Låt detta bli den sista röda första maj

LEDARE Sverigedemokraterna, Moderaterna med flera icke-socialistiska partier har länge kritiserat att Socialdemokraterna med dess vänsterradikala svans har en egen helgdag i kalendern, en särrättighet som för tankarna till totalitära länder med enpartisystem och är en kvarleva från en tid då S dominerade svensk politik på liknande sätt. Som en del av Tidöregeringens pågående upprensning av socialdemokratins sammanväxt med staten bör man nu gå från ord till handling och avskaffa denna styggelse till helgdag.

Nyligen krävde det alltmer islamiserade Vänsterpartiet att eid som markerar slutet på den muslimska fastemånaden ramadan ska bli röd helgdag i den svenska kalendern. Sverigedemokraterna markerade föredömligt mot utspelet och förklarade att den som inte trivs i Sverige med dess tusenåriga kristna historia är fri att flytta till ett land med lika långa muslimska traditioner.

Vad som inte nämndes i sammanhanget är att Vänsterpartiet, tillsammans med Socialdemokraterna, redan har en (i dubbel bemärkelse) röd dag i kalendern – första maj. Röd i politisk bemärkelse har den alltid varit, men röd i kalendern blev den 1939.

Kvarleva från en svunnen röd epok

Till följd av en drygt 40 år lång sammanhängande socialistisk regeringsperiod lyckades S med stöd av Sovjet- och DDR-trogna VPK sälja in vrångbilden av första maj-firandet som en allmänsvensk tradition. Som helgdag borde den ha strukits redan 1976 när det sent om sider äntligen blev maktskifte i Sverige, och om inte då så i varje fall 1989 när socialismen i Europa slutgiltigt förpassades till den politiska ideologiernas skräphög där nazismen och fascismen tidigare dumpats.

Ändå biter sig denna styggelse till helgdag fortsatt fast. Det är naturligtvis inte förenligt med ett modernt demokratiskt samhälle att väljare som bekänner sig till en viss ideologi och röstar på två av riksdagens åtta partier som särrättighet får ledigt från jobbet och skolan för att gå ut på gatorna och manifestera sin övertygelse.

Allt fler har sedan muren föll insett att socialismen, marxismen, kommunismen, eller vilket namn man vill sätta på denna ideologi, har en historia av diktatur, förtryck och massmord som inte står nazismen och fascismen efter. Det framstår därför som mer demokratifrämmande än någonsin, för att inte säga direkt osmakligt, att dess hyllande i ett land som kallar sig demokratiskt ska upphöjas till allmän helgdag som vore det något alla svenskar kollektivt instämmer och deltar i.

Internationalen blodbesudlad sång

Det stora paradnumret under första majfirandet är att sjunga ”Internationalen”. Det är en sång med ett tydligt våldsbejakande revolutionärt budskap med strofer som ”sista striden” och ”störta i gruset”. Sången var de stalinistiska massavrättningarnas, massdeportationernas och gulag-koncentrationslägrens Sovjetunionens nationalsång fram till 1944. Texten skrevs 1871 av fransmannen Eugène Pottier, övertygad revolutionär och profilerad medlem i den likaledes revolutionära Pariskommunen, utgiven i bokform tillsammans med flera andra rött uppviglande sångtexter med titeln ”Revolutionssånger”.

Det bör i ett demokratiskt samhälle med yttrande-, åsikts och mötesfrihet stå vänstersinnade fritt att blamera sig offentligt genom att gå ut på gatan och sjunga den blodbesudlade ”Internationalen”, på samma sätt som andra ideologiskt övertygade i det offentliga rummet bör få stämma upp i lika anstötliga ”Die fahne hoch, den braunen batallionen” eller, för att ta ett aktuellt exempel, gå ut och bränna en koran. Men ingetdera ska sanktioneras med en helgdag i kalendern.

Det är heller inte mycket som skiljer ett första maj-tåg från ett nazistiskt dito, förutom färgen och symbolerna på fanorna. Det kan ha sin förklaring i att ytterkantsideologierna, vare sig de kallas vänster eller höger, har ett gemensamt ursprung i totalitärt och våldsbejakande tankegods och i grunden är av samma skrot och korn. De kallar sig till och med båda för socialister och konflikten mellan dem bör snarare ses som intern sekterism.

Dags för mer än bara prat och halvhjärtade försök

Ansatser har förvisso gjorts för att avskaffa denna bastard till helgdag. Senast det skedde (så vitt jag känner till) var 2013 i en motion inlämnad av Moderaterna. Vid den här tidpunkten hade Sverige en borgerlig regering men med minoritetsstöd i riksdagen, vilket troligen är förklaringen till att motionen inte fick bifall.

Sverigedemokraterna gick för tio år sedan och på nytt så sent som i januari i år ut med en trevare om att återställa första maj till en politiskt neutral vardag. Det var dock inte huvudnumret i förslaget utan något som partiet vill se i samband med att våra andra i kristna och förkristna traditioner djupt förankrade helgdagar grundlagsskyddas som en del av det svenska kulturarvet.

För en grundlagsändring tarvas två likalydande riksdagsbeslut med ett mellanliggande riksdagsval. Men varför prokastinera? Ett talesätt som likt våra helgdagar hör det svenska kulturarvet till lyder ”Uppskjut inte till morgondagen det du kan göra idag”. Denna pliktmoraliska maxim borde ett parti som SD vara särskilt benägna att hörsamma. Det krävs ingen grundlagsändring för att avskaffa första maj som helgdag. Det kan göras omedelbart.

Nu uppskattar säkert de flesta svenskar att få en dag ledigt från jobbet och skolarbetet även om man inte är socialist. När första maj blir vardag bör därför någon annan dag helgdagsförklaras. Sverigedemokraterna har föreslagit Engelbrektsdagen men det finns säkert också andra goda alternativ att överväga. Enklast vore kanske att återinföra annandag pingst som frös inne när 6:e juni blev riktig nationaldag och helgdag 2005. Att göra muslimska/islamistiska eid till helgdag är däremot självfallet uteslutet. Det vore ur askan i elden att avskaffa en totalitär ideologis helgdag till förmån för en annan.

SD bör pressa regeringspartierna

Sverigedemokraterna bör pressa de tre borgerliga regeringspartierna på ett besked i den här frågan och man borde göra det nu i anslutning till att socialdemokrater, vänsterpartister och deras brokiga svans av vänsterextremister tar till gatorna. Om regeringspartierna inte kan tänka sig att göra slag i saken nu när man har riksdagsmajoritet, då ska det bli oerhört intressant att höra bortförklaringarna.

Blir de lika dåliga som de till varför man avstår från att riva upp vänsterregeringens egenmäktiga erkännande av den antisemitiskt terrorstyrda diktaturen ”Palestina” som stat eller stoppa biståndet dit? Får vi höra liknande obegripligheter som de i samband med det svikna vallöftet om att sänka/avskaffa reduktionsplikten?

Eller kanske samma nonsens som det om varför man inte ämnar göra något åt de tvångsfinansierade statsmedierna SVT och SR med vänstertotalitär förlaga? Kommer argumenten skorra likt de som nu kantar avsikten att fortsätta det energipolitiska vanstyret och vänstergröna projektet att bygga ut den dysfunktionella vindkraften?

Det aviserade ”paradigmskiftet” i invandringspolitiken lyser så här långt enligt siffror från Migrationsverket och SCB med sin frånvaro i annat än retoriken. Mot bakgrund av att påfyllnaden i utanförskapsområdena fortsätter i oförminskad rekordtakt känns den nyligen aviserade ”historiska omläggningen” av kriminalpolitiken för att få bukt med den invandrade grova gängkriminaliteten inte heller särskilt övertygande.

Mången allmänborgerlig väljare hade förväntningar på regimskiftet som de nu inte upplever infrias. Bland de Sverigevänliga väljarna riskerar gapet mellan förväntan och besvikelse bli än större vartefter mandatperioden förlöper. Det vore ynkligt om Tidöregeringen med sina storvulna löften och fraser om genomgripande politiska omvälvningar inte ens kan uppvisa så mycket kraft i arm och mod i barm att man mäktar med att byta färg på en dag i kalendern för att befria svenska folket från de bojor som socialismen lagt uppå dem.