➤ KRÖNIKA Nedanstående text publicerade jag på annan plats i februari 2016 efter att visselblåsaren Edward Snowden gått ut och tagit Julian Assange i försvar och fått kritik för detta, inte minst av etablissemangsmedia här i Sverige. Texten utgör en genomgång av turerna kring de sexualbrottsanklagelser som riktats mot Assange och som är upprinnelsen till att WikiLeaks-grundaren tillbringat sju år på Ecuadors ambassad i London.

Den senaste händelseutvecklingen med gripandet av Assange i London och uppenbart felinformerande brittiska politikers krav på att utlämna Assange till Sverige för att “utreda anklagelserna ordentligt” ger anledning att publicera denna genomgång igen. Media och andra aktörer fortsätter i stort sett oemotsagda att felaktigt framställa Assange som en sexförbrytare i stället för utsatt för det justitiemord han i själva verket är.

Jag överlåter sedan till var och en att bedöma om och i så fall vilka motiv det kan finnas – utöver de två målsägande kvinnornas privata och radikalfeministernas som jag här tar upp – till att vilja utsätta Assange för detta.

Det Julian Assange råkat ut för kan inte beskrivas på något annat sätt än som en rejäl rättsskandal. Fallet kommer i framtidens historieböcker sannolikt att nämnas i samma andetag som justitiemordet mot Thomas Quick (Sture Bergwall). Det är också ett skrämmande exempel på hur hämndlysten radikalfeminism ätit sig in i det svenska rättsväsendet, i det politiska etablissemanget och i granskande media. Fallet Julian Assange är Franz Kafkas Processen i verkligheten.

Som en rockstjärna
För drygt fem år sedan [när denna text skrevs – anm.] levde Julian Assange som en rockstjärna. I synnerhet i vänsterkretsar åtnjöt han hjältestatus efter att ha varit instrumentell i WikiLeaks avslöjanden om den fula baksidan av USA:s invasion av Afghanistan och Irak. Som det anstår en rockstjärna turnerade Assange runt i olika länder och överallt möttes han av massor av fans – och groupies.

Detta var inte minst sant i det sexuellt frigjorda Sverige. Här kände sig Assange som den till hönsgården nyanlände tuppen i Cornelis Vreeswijks ’Hönan Agda’, och ”som han var frisk och sund, fick vart höns en kärleksstund”. Två av de svenska ’hönor’ som lät sig lägras av ’tuppen’ Assange under hans bejublade Sverigebesök 2010 hette Anna Ardin respektive Sofia Wilén.

Kristen moral krockar med feminism
I likhet med hönan Agda tampades också hönan Anna med inre moraliska motsättningar visavi den nyanlände tuppen. I Agdas fall handlade det om frustration över att bli snuvad på det sköna som tuppen förlänade alla de andra hönsen. I Annas fall var det konflikten mellan hennes radikalfeministiska kvinnofrihetsideal och hennes gammeldags kristna sexualmoral som ställde till det.

Anna hade under Assanges Sverigevistelse erbjudit sig att fungera som dennes sekreterare. Anna föll så väl in i den klassiska sekreterarrollen att hon fulländade schablonen genom att gå till sängs med sin chef. När Anna sålunda snärjt Julian erbjöd hon honom att flytta in i hennes bostad. I huvudet hörde Anna bröllopsklockor ringa.

För Julian var Anna dock bara ett av flera tidsfördriv i Sverige skulle det visa sig. Han hade heller aldrig förespeglat Anna något annat. Ändå kom det som en chock för Anna när den yngre väninnan Sofia Wilén plötsligt ringde upp henne och ville komma i kontakt med Julian eftersom hon var orolig över att han skulle ha kunnat smitta henne med HIV. Detta på grund av att de haft flera samlag, varav ett utan kondom.

Anna känner under samtalet med Sofia avgrunden till Gehenna öppna sig under henne och skärseldens lågor slicka hennes fötter. Hennes famntag med Julian förvandlas i ett slag från två trolovades vackra förening till något fult och syndigt. Den knapplösa knull-feministen Anna har inte en chans att göra sig hörd över den kristna moralisten Anna.

Hämndplaner tar form
Men Anna har också en faiblesse för gammaltestamentligt hämndtänkande. Hon har nyligen författat och på sin blogg publicerat en handbok i hur man hämnas på en karl som tagit för sig av de utbjudna godsakerna men sedan gett sig av för att plocka nya frukter. ”I krig och kärlek är allt tillåtet” heter det, och att ljuga är inte exkluderat. Tvärtom är det något som Anna i sin hämndmanual ivrigt förespråkar som metod för att göra livet till ett helvete för den svekfulle mannen.

Anna beslutar sig för att skrida till handling. Julian ska bittert få ångra sig, tänker hon. Och hon kommer att lyckas över förväntan ska det visa sig. Anna övertygar Sofia om att följa med och prata med en feministiskt övertygad polis som hon känner. Detta för att få hjälp med att få fatt på Assange och avtvinga denne ett HIV-test. Anna är dock under polisbesöket den drivande och lägger fram helt andra uppgifter syftande till att få Assange åtalad för sexbrott.

Matriarkala strukturer ger draghjälp
Sexuella övergrepp är i motsats till promiskuitet straffbara. Och Anna har tur. Hon lever i ett land där de radikalfeministiska strukturer som hon själv varit med om att skapa genomsyrar samhället, även rättsväsendet. Eftersom kvinnor enligt postmarxistisk maktordningsanalys kollektivt betraktas som en utsatt grupp och män som primitiva djur, är beviskraven ofta låga i sexualbrottsmål.

Män är per definition och kollektivt skyldiga – talibaner som FI-ledaren Gudrun Schyman uttryckt det – och bär på en arvsynd för tidigare århundradens kvinnoförtryck. Ännu lägre är beviskraven om offret är en av statsfeminismens egna systrar. Då kan hon påräkna full kollegial uppställning från etablissemanget, även om det innebär att ett justitiemord begås.

Några sexuella övergrepp har förstås inte förekommit från Assanges sida gentemot vare sig Sofia Wilén eller Anna Ardin. Men efter att ha rådgjort med kristna systrar på internationella diskussionsfora och läst lite i lagboken, har Anna insett att det ändå finns en möjlighet att få Assange åtalad för dylika.

Kondom eller inte kondom, det är frågan
Anna lyckas övertala Sofia om att säga att hon ingått en uttalad överenskommelse med Julian om att bara ha skyddad sex. Om Julian vid ett av samlagen med Sofia ändå inte tog på en kondom kan det – om lagen övertolkas – misstänkas att Julian har begått ett sexualbrott i det att han kan ha utsatt Anna för faran att smitta henne med en sexuellt överförbar sjukdom.

Självfallet var det enligt radikalfeministiskt kontaminerad lagstiftning bara Julians ansvar att se till att kondom användes. Sofia kunde så klart inte ha sagt ifrån. Hon tillhör det utsatta kvinnosläktet och ska därför inte avkrävas något ansvar härvidlag. Man kan här göra en reflektion kring hur detta synsätt på kvinnor som inkapabla och viljelösa mähän rimmar med feministers budskap om kvinnor som jämställda med männen. Men den sortens inkonsekventa ”både äta kakan och ha den kvar”-retorik är inte ovanlig inom den svenska feministrörelsen.

Nu erinrar sig Anna också, genom att tillämpa lite kreativ visualisering, att en kondom gått sönder när hon och Julian haft samlag. Hon övertygar också sig själv om att detta inte kan ha varit en olyckshändelse. Julian har i stället haft sönder kondomen med flit, precis om han avsiktligt lät bli att ta på kondom vid ett av samlagen med Sofia.

Assange är således en ond man och kvinnohatare som får en kick av att utsätta kvinnor för risken att smittas med sexuella överförbara sjukdomar. Nu måste han stoppas. Och Anna ska med hjälp av Sofia och ett korrupt rättsväsende se till att det sker.

Detroniseringen av Assange tar sin början
När de två nu försystrade forna rivalerna traskar iväg till polisen för att berätta sina respektive kondomhistorier och kräver att dessa ska tas upp som anmälan under lämplig brottsrubricering, är det startskottet för detroniseringen av Assange från hyllad visselblåsarhjälte till jagad sexualbrottsling.

Till att börja med ser det ut som att rättvisan och förnuftet skall segra. Annas polisvän får inget gehör hos den kvinnlige åklagaren för att väcka åtal mot Assange. Hon anser att åklagarmyndighet och domstol har bättre saker att göra än att beivra kondomslarv mellan i övrigt samtyckande samlagspartners. Att Assange med flit skulle ha haft sönder en kondom och inte tagit på en annan i syfte att smitta kvinnorna med könssjukdomar uppfattar åklagaren med rätta som föga trovärdigt.

En annan kvinnlig åklagare beslutar efter lite påtryckningar trots detta att ett förhör för formens skull ändå ska hållas med Assange. Ett sådant förhör inställer sig Assange också till, något som sällan berättas i vänsterliberal medias demonisering av Assange för att han vägrat komma tillbaka till Sverige för att höras av överåklagare.

Ärendet läggs helt korrekt ned. Något brott kan inte anses ha begåtts och än mindre styrkas. Här kunde och borde historien tagit slut. Men Anna Ardin ger sig inte.

Politiska påtryckningar på rättsväsendet
Med hjälp av sina politiska kontakter inom etablissemanget lyckas hon förmå en tredje kvinnlig åklagare att engagera sig i fallet med de två kondomerna. Det är heller inte vilken åklagare som helst utan överåklagaren och övertygade radikalfeministen Marianne Ny, som ägnat merparten av sin politiserade åklagarkarriär åt mäns brott mot kvinnor. Ny väljer utifrån politiska bevekelsegrunder att återuppta den förundersökning mot Assange som hennes två underlydande och mer opolitiskt arbetande åklagarkollegor lagt ned.

Assange inser nu att den svenska rättvisan inte är rättvis, lämnar Sverige och reser till Storbritannien. Ny utfärdar då en internationell arresteringsorder och brittiska myndigheter går efter politiska påtryckningar bakom kulisserna från svenska UD med på att utlämna honom till Sverige. För att detta ska kunna ske väljer överåklagare Ny att uppgradera brottsrubriceringen för kondomslarvet till våldtäkt.

Förfalskar bevis
Ardin försöker nu också att bättra på sin historia om den sönderrivna kondomen genom att skicka in en trasig kondom till polisen. Det visar sig dock vid kriminalteknisk undersökning att kondomen är helt oanvänd. Den enda plausibla förklaringen till detta är förstås att Ardin förfalskat bevis.

Ardin åtalas dock inte för detta tilltag och vänsterliberal media tiger om händelsen. Och trots att Ardins trovärdighet i anklagelserna mot Assange nu rimligen måste betraktas som oerhört låg, väljer den feministiska överåklagaren Marianne Ny att driva våldtäktsmålet vidare.

Anna Ardin ser också till att engagera två uttalat feministiskt politiserade jurister – Claes Borgström och Elisabeth Massi Fritz – som försvarare åt henne själv och väninnan Sofia Wilén. Dessa är nu överåklagare Ny behjälpliga med att vilseleda allmänheten om att Julian Assange är en våldtäktsman.

Ingen likhet inför lagen
Låt oss nu stanna upp och fundera över vad som hänt om Bettan i Farsta klivit in på polisstationen och anklagat Nisse I Hökarängen för kondomslarv.

Kanske hade vakthavande befäl lyssnat tålmodigt, kanske hade vederbörande skrivit ned klagomålet som därefter fått ligga till sig under stipulerad tidsrymd vartefter det arkiverats med rutan ”Ej spaningsresultat” ikryssad. Troligare är dock att polismannen/-kvinnan ifråga haft stora problem att finna någon tillämplig brottsrubricering, inte tagit upp någon brottsanmälan utan i stället hänvisat Bettan till närmaste sexualrådgivning för ett samtal.

Klart är i varje fall att ärendet inte skulle ha granskats av tre av varandra oberoende åklagare, varav en överåklagare, inte ha lockat till sig några av landets mest profilerade agendadrivande försvarsadvokater och inte resulterat i en internationell arresteringsorder som tvingat Nisse i Hökarängen att gå i exil på ett främmande lands diplomatiska beskickning. Medieintresset för ”brottet” skulle dessutom ha varit noll.

Men nu var det inte Bettan som klagade utan Anna, med djupa försänkningar i såväl det mäktiga Socialdemokratiska partiet som i Sveriges övriga radikalfeministiska etablissemang. Och kondomslarvaren hette inte Nisse utan Julian och var megakändis. Likhet inför lagen existerar inte i Sverige för den som kommer på kollisionskurs med det svenska statsfeministiska matriarkatet.

Den feministiska inkvisitionen
Julian Assange är inte den ende man som av feminismens inkvisitorer fråntagits sin heder och sin möjlighet att leva ett normalt liv, som beljugits och blivit föremål för en politiskt riggad rättsprocess. Det finns många svenska män som kan vittna om sådana upplevelser. Fallet Assange är bara ett så flagrant exempel.

Assange tror liksom undertecknad på transparens som en absolut nödvändighet för fungerande demokrati och rättssamhälle. När makthavare tillåts agera i det fördolda utan ansvarsutkrävande urgröps demokratin och rättssamhället eroderar. Det har varit drivkraften bakom Assanges visselblåsargärning.

Jag går här inte in på huruvida varje avslöjande WikiLeaks gjort varit rätt eller fel. Det är en annan diskussion. Inte heller är det i detta sammanhang relevant att spekulera i hur pass välgrundad Assanges oro är beträffande risken att bli utlämnad till USA där man vill åtala honom för hans avslöjanden om den amerikanska krigsmaktens göranden i Irak och Afghanistan.

Kafka-liknande process
Det som drabbat Assange bör emellertid rimligen ha rubbat hans övertygelse om transparens som allena saliggörande mekanism för att garantera demokratins och rättssamhällets goda hälsa. Den Kafka-artade processen visar att förbrytelser mot dessa det goda samhällets grundpelare kan ske även inför öppen ridå i ett samhälle som officiellt betraktas som en demokrati och rättsstat.

Karin Petterssons osmakliga kulturkolumn som fick mig att skriva denna krönika utgör inget unikum vad gäller att åsidosätta rättssamhällets principer, medias granskande uppdrag och vanlig hederlighet för att låta ändamålet – det feministiska statsbygget – helga medlen. Oisin Cantwell på konkurrerande boulevardtabloiden Aftonbladet gör i sin kolumn likadant. Han framställer alla – inklusive FN – som vill återupprätta Assanges heder som stollar och foliehattar. Den pressetik som allmänmedia brukar berömma sig själva för att ha, har i fallet Assange helt lyst med sin frånvaro.

Porträtterats som en våldtäktsman
I fem års tid [när denna text skrevs – anm.] har Assange i svenska medier och av andra profilerade företrädare för det svenska statsfeministiska etablissemanget utmålats som en våldtäktsman. Det har varit en väl koordinerad smutskastningskampanj som man kunde vara stolt över i vilken totalitär diktatur som helst.

Nogsamt har alla som velat ta heder och ära av Assange undvikit att berätta att ”våldtäkterna” och de ”sexuella övergreppen” i själva verket inskränker sig till en oanvänd och en trasig kondom – om nu ens de uppgifterna är sanna. Lika nogsamt har man undvikit att påtala att Assange faktiskt inte är åtalad för någonting. I stället har man framställt Assange som en åtalad eller rentav redan dömd våldtäktsman på flykt.

De opinionsbildande journalister anställda av de större mediehusen som har tyckt annorlunda har hållit tyst. Att kliva utanför åsiktskorridoren och ropa att statsfeministen är naken kan stå dig dyrt i det DDR-liknande klimat som råder i Sverige.

Själv har jag ingen sådan karriär att förlora och kan därför obehindrat berätta sanningen, såvida förstås nu inte fröknarna Ardin och Wilén får för sig att stämma mig. Det är en annan egenhet i den svenska lagstiftningen – att berätta sanningen om någon kan i det här landet vara ett förtalsbrott.

Fotnot: Några av de presumtiva åtalspunkterna mot Assange i Sverige är preskriberade. Utredningen gällande det som inte är preskriberat är nedlagd. Det finns emellertid en möjlighet för åklagare i Sverige att öppna utredningen på nytt om man så skulle vilja.

USA har begärt att Assange utlämnas dit. Det kan antingen ske direkt från Storbritannien eller från Sverige om Assange först utlämnas hit. Det sistnämnda är något som Assange hela tiden befarat och huvudskälet till att han hela tiden motsatt sig att komma till Sverige.

Referenser i urval (då artikeln ursprungligen skrevs)

Snowdens försvar för Assange stinker (Karin Olsson, Expressen)
Assange-röran är en djupt sorglig historia (Oisin Cantwell, Aftonbladet)
Assange fick rätt – som de flesta andra (Expressen)
Åklagaren vill förhöra Assange på ambassaden (Expressen)
En hälsning till Julian Assange (Carl Lundström, Fria Tider)
Hämnerskan från Gotland (Samtycke.nu)
Assange och Sverige (NNN)
Hon ville inte polisanmäla Assange (Dick Sundevall, Magasinet Paragraf)
Assange och den svenska radikalfeminismen (Helene Bergman, Magasinet Paragraf)