Den offentliga sektorn upphandlar varje år varor och tjänster för runt 800 miljarder skattekronor. För 100 av dessa miljarder får skattebetalarna bara luft, menar näringslivstoppen och samhällsdebattören Leif Östling. Orsaken är en kombination av ineffektivitet och omvända incitament jämfört med det privata näringslivet.

Sedan näringslivstoppen Leif Östling myntade den idag bevingade frågan “Vad fan får jag för pengarna?” och blev folkkär på kuppen för sitt ifrågasättande av om svenskarna får valuta för världens högsta skattetryck, har han startat organisationen Kommissionen för skattenytta för att ta reda på detta.

Låg effektivitet och omvända incitament

Östling har närgranskat de offentliga upphandlingarna och menar att det bara där går att lätta medborgarnas skattebörda med 100 miljarder kronor och ändå få varor och tjänster med samma kvalitet. I en debattartikel i SvD pekar han på att de incitament som finns i det privata näringslivet på att hålla kostnaderna nere inte bara saknas i den offentliga sektorn – tvärtom sporras man att hålla kostnaderna uppe.

Enligt Östling är det en mycket låg effektivitet både i de verksamheter som det offentliga driver och de upphandlingar man gör av externt producerade varor och tjänster. Detta kan enligt östlig spåras till flera systemfel. Det kan handla om att gamla dåliga rutiner inte ifrågasätts och att det saknas incitament för effektiviseringar eftersom dessa kan resultera i budgetnedskärningar – bra för skattebetalarna men ett hot mot tjänstemännen och deras myndighet eller förvaltningsenhet.

Andras pengar som slösas bort

För att budgetpengarna ska fortsätta trilla in i oförminskad takt gäller det att inte skala bort kostnader. På många håll har man i stället drivit igenom automatiska indexerade höjningar av budgetanslagen. Avsaknad av konkurrens och marknadsmekanismer gör att prislappen blir ointressant att hålla nere. Det är heller inte egna pengar som förslösas utan skattebetalarnas.

Med det här indexeringssystemet ökar kostnaderna och därmed det behövda skatteuttaget kontinuerligt. På bara fem år kommer dagens 800 miljarder i kostnader för offentliga upphandlingar att ha ökat till nästan 900 miljarder. Detta i stället för att minska med 160 miljarder, vilket Östling menar är fullt möjligt om bara viljan, incitamenten och samma upphandlingsmodell funnes i det offentliga som i det privata.

Östling tar upphandlingen av munskydd under covid-pandemin som exempel. När Region Stockholm (landstinget) upphandlade munskydd landade kostnaden på 42 kronor styck. Detta till följd av bristande incitament för att få ned kostnaderna ytterligare. På Scania, där Östling tidigare var VD, lyckades man handla upp samma produkt för endast 27 kronor styck och då anser man ändå att det var ett överpris man tvingades betala.

Möjligheten att överklaga upphandlingsbeslut missbrukas

Möjligheten att överklaga offentliga upphandlingsbeslut är något som missnöjda aktörer satt i system, skriver Östling. Det leder till tröghet och kostnadsökningar. Att detta missbrukas är ofta de offentliga beställarnas fel. Genom att inte ha tillräckligt tydliga kravspecifikationer öppnar man dörren till överklagandeprocesser på ett onödigt sätt.

Migrationsverkets kostnader för upphandling av asylboenden och annat har uppmärksammats. Politiska massinvandringsbeslut har lett till att privata aktörer, så kallade asylbaroner, kunnat begära i princip hur mycket som helst för boendeplatser med dygnskostnader på summor som en genomsnittlig svensk betalar i månadshyra.

Men verket har förvärrat slöseriet av skattepengar ytterligare genom att formulerar sig luddigt i sina upphandlingar och därför fått en rad rättsprocesser på halsen från aktörer som förlorat ett fett asylkontrakt. Att det går att få ned mängden sådana processer utan att ta bort rättssäkerheten i möjligheten att överklaga är Migrationsverket också exempel på. Med skärpta upphandlingskrav har man fått ned tidigare 20 överklaganden per år till endast två, berättar Östling.

Så ser det tyvärr inte ut överallt. Östling redovisar siffror från Konkurrens­verket som visar att landets förvaltnings­rätter dignar under en börda av 3 000 upphandlingsmål varje år, där handläggnings­tiden för vart och ett i snitt är uppemot ett halvår. 300 av dessa ärenden går dessutom vidare till Högsta förvaltnings­domstolen och fördröjer upphandlingen med ytterligare minst ett år plus merkostnader för skattebetalarna på ofta flera miljoner kronor. I vissa fall har det i sådana ärenden tagit sex år att komma till slutlig dom.

Dyrt när kommuner hamnar hos Kronofogden

Östling pekar också på kostnader för skattebetalarna som beror på att kommunerna inte betalar sina upphandlade leverantörer i tid. Bara i Västra Götaland har det offentliga de senaste åren jagats av kronofogden på 40 miljoner kronor i obetalda skulder. Varje sådan skuld innebär ökade kostnader för skattebetalarna genom dröjsmålsräntor och avgifter.

Att det i stor politisk enighet går att agera snabbt också när det gäller mycket stora och komplicerade beslut är Natofrågan ett gott exempel på, skriver Östling – om det finns ett genuint intresse bland politikerna att vara varsamma med skattebetalarnas pengar kan minst 100 miljarder kronor om året i utgifter enkelt sparas.

Läs alla artiklar på Samnytt om Leif Östling HÄR.