke-vänsterns politik där representation på grundval av hudfärg ska ersätta såväl meritokrati som demokrati är exempel på två sorters rasism samtidigt – dels klassisk men inverterad rasism, dels det som brukar kallas för de låga förväntningarnas rasism, utan några omvända förtecken.

Privilegier och diskriminering av grupper och individer utifrån rasrelaterade attribut är rasism, oavsett i vilken riktning det sker. Att den identitetspolitiska vänstern utan vetenskapligt stöd hittat på att endast vita människor kan vara rasister understryker endast ytterligare att dess idéer är just rasistiska irrläror.

Föreställningen att människor med viss hudfärg och viss härkomst behöver curlas i samhället är också en rasistisk tankefigur. Det man egentligen säger är att dessa människor saknar förmåga att ta sig fram av egen kraft – i politiken, på arbetsmarknaden, i kultursfären osv. Enligt de förmenta antirasisterna behöver däremot vita människor inte hjälpas på traven.

På motsvarande sätt uttrycker woke-vänstern också att vita har en bättre förmåga att se bortom hudfärg när det gäller identifikation med förebilder i samhället och behöver därför, i motsats till personer med annan hudfärg, inte daddas med någon riktad representationspolitik.

I den människosynen kan woke-vänstern ta etnonationalistiska extremister och nynazister i hand.