Kandidatkommersen inför EU-valet för tankarna till Groucho Marx

LEDARE • Att få en stol i EU-parlamentet är ett riktigt glassjobb. Då spelar åsikter och värderingar mindre roll. Det visar både tidigare och nu aktuella rockader och rekryteringar i valrörelser som med tvekan lever upp till elementära demokratiska grundkrav.

I de politiska partierna finns personer som startar från botten och arbetar sig upp till allt högre positioner. Att bli politiskt proffs i späd ålder och kanske aldrig ha haft ett riktigt jobb medför risk för att tappa markkontakten med verkligheten. Sverige är känt för sitt stora åsiktsglapp mellan folket och den politiska eliten.

Men det är ändå ett ofta hårt och lojalt arbete som bör ge utdelning. Det måste i de leden utlösa en god portion berättigad besvikelse när partiledningen i stället för att rekrytera internt till toppuppdragen plockar in ett affischnamn från gatan som går med i partiet samma dag som de tillfrågas.

Allt från erfarna till politiska idioter

Ibland kan det vara personer med politisk erfarenhet från andra partier men ibland också politiska idioter. Skräckexemplet är väl när Miljöpartiet rekryterade Alice Bah Kuhnke till posten som Kulturminister i den rödgröna regeringen 2014. Nu har jag inget större medlidande med galningarna i det gröna partiet men principiellt tycker man ju att de borde ha gått i taket av att bli förbigångna av en programledare från Disneyklubben.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Majoritet invandrade muslimer: Koranen ska följas till punkt och pricka

Varmare om mitt hjärta ligger ju Sverigedemokraterna. Men mycket bättre på det här området än andra partier är man ju inte. I förra EU-valet plockade man in Charlie Weimers och Jessica Stegrud från gatan i stället för att ge trotjänare i partiet den belöning många av dem förtjänade och måste anses ha varit förtroendet vuxna.

Stegrud hade precis som Bah Kuhnke noll och ingen politisk erfarenhet när hon gavs ett av de mest lukrativa och prestigefyllda uppdrag en svensk politiker kan få. Weimers hade i varje fall en gedigen politisk bakgrund, men är i gengäld en hoppjerka som tillbringat tid i såväl Moderaterna som Kristdemokraterna.  Han tillhör inte de som stått i blåsten under alla de år som SD fått skit kastat på sig för att vara rasister, utan seglade in när partiet blev rumsrent och ofarligt att vara med i.

Jag gillar både Stegrud och Weimers men det hindrar inte att jag kan ha synpunkter på rekryteringsförfarandena. Den som gjort en massa hundår i partiet när det var paria måste rimligen ha än starkare åsikter i frågan.

Skyttedalaffären märklig

Jag gillar även Sara Skyttedal i hennes bästa stunder. Samtidigt kan jag förstå om hon efter viss turbulens kring hennes person har blivit svår för Kristdemokraterna att behålla. Å tredje sidan kan jag undra vad hon gör i ett parti som KD. Mig veterligen har hon, i motsats till partiledaren Ebba Busch och många andra i partiet, ingen botten i någon kristen bekännelse. Men hon har i varje fall en gedigen bakgrund i partiet.

Skyttedals sonderingar med Sverigedemokraterna är heller inte konstiga mot bakgrund av den invandringskritiska röst hon varit i KD och den våg av intern kritik hon fått för det av partiets invandringsliberala falang. Att Åkesson enligt uppgift inte bara tackade nej utan också skvallrade till Busch om hennes EU-parlamentsledamots ”illojalitet” känns också som ett mycket tveksamt beteende som utifrån de fakta som är kända är svårt att förstå motivet till. Varken Åkesson, Busch eller Skyttedal (1) har velat kommentera och kasta ljus över saken.

Nog kan man tänka sig att Skyttedal hade egennyttiga motiv med sitt agerande och främst var ute efter att säkra en fortsatt sejour i EU-parlamentet, givet att hon hängt lite löst i sitt nuvarande parti. Någon anledning finns däremot inte att tro att Sara så länge hon representerar KD skulle göra ett dåligt jobb endast därför att hon ser sig om efter andra uppdrag i framtiden. När man utifrån betraktar korsrekryteringarna partierna emellan och de enskilda politikernas hopp från tuva till tuva är det svårt att få grepp om vad man får och inte får göra, varför fallet Skyttedal skulle vara annorlunda och mer värt kritik än något annat.

Lätt byta parti när Bryssel hägrar

Inför det stundande EU-valet rekryterar man den borgerliga opinionsprofilen Alice Teodorescu, numera med tillnamnet Måwe. Jag gillar även hennes invandringskritiska engagemang, även om också hon tillhör den finhöger som i många år i eget karriärintresse höll tyst i dessa frågor och klev ut i den färdigkrattade manegen först när Sverigedemokraterna under spott och spe mödosamt vidgat åsiktskorridoren.

Återigen får trotjänarna i partiet stå tillbaka. Teodorescu har tydligt profilerat sig som moderat och även haft formella uppdrag för det partiet. Men erbjuds man en stol i EU-parlamentet är man ju inte sämre än att man kan byta värderingar över en natt.

Den invandringsliberala falangen i KD borde dock inte tycka bättre om henne än om Skyttedal. Och Ebba Buschs antydningar om att Skyttedal petas för att hon haft kontakter med ett annat parti framstår ju som ihåligt och ologiskt om hon samma dag rekryterar en annan parlamentsledamotskandidat som har mycket starkare kopplingar till ett annat parti än att bara ha pratat med det.

Någon kristen grundsyn har inte skymtat fram i Teodorescus politiska gärning, och när SVT och andra medier nu intervjuar henne får hon frågor om allt möjligt men inte en enda om hur det står till med den kristna tron och de kristna värderingarna.

Okristna kristdemokrater saknar existensberättigande

När Kristdemokraterna från gatan rekryterade SVT:s journalistprofil Lars Adaktusson för en plats i EU-parlamentet och lät denne gå förbi alla trotjänare i partiet hade han inte gjort något kristet väsen av sig i det offentliga. Men han har i varje fall en frikyrklig bakgrund och har senare kommit ut som bekännande kristen.

KD började dagtinga med sin konservativa kristenhet redan under Göran Hägglunds tid för att få vara med i Reinfeldts Alliansen. Men som ett lika sekulärt allmänborgerligt parti som alla de andra saknar KD existensberättigande. Lite närmare Gud, Bibeln och den traditionellt kristna värdegrunden än vi andra förtappade själar bör man faktiskt vara för att ha något i KD att göra.

Alla Tidöpartier skickar moderater till Bryssel

Inte heller i Liberalerna verkar det vara så noga med vilket parti man tillhör när det ska väljas kandidater till EU-parlamentet. Som andranamn på listan har man i år Anna Maria Corazza Bildt. Få har som hon profilerat sig som moderat och hon har till och med suttit i EU-parlamentet i tio år för Moderaterna. Men samma sak där, nog kan hon tänka sig att byta värderingar som handlade det om att byta knytblus om det innebär ytterligare fem års glassuppdrag i Bryssel.

Om man ska vara lite lustig kan man konstatera att rekrytera moderater som toppnamn till EU-parlamentet bara är ytterligare ett exempel på hur de allmänborgerliga partierna apar efter Sverigedemokraterna. I år kommer samtliga partier i Tidöregeringsunderlaget att skicka moderater till Bryssel. Men särskilt lustigt är egentligen inte det här politiska geschäftet som för tankarna till Groucho Marx klassiska replik ”Those are my principles, and if you don’t like them… well, I have others”.

Politiska eliten en nomenklatura, överklass och societet

Förtroendet hos allmänheten för den politiska eliten är lågt. Den framstår för många som en nomenklatura, överklass och societet, mer intresserad av sina egna privilegier och karriär än att vara folkets högsta företrädare och tjänare. Åsiktsglappet är i många frågor stort mellan denna elit och medborgarna vars representativa röst de är tänkta att vara men alltför ofta inte är. Det är ofta mer demokratur än demokrati.

Det här demokratiska underskottet är och upplevs av många som särskilt påtagligt när det gäller EU. Det faktumet och den bilden förbättras inte av att väljarna ser att i princip vem som helst kan vara EU-parlamentsledamot för vilket parti som helst, ha bakgrund i vilket eller vilka andra partier som helst i stället för det parti som man kandiderar för, till och med ha suttit i EU-parlamentet för andra partier, alternativt rekryteras direkt från gatan utan någon partipolitisk erfarenhet överhuvudtaget.

Inte fel byta parti – av rätt skäl

Precis som en väljare måste få rösta på ett annat parti än vad han eller hon gjorde i valet innan, måste en aktiv politiker få byta parti. Men där väljaren byter parti av ideologiska skäl – antingen därför att hon eller han själv bytt åsikter eller inte längre känner igen sitt gamla parti – syns ofta politiker hoppa över skaklarna av vad som framstår som mer egennyttiga skäl, med blicken fäst på var köttgrytorna står och de mest lukrativa och prestigefyllda uppdragen hägrar.

Man skulle kunna stävja det här ofoget med regler, spärrar, karenser och/eller andra mekanismer. Men det är i så fall riksdagen som ska fatta de besluten, samma politiker som är djupt insyltade i den här företeelsen, lite av bocken som trädgårdsmästare. De måste i så fall komma till insikt om hur detta eroderar partiets själ och den enskilde politikerns trovärdighet i väljarnas ögon, börja ha siktet inställt lite längre bort än den närmaste valdagen.

Att à la carte knyta till sig för tillfället heta politiska namn kanske gynnar partiet kortsiktigt men popularitet är en flyktig färskvara som kommer och går. Toppolitiken förvandlas till en kontinuerlig jakt på nya kändisar och affischnamn medan partiernas politiska profil blir allt suddigare i konturerna med sakpolitiken utslätad för att kunna rekrytera så brett som möjligt, utgöra ett tänkbart alternativ för alla innepersoner oavsett tidigare bakgrund.

Kollektivistisk identitetsröstning

I motsats till förr är idag väldigt få väljare medlem i ett parti. Man vill känna sig fri och obunden att ända fram till valdagen lämna öppet vilket parti man ska ge sin röst till den här gången, vilket kan vara ett helt annat än förra gången. Det är bra att vi svenskar i allt mindre utsträckning röstar utifrån om vi är hatt eller mössa, vår stånds- och klasstillhörighet och en rigid höger- eller vänsteridentitet. Det har främjat en mer sakpolitisk debatt och tjänat vår nationella samhörighet och stabilitet väl.

Vi ser avigsidorna med klantänkande och kollektivism i invandrargrupper från länder som inte gjort samma upplysta resa som vi och hur det, till följd av hur snabbt dessa parallellsamhällen tillåtits växa, börjat bli ett allvarligt hot mot den moderna demokratin, i synnerhet den lokala. I migranttäta kommuner och områden har ofta en imam eller klanledare makten att diktera vilket parti alla muslimer, syrianer osv ska rösta på.

Bedräglig vänsterliberal avkollektivisering

Men som med det mesta är lagom bäst också när det gäller avkollektivisering. Behovet av tillhörighet ligger djupt i människans natur, evolutionärt nedärvt sedan tidernas begynnelse och kan inte sublimeras eller ignoreras hur långt som helst. I sin iver att skapa sin nya sköna multikulturalistiskt inkluderande värld har den alltmer vänsterliberaliserade politiska eliten glömt detta och klivit långt förbi gränsen där medborgarna känner sig rotlösa, otrygga och alienerade.

Den här förment liberala individualiseringen är samtidigt bedräglig och har på senare tid utvecklats till en av västvärldens mest auktoritära ideologier. Vänsterliberalerna står i vissa avseenden inte kommunisterna i det forna DDR eller dagens Kina och Nordkorea efter i sina krav på medborgarna att konformt svära den enda tillåtna värdegrunden trohet och sina repressalier mot de som inte gör det. På det lokalpolitiska planet går man i ”orten” demokratisk kräftgång på ett annat sätt och anpassar sig till importerad klanmentalitet för att vinna röster. En kombination av det sämsta politiken har att erbjuda.

Kandidatkommers särskilt skadlig i EU-val

Politiker som legoknektar i sold hos den för tillfället bäst betalande är ett otyg i allmänhet men i synnerhet i EU-parlamentsvalet som brottas med ett generellt såväl verkligt som upplevt demokratiskt underskott bland annat genom ett lågt valdeltagande – bara drygt varannan röstberättigad svensk kände sig förra gången det begav sig motiverad att masa sig till valurnorna, och det är ändå en hög siffra jämfört med andra EU-länder.

En majoritet av svenskarna säger sig vara för EU-medlemskapet. Men det beror sannolikt mer än något annat på skrämselpropagandan om vad som påstås skulle hända om vi lämnade unionen, inte på att man gillar att ha beslutsfattare på orimligt långt avstånd, ett lika orimligt inslag av teknokratstyre, en offentlighetsprincip som lämnar åtskilligt i övrigt att önska  – eller underordna sig vad som mest framstår som en tummelplats för politiska karriärister som är sig själv närmast i stället för väljarna.

(1) Efter att denna artikel skrevs har Sara Skyttedal gett sin syn på händelserna i SVT 30 Minuter. Avsnittet kan ses HÄR.